Permutation City

Permutation city av Greg Egan

Det här en bok som den svenska kosmologen Max Tegmark tipsade om i någon intervju någonstans (åter igen, ett vagt minne och en kort anteckning jag skrivit ner) där olika forskare ombads tipsa om sin favoritbok i science fiction.

Permutation City inleds med Maria Deluca som är en frilansande programmerare med sinande jobbtillfällen. På sin fritid sitter hon och leker med en fiktiv simuleringsmjukvara kallad Autoverse som är en förenklig av verklighetens kemi och fysiska lagar men fortfarande avancerad nog att kunna simulera bland annat bakteriellt liv.
I världen i boken köper man datorkraft på en öppen marknad för alla möjliga datorprocesser. Allt från myndigheters experiment för att förutse kraftiga stormar till privatpersoners programmeringsprojekt. Där sitter Maria och ägnar fritid och sina ynka besparingar på att köpa datorkraft för att försöka designa en fiktiv bakterie som på egen hand kan sätta igång en evolutionsprocess och överleva och utvecklas i Autoverse utan Marias hjälp. Allt för att imponera på en ytterst liten krets Autoverse-nördar.

Paul Durham är en forskare som utsätter sig själv för "skanning" för att skapa Kopior av sig själv i en datorsimulering (inte Autoverse) som han sedan vill utföra experiment på eller rättare sagt tillsammans med. Då Kopiorna blir mer eller mindre en mjukvaruklon av Originalet så är alltså Kopian intelligent och självmedveten. Dock vill ingen av hans Kopior sammarbeta. Alla har stängt ner sig själva inom bara ett par minuter för att de inte kunnat hantera vetskapen att de är datorkloner av ett original.

Inom inte allt för lång tid förs dessa två personer samman. Durham ger Maria ett jobb. Han vill att Maria ska designa grundförutsättnignarna för en hel planet med tillhörande liv i Autoverse. Detta är tillsynes omöjligt för det skulle kräva datorkapacitet långt över det som för tillfället finns tillgängligt över hela Jorden. Men allt Durham kräver är en grund och förutsättningar, så Maria går motvilligt med på det eftersom hon behöver pengarna till en skanning av sin döende mor.  

Boken börjar ganska direkt med en, för science fiction, ganska klassisk fråga; vad är en människa och kanske också vad är Jaget.

I Permutation City handlar det till en början om artificiell intelligens skapad utifrån "skannade" människor. Det är kopior av människor som låtit skanna sin kropp och hjärna för att återskapas i en datorvärld. Ett inte ovanligt tema i science fiction kanske. Det påminner t ex om böckerna Otherland av Tad Williams. Skillnaden här är att det känns så nära och så verkligt eftersom det beskrivs så mycket mer detaljerat. Det är inte vilda fantasyvärldar och spel som i Otherland utan kliniska tester för att undersöka en Kopias funktion och psyke. Här ställs filosofiska frågor på långa rader och till en början känns boken mer som ett tankeexperiment än en roman. Som om författaren bara har valt att skriva en bok stället för en spekulativ uppsats med flummiga idéer.

Läsaren får följa både kött-och-blod-människor i verkligheten och Kopior som lever sina liv i konstruerade, virituella världar i en dator (eller rättare sagt, i flera datorer). 

Det som inte brukar tas upp i andra böcker med liknande teman är just att datorer som vi känner dem idag är digitala. De är antingen av eller på. Allting styrs av en kod med ettor och nollor. Av eller på. Så vad händer med ett medvetande som körs på ett sådant medie istället för en analog, organisk hjärna? Vad innebär det för ett medvetande att en dator inte kan rendera verkligheten i ett obrutet sammanhängande kontinuum utan alltid är uppdelat i små paket och matematiska uträkningar. Kopiorna lever alltså ungefär som bilder i en filmrulle som bara ser ut att röra sig när man spelar upp den tillräckligt snabbt så att man inte ser varje individuella bildbyte. På samma sätt fungerar ju en vanlig datorskärm. Den uppdaterar sig i en viss frekvens, men det ser inte vi eftersom det går så pass fort.
Rent teoretiskt tappar Kopiorna också medvetandet mellan varje "bildbyte" men det märker de ju inte då det inte gör någon skillnad för deras perception. Inget illamående eller liknande. Allting i världen uppdateras ju samtidigt. Det finns inget att jämföra med. 

I Permutation City sker de avancerade uträkningarna för att ge upphov till medvetanden på superdatorer, men fortfarande begränsade superdatorer som inte kan arbeta med sådana avancerade uträkningar i "realtid" utan går lite långsammare. Det betyder förstås att alla Kopior körs "långsammare" än realtid (som ett hackande datorspel). Detta är alltså inget som de själva upplever heller eftersom de inte har något att jämföra med.
Det är lite som när tiden går långsammare nära en stark gravitationskälla. Det skulle vi inte märka  eftersom både våra kroppar och våra tankar skulle gå lika långsamt och vi skulle inte kunna se någon som står på tillräckligt långt avstånd för att inte befinna sig under samma effekt. Det upplever vi ju egentligen varje dag fast på mycket liten skala. Tiden går fortare uppe i rymden än här nere på Jorden!

Vad händer om en Kopia stängs av under en lång period för att sedan sättas igång igen? Absolut ingenting. Och Kopian skulle inte ens känna skillnanden av att tio år passerat mellan en "uppdatering" och nästa. Börjar det kännas svindlande än?

Och där tar i alla fall min fantasi fart. Tänk om hela mänskligheten levde som datoriserade varelser på det här sättet? Vi skulle kunna justera vårt tidsperspektiv. Tänk om vi ställde in att varje uträckning, varje uppdatering var just tio år eller längre? Hundra år? Tusen? Tusen år mellan varje bråkdel av vår dag. Säg att vi sen skulle ha möjligheten att observera den yttre världen genom kameror eller andra instrument likt våra teleskop idag. Vi skulle kunna se Universum passera i hastigheter som är går att uppfatta. Vi skulle kunna se planeterna snurra snabbt runt i sina banor! Vi skulle kunna se solen svälla och dö! Nåja. Så länge datorn som kör våra medvetanden fungerar det vill säga. Men det är just det som är grejen i boken. Kanske finns ett sätt att köra Kopiorna för alltid... kanske kan man leva för evigt...
Ah tänk!

Fler frågor och dilemman väcks i boken. En person som låtit sig skannas och lever som Kopia i en virituell värld har full kontroll över sin miljö och sig själv. De har t ex förmåga att förändra sitt eget psyke. Vad händer med en människa när den kan radera och omforma minnen hur som helst? Hur mycket betyder enskilda minnen för ens person? Vad kan man ta bort och inte? När upphör man att vara själv själv? När blir man en annan person? Är det moraliskt försvarbart? Ska man bry sig alls? Var skulle du själv som läsare dra gränsen? Ska man ta bort t ex ett oerhört smärtsamt minne om man har möjligheten? Ska man göra sig själv lycklig med ett knäpp med fingrarna om det är möjligt?
Och då har vi inte ens börjat hantera frågan om evigt liv. Vill man leva för evigt? Vad gör man av all tid, etc?  

Frågorna som väcks är väldigt spännande att fundera på. Bara frågan om man själv skulle vilja skanna sig själv. Vad är skillnad på original och kopia? Är det samma person eller är båda unika individer? Har en Kopia mänskliga rättigheter? Varför, varför inte? Osv osv...
Berättelsen i sig har jag ändå svårt att skilja från frågorna. Jag känner inte överdrivet mycket med karaktärerna egentligen förutom några isolerade händelser.
Det finns ett avsnitt i boken där vi får uppelva ett obehagligt minne och det är verkligen extremt obehagligt. Jag uppskattar det. Jag uppskattar att kunna dras in i historien så pass mycket att texten kan ge en så pass tydlig emotionell effekt att jag nästan vill titta bort från boksidan. Men det är just den enstaka händelsen.
Det finns en del komplexa karaktärer med märkliga men ändå trovärdiga öden. Men det är ingen karaktär som jag verkligen kan relatera till och vars öde jag lider mest med. Jag känner mig mest som en utomstående observatör. Det är iof inget unikt för den här boken. Så känner jag ofta.

Hur som helst, ska jag sammanfatta på något sätt så vill jag säga att ja, det är en intressant bok. En del tekno-flum en del faktisk vetenskap och massor av existentiell ångest. Absolut värd.

Fun fact: omslaget på utgåvan jag läste och som syns på bilden högst upp är designad av författaren själv.