Ready Player One av Ernest Cline
I en snar och dystopisk framtid har vårt samhälle mer eller mindre förfallit. Jordens resurser är slut och miljöförstöring och klimatförändringar har nått oåterkalleliga nivåer. Wade Watts är en föräldralös tonåring som bor med sin moster i ett slumoråde med höghus av staplade husvagnar. Wade, som de allra flesta, lever större delen av sitt liv i den virituella världen OASIS med hjälp av sofistikerad VR-teknologi. OASIS är som ett superavancerat MMO och det började också som ett avancerat spel men har sedan dess växt och blivit i princip synonymt med Internet.
När skaparen bakom OASIS, Halliday, dör, lämnar han efter sig ett testamente där han utlyser en tävling för att hitta en värdig arvtagare till sin enorma förmögenhet och alla rättigheter till OASIS-världen. Det är en skattjakt på ett easter egg som Halliday gömt någonstans i OASIS.
Wade Watts är en av många så kallade gunters (egg hunter) som vigt sitt liv åt att hitta detta easter egg och vinna tävlingen och priset. Det gör han genom att studera alla ledtrådar Halliday lämnat efter sig. Det mesta handlar om 80-talets popkultur som Halliday var besatt av. Så Wade och alla andra gunters gör allt för att gräva ner sig i allt som Halliday någonsin sett, lyssnat på och spelat. De lär sig allt om hans liv, kan citera gamla b-filmer utantill och kan obskyra referenser till ännu mer obskyra gamla tv-spel. Allt i hopp om att hitta lösningen på gåtan bakom Hallidays easter egg.
Huvudpersonerna i boken är alla klassiska nördar i någon bemärkelse. De lever ut alternativa liv som sina alteregon i den virituella världen där de kan vara precis vem de vill och se ut hur de vill. De saknar ofta vänner i verkligheten men är istället intimt nära vän med andra i OASIS-världen. De är vänner med andra spelare som de varken vet hur de egentligen ser ut eller ens vad de egentligen heter. Det för tankarna egentligen mer till Internets första chatrum, innan det fanns bandbredd till att ladda upp högupplösta bilder på en själv och innan alla sprang runt med kameror i fickan än till framtiden.
På det sättet är det som att författaren struntat i att väva in Facebook eller instagram-världen på något sätt. Jag undrar om det var ett aktivt val eller om det bara blev så. Ready Player One innehåller också det klassiska mötet mellan två personer som träffats på nätet men aldrig i verkligheten, när identiteter avslöjas och slöjor avtäcks. Också det något jag verkligen förknippar med Internets barndom snarare än idag när vi lägger upp hundratals bilder på våra liv på nätet och precis alla vet vem alla är.
Det ligger något väldigt sorgligt över boken. Det är ju trots allt en dystopi i ordets rätta bemärkelse så det kanske inte är så konstigt. Världen är skit och så gott som alla lever hellre i en drömvärld och blundar för alla problem än något annat. Det påminner om filmen Matrix där scenerna som äger rum i Matrix är monokroma och dystra medan det som äger rum i den "verkliga" världen är mycket färgstarkare och känns mer "äkta" genom sitt bildspråk. På liknande sätt känns det i Ready Player One, fast omvänt. De få och korta passager som äger rum i den verkliga världen är gråa och mörka. I korta glimtar får vi veta hur illa det egentligen är. Det är en värld man vill vända ryggen så fort det bara går. Men när Wade befinner sig i OASIS är han sig själv. Hänger med sina kompisar, går i skolan och lever ett liv som om allt det andra inte existerade.
Det mörka och sorgliga kommer förstås av att just alla blundar för den verkliga världen. Den värld som vi ändå i någon mening försöker påminna oss om (även i verkligheten menar jag) faktiskt är den värld som är viktig och betyder något. Inte heller blir ju världen bättre om vi aldrig möter den och försöker förbättra den.
Halliday i sig är också en oerhört tragisk figur. Det är nästan han vi får lära känna som mest genom alla Wades studier av hans liv. Vi får se bilder ur hans barndom, hans ungdoms kärlek och problem. Vi får lära känna hans sociala svårigheter och instängda liv med datorspel och rollspel. En klassisk nörd som ändå samtidigt varit briljant och skapat OASIS med allt vad det inneburit för mänskligheten.
80-talet är superinne just nu. Det kanske inte är så konstigt. De som växte upp på 80-talet är nu i rätt ålder för att börja vilja se tillbaka med nostalgiglasögonen. Sen finns det förstås massvis av mycket yngre människor som också vurmar för 80-talet av någon anledning. Ready Player One känns i alla fall helt rätt i tiden på det sättet. Men den känns också skriven för en väldigt specifik publik. En publik som antagligen vuxit upp med precis samma populärkultur som karaktären Halliday. Antagligen är den tilltänkta publiken ocks av den lite nördigare sorten. Referenserna haglar till filmer, spel och musik när Wade och hans kompisar och rivaler diskuterar Hallidays mystiska ledtrådar. Många referenser känner jag till, andra är bara namn för mig. Men hela upplägget med en virituell värld och hur den fungerar är för mig som spelar mycket spel, väldigt bekant. Jag är definitivt del av den tilltänkta publiken. Det går också att googla upp bilder på precis allt som nämns i boken, vilket är lite kul om man t ex vill veta precis hur framsidan till något obskyrt Atari-spel ser ut.
Ready Player one skulle nog egentligen skulle fungera bättre som film tänkte jag flera gånger när jag läste. Det är nämligen ofta som författaren beskriver exakt vilket sorts ljud som hörs (och varifrån det ljudet är taget) eller någon musik eller något annat visuellt element. Det vore så mycket enklare och effektivare att visa sådant i film än att omständigt beskriva bilder och ljud.
Typ "och när det här hände så spelades den här ljudeffekten som Wade var säker på kom från den där gamla tv-spelet". Det hade varit så mycket smidigare och snyggare om den ljudeffekten istället bara spelats upp i en film och låta den som förstår förstå. Men vilken mardröm att försöka få rättigheterna till att spela alla dessa ljudeffekter och visa alla dessa karaktärer, verk och referenser som de är och i en kontext som annars inte var tänkt.
Men! Ready Player One ska faktiskt bli film och är under inspelning när jag skriver detta inlägg upptäckte jag! Så det ska bli kul att se om det blir något av det.
Är man inte road av den sortens nördkultur som verkligen genomsyrar hela denna bok så vet jag inte riktigt vad man skulle få ut av den, faktiskt. Det är inte det att man nödvändigtvis måste förstå allt men samtidigt, om man inte har någon inblick i "nördkultur" så vet jag inte riktigt heller vad man skulle få ut av boken. Kanske som en liten glimt in i en annan värld då.
För mig är det i alla fall något lite pinsamt kul att läsa om en kultur och en värld som jag själv känner till ganska väl. Inte specifikt 80-talet kanske, men datorspel och virituella världar i allmänhet. Om jag skulle bry mig om att kalla något guilty pleasure så skulle jag kunna lägga denna bok i ett sådant fack.
