The Fitz and the Fool

The Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb

Så tillslut upptäckte jag att alla tre böcker i den här serien var färdiga och släppta. Jag visste att den var påbörjad och fanns i butik men det var bara av en slump att jag upptäckte att sista boken publicerats. Så därmed tyckte jag det var dags att börja läsa!

I det här inlägget kommer jag spoila en del men i ganska vaga termer.

Den här trilogin utspelar sig i kronologisk ordning efter sista boken i förra serien, Fool's Fate. Fitz har tillslut fått möjligheten att slå sig till ro i Withywoods tillsammans med sin älskade barndomskärlek Molly. Fitz lever under det tagna namnet Tom Badgerlock eftersom FitzChivalry Farseer, den smutsiga oäktingen är död och begraven för resten av världen. Fitz och Molly börjar bli gamla. Men mer Molly än Fitz, eftersom Fitz är föryngrad av en tidigare Skill-healing. Han åldras inte som andra. Men trots sin ålder får Molly och Fitz ett till barn. Ett oväntat men efterlängtat barn. När Bee föds är hon ovanlig på flera sätt. För att snabbt sammanfatta så kidnappas Bee under brutala omständigheter.
Fitz måste ge sig iväg för att hämnas och återta sin dotter.

Fitz är på de flesta sätt sig lik. Hobb vet verkligen vem Fitz är och har inte tappat tråden.
En sak som jag faktiskt alltid störde mig lite på i de gamla böckerna var att Fitz ofta var ganska självömkande och martyriska. Han verkade alltid tro att precis allt hängde på honom även när det inte gjorde det och han tog alltid på sig skulden för precis allt. Även saker som både andra karaktärer och läsaren själv visste inte var hans fel, eller åtminstone var bortom hans kontroll. Han offrade sig överdrivet mycket för saker som inte var hans problem och var nästan olidligt...lidande? Det är till och med många karaktärer som säger åt honom att han är så och ber honom sluta. Det är samma sak i de nya böckerna. Fitz har en tendens att älta och älta. Han späker sig själv nåt enormt över hur dålig han upplever sig själv som far till Bee samtidigt som man själv som läsare tycker han verkar högst rimlig och mänsklig och att alla hans "misslyckanden" hade orsaker bortom hans kontroll. Kanske att det finns något undantag där hans självkritik är befogad, men ändå. Oavsett så är Fitz Fitz och han kan inte agera på något annat sätt. Böckerna handlar trots allt inte om en föredömlig far utan om en människa. Och Fitz slits mellan alla de roller och identiteter han tilldelats. Han vill så gärna vara en god far, men han dras in i sitt gamla liv som han trodde att han lämnat bakom sig.

Ett stort stort tema i alla böcker är förvandling. Förvandling och identiteter.
En stor del av mystiken med de gamla böckerna var The Fools identitet. Både vem han var och vad han var. En sak som går osagt långt in i böckerna är frågan om hens kön. Är The Fool en man eller en kvinna? Det var en fråga som, när den tillslut presenterades i sin fulla dager för läsaren vidgade mitt sinne när jag läste böckerna för första gången som tonåring. På den tiden blev jag så överraskad över att det ens var en fråga och att vi inte gavs något svar. Absolut ingenting i texten vägde över för ena eller andra sidan förutom att Fitz kände honom först som man. Det får konsekvenser för deras relation. Den ställs på sin spets i en kort, men intensiv och upprivande diskussion som jag minns det. Jag har inte läst de äldre böckerna på ett tag nu, så jag minns inte exakt. Min poäng är att det inte är en semantisk fråga utan den får faktiska effekter på handligen. Det är så bra gjort. Svaret är förstås att hen är både och. Ibland det ena ibland det andra. The Fool är alla sina identiteter. Ingen är mer äkta en någon annan.
Under sista bokens långa resa hoppar The Fool mellan identiteten Beloved/Fool och kvinnan Amber. Och karaktärerna i hans omgivning förundras över hans fullkomliga förvandling fram och tillbaka som ibland kan ske framför deras ögon utan att han ens byter kläder. De kan inte sätta fingret på hur han gör det. Det är ett sätt att hålla sig eller en subtil förändring av ansiktsuttryck, ett lite annorlunda sätt att tala. Det går så långt att Fitz tillslut uttalat ogillar Amber och inte vill berätta saker för henne trots att det egentligen är samma person som hans vän The Fool. Samma men ändå inte samma.

Fitz själv har som sagt länge levt under namnet Tom Badgerlock för att skydda sin verkliga identitet. Under sin uppväxt levde han i skuggan av hovet som spion och lönnmördare men samtidigt som kunglig oäkting med allt vad det innebar politiskt. Fitz har alltid reflekterat över de roller som givits honom och han har egentligen aldrig heller känt sig hemma i någon av dem. Inte förrän han tillslut sluppit sin roll som lönnmördare finner han att han saknar den lite. Men han är ändå osäker på vem han egentligen är, bortom allas förväntningar och krav.
Senare i sista boken avslöjas hans verkliga identitet som FitzChivalry Farseer och plötsligt är han en prins i rampljuset med krav och förväntningar på sociala koder och kläder som kommer med den titeln. Han måste åter igen spela ett spel för andras räkning. Åter igen tvingas han vara någon han själv inte känner sig vara. Ännu en identitet.

Bee föds som liten, liten flicka som ser ännu mindre ut än vad hon egentligen är. Hon har tidigt också flera identiteter. Hon framstår som ett oskydligt, ovetande barn. Till och med ett ganska efterblivet barn, trots att hon är djupt intelligent. Hon är också, av sin födsel, en Farseer-princessa och så är hon likt The Fool, en Vit Profet. Hon misstas av andra för att vara en pojke vilket hon också tvingas spela på. Sedan, efter hennes långa resa i tid och rum har hon förvandlats till en svårmodigt barn med tunga erfarenheter bakom sig. Hon tvingas ta hand om sig själv på ett sätt som inget barn ska behöva göra. Det förändrar henne på djupet.
Också likt The Fool så förvandlas hennes utseende bokstavligt talat på flera sätt. Både genom de fysiska ärr hon får, men också genom att hon "ömsar skinn" precis som alla Vita Profeter gör när de skapar förändring i världen.

Om jag fortsätter beta av karaktärer så finns t ex FitzVigilant som egentligen heter Lantern eller Lant. Även han måste visa upp en sida som FitzVigilant och en annan som Lant. Samma sak med Shun som maskerar sin egentliga identitet, Shine. Spark/Ash hoppar mellan att vara flicka och pojke. Osv osv med fler karaktärer som gör hopp mellan olika identiteter, mer eller mindre uppenbart.

Den nästan mest tydliga expemplet på förvandling och ideniteter i böckerna är de levande skeppen. Liveships. De skepp som egentligen är byggda av drak-kokonger och till en början inte ens känner till sin egen egentliga identitet. Tillslut förvandlas skeppen mycket riktigt till mäktiga drakar som lyfter ur vraken av de flytande skepp de en gång varit.

Det är som att varje karaktär i boken har flera namn och flera identiteter och att vissa även bokstavligen förvandlas från en identitet till en annan.

Jag undrar om det inte alls är en slump att Robin Hobb själv skriver under just namnet Robin Hobb istället för sitt riktiga namn, Margaret Astrid Lindholm. Jag undrar om just identiteter är något som fascinerar och intresserar henne eller om det bara är en slump att jag ser det mönstret i böckerna.

Till en början är jag mest överväldigad över att böckerna existerar överhuvudtaget och plöjer igenom dem. Men jag måste säga att det finns en del avsnitt som är lite sega att ta sig igenom. Framförallt i sista boken. Fitz är ute på en lång, lång resa och vi vet ungefär vad som kommer hända i slutet av den resan. Vi vet vart alla karaktärer är påväg och vi ser böckernas stora klimax långt där framför oss. Jag skulle inte säga att det är tråkigt och förutsägbart bara förutbesämt på något sätt.
Men samtidigt skulle inte resan heller kännas så tung och lång och svår om den beskrevs i kortare avsnitt. Sista boken är resan. Utan resan ingen bok.
Hur som helst, någostans i mitten av sista boken tar det fart ordentligt. Vissa kapitel är så intensiva att jag nästan snubblar över orden när jag läser och blir helt uppjagad av handlingen!

En kollega såg mig läsa böckerna i köket på jobbet en dag. Han berättade att han läst första Farseer-trilogin en gång men att han inte ville fortsätta läsa de andra böckerna för att han tyckte demvar så fyllda med misär och att han inte orkade med sånt. Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag tror jag tyckte att de äldre böckerna hade en balans av motgångar och framgångar. Men visst, en del misär, helt klart. Kanske är det jag syftar på när jag säger att Fitz hela tiden ältar sina våndor.
Hur som helst, sen kunde jag inte sluta tänka på det i den sista boken. Det är verkligen misär hela vägen igenom. Hela vägen fram till så gott som sista sidan. Slutet kan verkligen inte beskrivas som lyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det är både bra och lite irriterande. Både frigörande och outhärligt sorgligt.

Själv uppskattar jag trots allt det svårmodiga i böckerna. Jag gillar att det äger rum i en fantasyvärld som känns så hårt grundad i en smutsig vardag. Hobb skriver om en värld som känns rå och trovärdig. Det är verkligen medeltida och jag gillar sånt.
Faktum är att det enda jag kunde göra när jag läst klart sista boken var att öppna första sidan i första boken av Farseer-trilogin och börja läsa om hur Fitz för första gången kom till Buckkeep castle.

This Census Taker

This Census Taker av China Miéville

Jag har läst ett par böcker av Miéville och ingen har varit den andra lik. Det som hans böcker har gemensamt är det lite (eller ibland mycket) surrealistiska, märkliga och mystiska. Så också i This Census Taker.

En pojke springer ner för den branta backe som leder från sitt hus till den lilla staden i dalen. I vild panik springer pojken med händerna utsträckta framför sig som om dem var täckta av blod. Pojken har sett sin pappa mörda pojkens mamma.

Pojken, nu vuxen man, skriver i sin Andra bok om sitt liv i huset på sluttningen med sin familj och hur han sen söker skydd i byn i dalen efter att ha bevittnat mordet på sin mamma.

This Census Taker är en mycket kort bok på lite drygt hundra sidor. När boken är så kort så blir det också svårt att beskriva allt för mycket utan att också avslöja för mycket.

Det är en bok med ganska lågmäld stämning. Jag tänker mig att hela världen i boken är som en sen höstdag när alla löv fallit och blivit bruna. Gräset är fortfarande grönt men hela världen känns brun och smutsig. Vinden blåser kallt och himlen är permanent genomgrå. Det är en fantasyvärld som Miéville beskriver men det är samtidigt en väldigt jordnära värld med människor som sliter för att bruka sin jord och om härjade gatubarn. Den lilla byn och huset på sluttningen är i sig en mycket liten värld (byn har inte ens en egen polisstyrka, utan en konstapel besöker byn med jämna mellanrum för att reda ut konflikter och annat), samtidigt antyds en större helhet utanför byn.

Boken är verkligen full av mysterier. Mycket beskrivs men förklaras inte. Jag har en mycket lös teori om vad som sker men jag är långt ifrån säker på att jag har "rätt". Och såklart den klassiska frågan; finns det ens ett uttänkt korrekt sätt att tolka historien? Det är förstås det som också är tjusningen med en sån här bok.

Miéville skulle säkert kunna skriva en hel bokserie i den här världen. Han har antytt en hel värld med bakgrundshistoria och kultur. En del av mig skulle vilja veta mer men jag tror inte det är det som Miéville har tänkt sig. Han är bara så bra på att bygga upp en trovärdig värld utan för mycket tråkig exposition. Jag är dock inte helt säker på om det är lagom mycket mystik i boken eller kanske lite för mycket. Jag måste jobba hårt för att försöka urskilja en mening och tolka vad som händer och även när jag läst sista sidan känns det bara som att jag förstått en liten procent av helheten. "Vem var det där? Vad hände där i mitten egentligen? Varför försvann den där karaktären? Vem är egentligen författaren?"  Kanske är det en bok som växer för varje gång man läser den eller kanske är den bara för flummig för mig helt enkelt. Eller... så överanalyserar jag. Oklart.

Sleeping Giants & Waking Gods

Sleeping Giants & Waking Gods av Sylvain Neuvel

Detta ska bli en trilogi men sista boken har i skrivandes stund inte ännu släppts. Trilogin kallas The Themis Files.

I första boken upptäcks en enorm robot vars delar är utspridda och begravna runt om i världen. Det är en robot som tycks vara äldre än de flesta mänskliga civilisationer.
Ett team sätts ihop av en mystisk man som inte vill berätta vem han är men som verkar ha precis alla kontakter han behöver. Teamet ska reda ut varifrån roboten kommer, hur den fungerar och om den eventuellt går att sätta ihop och få att fungera. Vem är mannen och vad har han för agenda? Vad är det för robot och varifrån kommer den?

Boken är skriven som dokumenterade intervjuer, utdrag ur dagböcker och annan dokumentation så som nyhetsinslag på TV. Det finns alltså ingen berättarröst i någon traditionell mening. Det betyder inga miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt eller inre monolog osv. Om vi får några beskrivningar alls så är det för att någon av karaktärerna själva berättar något i sin dagbok eller i en intervju. Den som håller i de flesta intevjuer som för handlingen framåt är den mystiska samordnaren som verkar jobba för eller med den amerikanska regeringen på något sätt.

Jag vet inte om berättartekniken är unik kanske men jag har personligen inte läst någon bok som är skriven på det här sättet. Syftet, skulle jag tro, är att få händelseförloppet att låta mer äkta och mer dokumentärt. Mer äkta eftersom det inte finns någon allvetande, okänd berättarröst som vakar över allas känslotillstånd och inre tankar osv. Klart det finns andra sätt att undvika en sådan sorts berättarröst men det är såhär det är gjort i dessa böcker. Det enda jag kan tänka mig påminner om det  är Lovecrafts förtjusning i att låta berättelsen ske genom dagboksanteckningar som en annan karaktär hittar i början av berättelsen. Skillnaden här är att det inte finns någon sådan metakaraktär. Det är helt enkelt vi som upptäcker och läser "Themis Files" efter att händelseförloppet däri har ägt rum.

Det går fort att komma in i det och det är inget som egentligen stör mig. Men inte heller tycker jag det tillför så mycket. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det gör med min upplevelse av boken. Jag kan tänka mig att en konsekvens blir att karaktärerna känns mindre närvarande och mindre relaterbara eftersom vi bara ser deras handlingar och aldrig deras inre tankar och inte heller deras tonläge och humör. Eftersom så gott som all dialog är skriven exakt som den sägs så får läsaren själv gissa tonfall och humör. Det går oftast bra och att låta läsaren dra sina egna slutsatser är ju ofta (oftast?) bra. Men ibland blir jag osäker och ibland är det snarare tvärt om. Det blir för övertydligt. Det beror på att det här berättarknepet tvingar författaren att göra varje karaktär så övertydlig i sitt handlande så att vi som läsare ska förstå vad som händer i dessa avskalade dialoger och händelseförlopp. Det blir lite som teater tänker jag. Där skådespelarna måste klä sig i kraftigt smink och agera med stora gester så att hela publiken både ser och förstår vad som händer.

Vi får följa ett par olika karaktärer genom böckerna. Kara som är en hårdnackad karriärsmilitär. Rose, den ledande forskaren i teamet som utreder roboten och som också är den första att i sin barndom upptäcka en av robotens delar genom att ramla ner i ett hål där den ligger. Vi har Vincent som plockas in som språkexpert i projektet (jag misstänker starkt att detta är författarens alterego då Vincent är en Quebec-född språkvetare och Sylvain själv är från Quebec och driver en översättningsagentur) och genetikern Alyssa samt ett par till...
Ingen karaktär faller mig liksom i smaken, kan man säga. Alla känns för mycket som karikatyrer, för mycket som seriefigurer. De är för överspelade och saknar, för det mesta trovärdighet. Antagligen, som sagt, på grund av berättartekniken i sig.

Det här blir ett kort inlägg. Jag tycker böckerna är ganska menlösa och tråkiga. Det tog väldigt lång tid att ens få till det här inlägget för jag har verkligen inte mycket att säga om böckerna. Det känns som ett hopkok av väldigt vanliga science fiction-traditioner. Det är inte dåliga böcker egentligen och att sätta ihop vanliga science fiction-traditioner är inte nödvändigtvis dåligt heller men man måste i så fall komma med sin egen twist på det. Något som skakar om vad man tror man vet. Men i det här fallet känns allt bara så ... gjort. Böckerna har liksom varken en smart och trovärdig touch eller någon ny, spännande idé eller twist. Den har lite superhjälte-aura över sig men utan superhjältar. Den är skriven som en seriös dokumentär, men innehåller en serietidningssaga. Det dokumentära tricket tycker jag också känns lite fånigt i längden och ibland, i slutet av andra boken, får jag känslan av att författaren själv kämpar med att få ut sin story i det format han själv valt.
Det kommer ett avsnitt i slutet av den andra boken där jag tycker att det faktiskt tar fart och jag följer handlingen med spänning. Men sen tar det slut och jag rycker på axlarna. Jahapp. Jag är inte sådär jättepepp på sista boken heller. Oklart om jag kommer läsa den när den väl kommer ut. Nåja.