Wise Man's Fear är uppföljaren till The Name of the Wind och är bok nummer två i vad som ska bli en trilogi. Nu är det kanske dumt att börja skriva om en bok mitt i serien, men jag ska inte avslöja något viktigt och vad som gäller för denna gäller i princip för första boken också. Det blir egentligen lite av ett inlägg om båda böckerna.
Först en del basfakta. Wikipedia kallar genrern för "heroic fantasy" och det låter som en ganska talande etikett som jag tycker passar bra. Det är alla fall helt renodlad fantasy utan några som helst omvägar. Det är väldigt länge sedan jag läste något sådant och jag brukar oftast föredra något i stil med "magisk realism" eller så kallad "low fantasy". Lite i stil med Narnia eller Tad Williams War of the Flowers eller Neil Gaiman's American Gods, där fantasy blandas in i vår egen verklighet.
Jag hade förväntat mig att denna bok skulle vara i ungefär samma storlek som den första. En någorlunda tjock bok men helt överkomlig. När jag fick Wise Man's Fear på posten var det nog nästan den största pocketbok jag någonsin sett. Jag kan knappt hålla den stadig i en hand. Den är enorm och strax under tusen sidor.
När jag började läsa denna bok så var det nog mer än ett år sedan jag läste första boken. Det är ett mindre problem men det kändes lite irriterande i början. Det ges inga direkta återblickar till förra boken vilket nog uppskattas av de som läser böckerna direkt i följd. Efter ett tag har jag dock vant mig och jag tar mitt minne av första boken för vad det är och blir tvungen att låta detaljerna vara. Jag kanske ska påpeka att jag fullkomligen älskade den första boken och det är en av mina absoluta favoriter, i synnerhet i fantasy-genrern.
Båda böckerna utgår ifrån samma grund. Huvudpersonen Kote berättar om sitt liv för sin lärjunge Bast samt en skribent som tecknar ned hans berättelse för eftervärlden. Kote heter egentligen Kvothe och Kote är endast en täckmantel som han använt för att kunna dra sig undan och starta ett stillsamt värdshus i en liten håla mitt i ingenstans. Han har alltså bestämt sig för att ge sin berättelse en gång för alla och reda ut alla legender, myter och lögner som uppstått kring hans liv. Det är berättelsen om Kvothe som tar allra störst plats och det är bara med små avbrott som vi får veta mer om vad som händer i värdshuset som är bokens "nutid" och karaktärerna som Kote berättar sin historia för. Denna berättelse är dock viktig i sig. Bast, Kotes unga hjälreda och lärjunge på värdshuset, beundrar Kote enormt och har länge vetat om vem han egentligen är eller en gång varit. Bast önskar inget hellre än att Kote släpper sitt dåsiga, händelselösa liv och minns vem han egentligen är.
Kvothe är en underbar karaktär att läsa om. Första boken börjar från början i Kvothes liv. Kvothe växer upp ensam efter att hans föräldrar mördats framför hans ögon i tidig ålder. Stora delar av första boken ägnas åt Kvothes ensama liv på Tarbeans gator som hemlös, fattig och hungrig. Till sin hjälp har han sin oerhörda kvickhet och sina utvecklade skådespelartalanger som han lärt sig under sin tidiga barndom som resande teatersällskap.
Kvothe tillhör folket Edema Ruh och det är svårt att inte dra slutsatsen att Rothfuss lånat mycket från fördomar om romer och hur de ofta har behandlats och fortsätter att bli behandlade idag. Edema Ruh är ett vandrande folk som sägs kunna alla berättelser som finns. De är ofta bra på att spela musik och teater men de ses också som tjuvaktiga, oärliga och allmänt smutsiga och oönskade i finare kretsar. Att man är Edema Ruh är något man inte helst berättar för vem som helst i rädsla för fördomar eller något ännu värre. Kvothe är dock stolt över sitt ursprung och försöker ofta att vända bilden människor har av Edema Ruh.
Kvothe är som sagt en underhållande karaktär. Men om man lugnar ner sig en aningen och granskar honom lite extra så känns Kvothe ganska endimensionell. Han gör liksom aldrig fel i läsarens ögon. Så även om han haffas av lag och rätt lite då och då för sina missdåd så är det nästan alltid genom att, så att säga, stjäla från de rika och ge till de fattiga. Han ger sig inte på någon som inte förtjänar det. Aldrig känner man sig som läsare att Kvothe är en särskilt mångfacetterad karaktär. Han gör liksom alltid rätt i någon mening, till och med när han gör något som är mindre rationellt och snuddar på moraliskt vidrigt. Den enda gången min bild av Kvothe förändras eller nyanseras en aningen är i slutet av den andra boken. Detta i samband med den flicka han förälskat sig i (utan sin egen vetskap) genom båda böckerna. När han är med henne så är han en annan person och det är inte förrän i slutet av Wise man's fear som jag får upp ögonen för detta. Det är också slutet av bok nummer två som Kvothe rent generellt börjar visa tecken på förändring (förutom en väldigt stor förändring någonstans i mitten av boken).
På ett sätt innehåller böckerna alla typiska ingredienser för en fantasy-berättelse. Det finns magi, det finns en sorts "ond" och förbjuden magi, det finns mystiska varelser, det finns nya språk, mytiska svärd och visa gubbar. Det blir däremot aldrig, aldrig tråkigt eller ointressant. Jag blir oerhört engagerad i berättelsen och den är väldigt detaljerad. Det finns mycket att sätta sig in i, mycket som ger världen liv.
En annan sak, utöver Edema Ruh, som också känns starkt inspirerat eller lånat från verkligheten är folkslaget Ademre som tycks vara en blandning av asiatiska tanketraditioner som Zen och Tao och de utövar Ketan som oundvikligen jämför sig med qigong. Rothfuss lånar också från antika Rom då Ademre anser att alla som inte tillhör deras folk är per definition barbarer. De är dessutom ytterst restriktiva med sina ord vilket knyter an med ett av bokens teman ord som mer än bara ord.
Magin i Kvothes värld är jag också väldigt förtjust i. Rothfuss ger läsaren en väldigt utarbetad och genomtänkt system för hur magin i denna värld fungerar. Det kallas inte riktigt magi heller. Som vi vet kan inte energi förintas utan endast omvandlas. Detta gäller även i böckerna. En typ av magi kallas "sympathy" (man utvecklar en sympati för materia) och när man lärt sig kontrollera sitt sinne på rätt sätt kan man ta energi från en plats och omvandla den eller förflytta den någon annanstans. T ex kan man dra värme ur sin egen kropp för att tända ett ljus. Det är väldigt fint beskrivet igenom böckerna hur allt detta fungerar (samt de andra magi-typerna). En av mina favoritavsnitt är i första boken när Kvothe får lära sig hur man ska dela upp sina tankar i flera delar och gömma saker från sig själv i sitt eget huvud osv. Allt för att lära sig hantera sitt Jag för att kunna manipulera de olika energiformerna i sin omgivning.
Den finaste magin kallas "naming" och likt mycket annan fantasy och även mycket av verklighetens tanketradition bygger det på att kunskapen om saker och tings "sanna" namn ger dig makt över det. Därav titeln på första boken The Name of the Wind.
Å andra sidan är berättelsen, likt Kvothe, också ganska enkel. Den är väldigt kronologisk utan några längre sidospår eller komplexa samband som förgrenas och knyts ihop. Inga större frågor som länge lämnas obesvarade. Man kanske helt enkelt inte ska läsa böckerna om man söker någon större intellektuell utmaning. Det är istället oerhört engagerande och uppslukande. Det går inte en ointressant sida. Vad gäller språket kan jag inte säga mycket varken för eller emot, men jag gillar sättet som Kvothe ofta beskriver sina känslor i rätt så fina metaforer.
En annan sak jag heller inte är så förtjust i är den övertrevliga, gulligullstämning som ibland kan infinna sig vid berättelsens pauser när vi får följa människorna i värdshuset. Som när Kote och Bast medvetet saboterar sitt eget staket för att en fattig snickare i byn ska få arbete och därmed lön. De vill nämligen bespara honom hans heder för, som de säger, desto fattigare man blir desto mindre vill man be om hjälp. Allt beskrivet med hurtiga blinkningar åt varandra hit och dit. Kote framstår överlag som en ärkeduktig och genomgående äckelhederlig karl. Detsamma gäller som sagt, fast på en mindre hurtig nivå, unga Kvothe som liksom alltid tycks göra rätt och trots hetsigt temprament och missdåd ändå är hederlig och god. Det kanske kommer en poäng med detta i tredje boken. Kanske förvrängs han på ett sätt som får allt i tidigare böcker att framstå som den oskyldiga, barnsliga ungdomen... Som sagt så kändes det lite som att en vändning i Kvothes liv var på väg att komma i slutet av Wise man's fear. Så det återstår att se.
En gnutta av de tendenserna syns visserligen också i Kvothe. Det är lite "don't make me angry, you wouldn't like me when I'm angry!" över det hela. För även om det sällan går vägen för Kvothe så tycks han ibland kännas lite övermäktig med sina övermänskliga mentala krafter, skådespelartalanger och kvicka tunga som tycks rädda honom i de flesta lägen. Samtidigt är det också lite det som är poängen med Kvothes berättelse. Nämligen att han haft en instinktiv känsla för hur han ska bygga upp en mytisk bild av sig själv genom väl valda ord trots att sanningen ofta inte varit lika glänsande.
Det finns som sagt mycket detaljer i böckerna och det vävs in i berättelsen på ett sinnerikt sätt som verkligen ger allting en djup trovärdighet. Kvothes bitterljuva relation till Denna, Ademernas gestikuleringsspråk som ersätter ansiktsuttryck, eller sättet överklassen vid ett visst hov kallar på varandra med ringar av järn, silver eller guld beroende på status i förhållande till den andra. Det är så mycket sådant som inte bara används som lull-lull utan vävs in och får betydande konsekvenser för berättelsen. Det finns också en mängd mytologi, sagor i sagan, sånger och dikter i böckerna. Bland dessa finns t ex den barnsligt överdådiga men omåttligt populära Taborlin the Great (som på många sätt speglar Kvothes egen historia).
I slutändan är det en enkel men oerhört underhållande och engagerande bokserie som, om inte utmanar intellektuellt, göder ens Fantasy-begär. Självklart avslutas Wise man's fear med ett oväntat avslöjande och irriterande cliffhanger. Väntan på sista boken kommer att bli olidlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar