Deathbird Stories

Ett kort inlägg om novellsamlingen av Harlan Ellison. Detta är den första och enda bok jag läst av författaren och jag vet ingenting om honom annat än att jag ibland sett hans namn på andra böckers omslag. Jag läste samlingen för ganska länge sedan nu och därför blir det bara en kort notis. Boken gjorde egentligen inget bestående intryck. Jag kände mig inte särskilt upprymd av att läsa den. Den gav mig personligen inte så mycket, trots att jag älskar temat gud och gudar och gudaväsen av diverse slag. Jag tänker att den, likt boken Light i tidigare inlägg, kan vara en bok för mig att läsa om och se om jag kanske får ut mer av den nu.

Deathbird Stories är en samling berättelser om olika typer av gudar. Från väldigt konkreta gudar med tydlig "funktion" som t ex smärtguden och maskinguden, till mer obskyra, svårgreppade gudar. Det är inte alltid någon gud framstår alls, annat än att någonting extraordinärt sker. Ibland följer berättelserna vanliga människor och ibland gudarna själva.

Här är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God och det är nog också det utdraget som gjorde störst intryck.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Såhär kommenterade jag utdraget efter att jag nyligen läst boken.
Detta var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. På något sätt vill jag fortsätta skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.