Galactic North

Nu råkar denna blog innehålla väldigt mycket böcker skrivna av Reynolds, men det kan inte hjälpas just nu.
Galactic North är Reynolds första, publicerade novellsamling. Den innehåller enbart noveller tillhörande Revelation Space-världen.
Kanske har jag blivit avtrubbad av Reynolds sätt att skriva och hans berättelser men jag blir inte alls lika exalterad av denna bok som av novellsamlingen Zima Blue (som liksom denna släpptes år 2006). Jag börjar också irritera mig ibland på hans karaktärer, vad han låter dem säga, vad han låter dem tänka. Boken Terminal World av Reynolds var nog allra värst i den bemärkelsen. I den tycks alla karaktärer vara så överhurtiga i sin "kom igen, det här klarar vi!"-attityd. Vid minsta konflikt, känns alla karaktärer hyperdiplomatiska och alltigenom rationella och eftertänksamma. De hatiska, fördömmande karaktärerna medger snabbt att de nog ändå tänkt fel och inser att "you're all right after all". Men detta inlägg handlar trots allt inte om Terminal World. I tidigare inlägg om Reynolds böcker har jag skrivit att Reynolds inte ger något gratis åt läsare. Jag vet inte riktigt om jag förstod själv vad jag menade med det, för det är snarare att han ibland är övertydlig. Inte så ofta med begrepp och termer han använder (det var kanske det jag syftade på), men med vad karaktärerna säger och vad som händer i handlingen. Ofta upprepar karaktärerna vad som hänt flera gånger. Eller, väldigt tydligt, i dialog binder ihop trådar som känns enbart i förmån för läsaren trots att läsaren ändå sedan länge förstått vad som försigår. I novellen Glacial (en klassisk detektivhistoria, i science fiction-format) blir det nästan komiskt/pinsamt hur huvudkaraktären återberättar skurkens motiv i slutet. So you got it all figured out, do you!? Samtidigt överraskar ändå Reynolds fortfarande med sina idéer och fantasi på det sätt som ifrågasätter det mänskliga, vardagliga perspektivet. Det som jag gillar så mycket. Glacial innehåller förövrigt just en sådan spännande sak. Just när jag trodde att han inte kunde överraska mig mer.

Är man inte alls insatt i Revelation Space-serien så blir nog denna samling antingen mer spännande eller kanske rent av mindre spännande. Jag som läst en del (men inte allt) i just den serien känner ofta igen mig. Jag känner igen platser och karaktärer som nämns. Jag vet vad en Hamadryad är för slags djur redan innan den beskrivits i novellen Grafenwalder's Beastiary. Det är en konsekvent värld han byggt upp och den blir mer och mer detaljerad ju mer man läser. Mer av mänsklighetens historia sedan vi lämnat Jorden avslöjas, om än endast mellan raderna. Men det gör det också mindre och mindre intressant. Det blir liksom mindre och mindre nytt att upptäcka. Mindre och mindre saker som känns mystiska och outforskade.

Galactic North är upplagd kronologiskt i Revelation Space-världen. Den börjar nästan i början av vår tids historia med The Great Wall of Mars som utspelar sig några hundra år fram i tiden från vår egen verklighet. En liten grupp Conjoiners har isolerats på Mars och hotas av ett krig de aldrig någonsin skulle komma levande ur. Diplomaten Clavain skickas in för att förhandla med deras ledare Sandra Voi. Den följs direkt upp av Glacial med samma karaktärer. I dessa och fler följande noveller får man veta mer om fraktionerna Demarchists och Conjoiners som i romanerna oftast bara nämns vid namn med mycket lite information, likt bortglömda reliker eller myter.
Detta låter mer spännande än det känns för mig personligen. Jag kanske helt enkelt tröttnat på Relvation Space. Zima Blue innehöll ingen novell som ägde rum i Revelation Space och den gillade jag betydligt mer. Även Terminal World (som jag inte skrivit om på bloggen än) var också oerhört intressant (förutom karaktärerna då, som sagt) och också den var en fristående roman. Kanske har Reynolds helt enkelt hållt på för länge med Revelation Space att det kännas lite mossigt.
Det är just de magiska avslöjandena och de spännande koncepten som ändå upprätthåller novellernas läsvärde. Reynolds fortsätter alltså att underhålla mig med koncept och idéer som fortfarande tycks mer eller mindre outforskade i media så som böcker, film och datorspel.

Näst sista novellen Nightingalegör mig dock riktigt engagerad och indragen i spänningen. Ett team av avskrivna specialister från ett nyligen utkämpat krig anlitas för att ta till fånga en krigsbrottsling ombord ett rymdskepp som alla i teamet trott varit sedan länge var förstört. Det är lite klassisk rymdskräck över stämningen och jag påminns om Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama. Åtminstone i själva utforskandet av ett övergivet rymdskepp.

Novellen som ger namn åt hela samlingen sträcker sig över flera tusen år. När jag börjar läsa denna så har jag nästan tröttnat och vill helst påbörja en annan bok. Så jag hastar igenom den utan att riktigt låta mig dras in ordentligt. Jag tappar fokus på detaljerna. Men det är just det att den sträcker sig över så lång tid som åter igen fascinerar mig. I en scen sitter de två protagonisterna vid ett bord mitt emot varandra på ett rymdskepp. Deras huvuden är fullpackade av nanomaskiner som reglerar deras övermänskliga, kroppsliga funktioner. De bestämmer sig för att de inte kan fatta ett beslut innan en längre tid har passerat så de låter maskinerna i sig stänga ner deras kroppar och stänga av all cellaktivitet så att de kan låta flera hundra år passera utan att deras kroppar känner av det. Så sitter de "sovandes" mitt emot varandra och när tiden är rätt väcks de åter till liv som om de bara nickat till några sekunder. Förlåt, men jag älskar sådant. Men utöver det så känns berättelsen lite fattig och onyanserad med sitt apokalyptiska tema.

Det är en godkänd samling noveller men den är nog inget jag kommer läsa om inom någon snar framtid.