Absolution Gap

Alastair Reynolds Absolution Gap är den tredje och sista boken i serien Revelation Space. Inte mycket behöver egentligen tilläggas utöver vad som tidigare sagts om serien. Fortfarande känner jag ingen större kärlek till de viktigaste huvudpersonerna, trots att jag följt dessa karaktärer i flera böcker och noveller. De känns fortfarande tämligen endimensionella. Clavain har nu levt i över fem hundra år och är gammal även i jämförelse med andra i denna tidsålder. Jag saknar bland annat djupare dialoger/monologer om hans syn på verkligheten och hans känslor inför att ha sett så mycket och levt så länge. Något borde det ju göra med ens världsbild. Ovanpå detta kommer gång på gång krystade one-liners som "Someone has to do it", "Sorry, that's not really in my plans for today" och "Thanks for the newsflash". Få av karaktärerna går fri från sådana utstötningar.
Det känns också ibland som att Reynolds vill att vi ska sympatisera med alla karatärer. I dialogen är alla så resonliga och diplomatiska: "Ja hör vad du säger och jag förstår din synpunkt, men vi måste göra såhär, därför att...". Även detta drag är inte enbart kopplad till en karaktär. Det understryks av det faktum att man också får följa så många olika karaktärer genom de tre böckerna. Varje bok följer en eller fler huvudpersoner ur en av de större fraktionerna; Demarchists, Conjoiners och Ultras.
I Revelation Space är det Dan Sylveste, en Demarchist. I Redemption Ark är det Clavain, en nybliven Conjoiner (och vi får lära oss mycket om Conjoiners inre tankeliv som annars inte syns utifrån) och Illia Volyova en Ultra. I Absolution Gap följer man främst en "hyperpig" (en människo-gris-hybrid) som i andra böcker i Reynolds universum (som Chasm City som inte är del av Revelation Space) framstått som ganska horribla och ofta kriminella men visas nu alltså ett mer sympatiskt vinkel.

Det intressanta ligger oftare i Alastairs tekniska uppfinningar och i hans detaljer och planetariskt storslagna perspektiv, än i filosofiska funderingar. Tyvärr. Jag hade gärna haft både och.
Temat i sista boken är domedag och frälsning utlovas med hjälp av ett ofött barn kommen ur en tidigare sammandrabbning mellan Ana Khouri och en jättedator (i form av en neutronstjärna) som figurerat i tidigare böcker. Bara det, att ett barn som besitter nycklen till lösningen och frälsningen av Galaxen känns lite väl... Hollywood.

Det finns en del coola idéer och miljöer kvar, helt klart. Som de enorma, mobila katedraler som på månen Hela färdas framåt i samma takt som månen roterar kring moderplanet Haldora för att på så sätt alltid ha moderplaneten i katedralens zenit. Det kräver nämligen deras religion.
Ett annat inslag jag verkligen gillar men på något sätt känner att jag egentligen borde ha gillat mer är skeppet Nostalgia for Infinity som man följt igenom alla tre böcker. Det genomgår en ganska omfattande metamorfos i den andra boken, Redemption Ark, skulle man kunna säga. Dess fortsatta liv beskrivs alltså i Absolution Gap. Men Reynolds får det aldrig att kännas så magiskt och skrämmande som jag tycker att det borde kunna bli.

Grisen Scorpio kan man klämma ur lite djup om man anstränger sig. Han står för mänskligheten som vi känner igen den i verkligheten skulle man kunna säga. Scorpio lever mycket kortare tid än resten av mänskligheten tack vare hans ihoptrasslade gener. Han lever ungefär lika länge som vi gör idag och hans sista år präglas av sjukdomar, nedsatt fysisk kapacitet och utan hopp om förlängningsterapier som andra människor kan genomgå för att utöka sin livslängd. Ja, lite som en traditionell människa på 2000-talet helt enkelt. I Absolution Gap närmar han sig pensionsålder och hans aparta utseende och kropp känns mer och mer påtaglig för honom. Han avundas människornas långa livslängd och deras samhörighet med varandra som art. Trots att många av hans allierade och vänner visar honom respekt och en viss kärlek så känner han sig alltid isolerad och ensam. 

Men även om det finns ljusglimtar i Absolution Gap så lyfter det inte helheten. Större delen av berättelsen är enformigt tragglande utan någon upphetsande spänning alls. Den börjar bra men sedan tar ett långt och enformigt mittenparti över för att sedan trappas upp en aningen de sista två hundra sidorna. Slutet är luddigt och ganska antiklimaktiskt men Reynolds drar åtminstone inte ut på det.

Man måste läsa de tidigare böckerna i ordning för att överhuvudtaget förstå vad som försigår i Absolution Gap. Jag känner mig ganska klar med serien och jag sörjer inte dess avslut. Det finns en fristående bok kvar i samma universum som jag ännu inte läst; The Prefect. Men den låter jag nog vara tills vidare.