Empty Space av M. John Harrison är den tredje boken i en sammansittande serie som började med Light. Light är för övrigt bland det bästa jag läst, så jag skulle rekommendera att börja med den. Det finns ett inlägg om den tidigare i bloggen också.
Nova Swing var den andra boken och den hade mycket litet med Light att göra annat än några enstaka termer som återkom. Empty Space är mer sammanflätad med båda tidigare böcker och binder ihop alla tre.
Likt Light följer vi åter igen två skilda tidslinjer. I nutidens London lever Anna. Michael Kearney's änka från Light. I framtiden, på diverse planeter under "Kefahuchi Tract" följer vi bland annat Fat Antoyne och polisassistenten från Nova Swing.
Precis som i Light känner jag mig oväntat mer dragen till Annas liv i nutidens London än den mer science fiction-centrerade framtiden. Hennes person och liv är väldigt surrealistiskt och melankoliskt. Hon är som frikopplad från det normala samhället och från allt vad normer och sociala regler heter. Hon tycks inte ha några vänner och hon agera ofta impulsivt och irrationellt.
Anna är omkring 50-60 år och har hunnit gifta om sig sedan Michael dog men hennes nya man, Tim Waterman har även han hunnit dö av sjukdom. Anna lever nu i deras gemensamma hus med sin dotter Marnie som hon fick med Tim. Marnie som är någonstans i 20års åldern är den som hela sitt liv tvingats vara ansvarsfull och sansad medan Anna alltid varit smått frånvarande. Anna har åtminstone bekämpat sin anorexi och går någorlunda regelbundet till psykologen Helen Alpert där hon berättar om sitt liv och sina nattliga drömmar. Annars strövar hon mest omkring i området.
Där hon vandrar omkring i sitt mentala vakuum händer samtidigt mycket märkliga saker runt omkring henne. Bland annat börjar en okänd blomart att växa i hennes rabatt och hennes uthus sätts i brand. Det är händelser som man genast antar måste ha någonting att göra med Michaels tidigare forskning och liv. Och eftersom det är den typen av bok antar man snabbt att det borde finnas en koppling även till framtiden...
I framtiden kopplas Assistenten som aldrig får ett namn, in på ett märkligt mordfall på Toni Reno. Han hittas död och svävandes en bit ovanför marken. Samma Toni Reno hade precis innan sin död lämpat av mystiskt gods i händerna på Fat Antoyne, Liv Hula och Irene The Mona som alla äger fraktskeppet Nova Swing tillsammans.
Någonstans mellan alla dessa karaktärer, tider och historier svävar karaktären R.I Gaines omkring med okänt syfte...
I både Light och i Nova Swing så är i princip alla karaktärer väldigt utvecklade och trovärdiga och djupa. Empty Space är inget undandag. Även de mest flyktiga bifigurerna ges en djupare bakgrund och ofta en viss mystik som inte alltid utvecklas annat än som för att väcka intresse. Kanske skulle man då kunna tro att detta skulle göra boken långtråkig med alla "oviktiga" detaljer men så är absolut inte fallet. Ingenting känns överflödigt, verkligen inte. Tvärt om så bygger det en djup, mystisk atmosfär som är väldigt attraktiv.
Det är mycket, i linje med tidigare böcker, som inte ges någon explicit förklaring i Empty Space. Levande matematik, shadow operators eller vad Kefahuchi Tract egentligen är. Någonstans kommer även tidsresor in i bilden men hur detta går till och kanske framför allt när, är inte alltid klart.
En annan sak jag ofta lägger märke till är Harrisons intresse för det kanske lite "snuskiga" men samtidigt så genomdjupt mänskliga och självklara. Han har t ex ett sätt att göra sex till något väldigt basalt och djuriskt. Något man gör inte så ofta av kärlek men mer av bara det rena behovet. Som tröst eller som lugnande medel eller som en kick på en konstig plats blandat med tveksamma känslor och ångest. Detta är genomgående i alla tre böcker. Jag tänker på Anna och Michaels sexliv i Light där man aldrig riktigt förstår om Michael överhuvudtaget är intresserad av sex och där Anna på något sätt inbillar sig att hon får ut något av Michaels lite mentalt frånvarande behandlingar.
Hur som helst, det är mycket som lämnas osagt och som känns mystiskt. Tre fjärdedelar in i boken ges man också en glimt av vad som egentligen, möjligen, ligger bakom alltihop, men det är också allt vi får. Jag hade hoppats på ett stort avslöjande i slutändan men likt de andra två böckerna lämnas många gåtor olösta.
Jag måste också säga att jag tappar intresset lite mot slutet. Jag orkar inte hålla samma ordning på alla händelser som eventuellt kan kopplas ihop till en mening som jag hade genom den första halvan och i slutändan förstår jag inte helt och hållet vad som egentligen händer. Empty Space är helt klart en bok som kräver en del av läsaren. Precis som Light och Nova Swing.
Det är också helt klart så att jag behöver läsa om Empty Space någon gång i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar