Planet 63

Planet 63 av Lars Östling.
Ett antal personer med olika motiv anländer till gruvkolonin på Planet 63 som leds av jätteföretaget UC - United Corporations. UC å sin sida håller alltid uppsikt efter eventuella spioner av olika slag som kan nästla sig in i företaget och antingen stjäla företagshemligheter eller leta diverse oegentligheter att rapportera till myndigheterna, Federationen.
Planet 63 inleds tämligen torrt och ointressant. Företag har blivit så stora att de mer eller mindre tagit över rollen som nationer och människor tillhör istället företag istället för länder. Ett tema som syns i t ex Jennifer Government av Max Barry och iWilliam Gibsons Cyberpunk-romaner. Det ges heller ingen större utveckling eller extra substans som skulle ge det en egen unik prägel. Planet 63 är lite agenthistoria, lite storslagna konspirationer och så lite elefantliknande rymdvarelser.

Nu vet jag att jag kommer att låta som en nitisk, småpetig töntnörd. Men. Jag kan inte låta bli att nämna det. Omedelbart introduceras antigravitation i berättelsen. Antigravitation som enkelt kan slås på och av med en knapptryckning i enskilda rum och byggnader. Planet 63 har nämligen en gravitation som är nästan dubbelt så stark som på Jorden. Antigravitation är omöjligt enligt fysikens lagar som vi förstår dem idag. I alla fall om man ska tro kosmologer som t ex Michio Kaku (som han bland annat beskriver i sin bok Physics of the Impossible från 2008). Artificiell gravitation är möjlig genom centrifugalkraften. Man kan tex skapa ett snurrande rum i yttre rymden och därigenom skapa samma effekt som riktig gravitation men att lokalisera anti-gravitation i ett rum på en planet är inte möjligt.
Men. Man vet aldrig vad vi kommer att lära oss om fysikens lagar i framtiden och att säga att något är omöjligt är ganska vanskligt. Kanske bli antigravitation möjligt på ett eller annat sätt. Men här ges absolut ingen som helst förklaring till hur denna teknologi fungerar. Faktum är att en av karaktärerna själv påpekar hur hon inte förstår hur det fungerar men inte bryr sig om det. Inte heller ger berättelsen intrycket av att äga rum så långt in i framtiden att antigravitation skulle ha upptäckts eller blivit helt vanligt förekommande teknologi. Jag hade varit helt okej med det om man givits någon slags förklaring till hur den effekten görs möjlig även om den förklaringen i sig varit "orealistisk". Att bara skriva "nu är det mindre gravitation här" är bara slappt och ointressant. Kort och gott, det känns inte trovärdigt och även en fiktiv värld behöver kännas trovärdig för att engagera oavsett om det gäller fantasy, science fiction eller diskbänksrealism.

Att inte vilja förklara detaljer (så som antigravitationen) upprepas flera gånger i boken och uttrycks alltså av karaktärerna som tänker för sig själva ibland att de inte förstår teknologin bakom vissa saker men att de inte bryr sig. För mig låter det som att författaren säger till mig "jag orkade inte göra vidare efterforskningar i hur en sådan maskin skulle kunna fungera så jag skiter i det". Men ja, bara för att något äger rum på en annan planet behöver det inte kategoriseras som science fiction och man ska nog läsa berättelser för vad de är och inte för någon förutfattad mening om vad en genre borde vara eller inte vara. Det är sant och jag håller med.
Men det är just det. Hade resten varit fantastiskt så hade jag inte brytt mig om sådana detaljer på samma sätt. Dessutom tillför inte antigravitationen riktigt något till historien. Ibland motarbetas karaktärerna av den tunga gravitationen och de nämner ofta hur jobbig den är. Någon slår sig lite extra på grund av den. Men det är inget som inte hade kunnat skrivas om i en mer Jord-lik gravitation. Den fyller ingen central funktion mer än kanske för trovärdigheten eller atmosfären är vad jag försöker säga.
Så om man bortser från nördiga detaljer och läser boken för vad den är, som en berättelse i sig, funkar det? Nja. Jag är inte så förtjust, det är jag inte. Den har liksom ingenting som känns som något utöver det vanliga. Kolonin på Planet 63 känns precis lika grå och formbyggd som som är författaren avsett och alla karaktärer känns någorlunda trovärdiga om än ganska endimensionella och genomskinliga. Allt skrivs läsaren på näsan. Varenda handling ges en explicit förklaring ofta genom karaktärens egna tankar. "Nu gör jag såhär därför att det här och det här". Det blir...töntigt, helt enkelt.

Språket kommer jag heller aldrig riktigt in i. Jag funderar på om jag är så skadad av all engelsk litteratur jag läst vid det här laget att mitt modersmål låter främmande i skriftlig form. Men Lars Gustafsson med boken Fantastiska Berättelser har redan bevisat för mig att så inte är fallet. Språket i Planet 63 låter till och med bitvis direktöversatt från engelska.

Planet 63 är dock tämligen lättläst och har väldigt korta kapitel så den är enkel att ta sig igenom.  Slutet är okej. Inte överdrivet förutsägbart men inte särskilt överraskande eller spännande heller.