The Selfish Gene av biologen och etologen Richard Dawkins gavs ut för första gången 1976 och har sedan återkommit i nya utgåvor med tillägg, ändringar och nya fotnoter med jämna mellanrum. Jag läste 30års-jubileumsutgåvan som innehåller alla tidigare förord och en mängd nya fotnoter. Fotnoterna innehåller djupare utvecklingar av ämnen som Dawkins ansett inte ha varit tillräckligt utvecklade i tidigare utgåvor samt rena omskrivningar och rättningar av egna misstag. I många fall kändes de överflödiga för mig personligen då de bara beskrev djupare samma poänger som finns i ursprungstexten men ibland innehöll de också ny bekräftande forskning för teorier som tidigare varit otestade eller varit i ett tidigt teststadie vid bokens första utgivning.
Biologi är inget ämne jag har någon större kunskap om och anledningen att jag läste The Selfish Gene till att börja med var egentligen för att det är i den som Dawkins meme-teori först beskrivs. Memes som förstås fått en helt annan innebörd i och med Internet. Dawkins memes ges endast ett ganska kort kapitel i slutet av boken. Det är inte alls bokens största fokus som jag först kanske trodde. Å andra sidan är det heller inte det som är det mest intressanta.
The Selfish Gene försöker istället befästa teorin om genen som evolutionens minsta gemensamma nämnare. Inte individen eller gruppen som både har hävdats av framträdande biologer men som också kanske är mest befäst i gemene mans föreställningsvärld. Själv har jag egentligen haft ganska dålig koll på hur evolutionen egentligen fungerar men har på något sätt tyckt att konceptet varit ganska självklart och uppenbart sedan man först lärde sig om det någon gång i grundskolan. Jag har liksom tänkt att jag förstått grundidén och har inte haft någon större anledning att tvivla på den så därför har jag heller inte haft något större intresse av att utforska den djupare. Märkligt nog. Men denna bok from 1976 har definitivt nyanserat den bilden.
Det är alltså inte individen, människan, musen, trädet eller ens bakterien som evolutionen gör sin verkan på. Det är inte vi som är evolutionens huvudperson, det är helt enkelt genen. Dawkins börjar med att försöka definiera vad en gen är. Generna samverkar med varandra på så komplexa sätt att det är nära nog omöjligt att klippa ut en gen och säga "denna gen gör si och så i denna kropp". I slutändan definierar Dawkins genen som en enhet av kromosomen (DNA) som kan spåras över flera generationer och är tillräckligt intakt över flera generationer för att kunna påverka eller påverkas av evolution. Dawkins ägnar ett helt kapitel åt att definiera genen så jag ska inte gå vidare in på det här.
Det intressanta perspektivet som lyfts fram i Dawkins bok är just att genen är huvudpersonen. Inte vi. Vi är bara en överlevnadsmaskin för generna. Detta gäller alla levande ting som baseras på DNA (det vill säga allt liv på planeten Jorden). Allt från bakterien till blåvalen. Alla är bara olika sätt för genen att överleva i konkurrensen om resurser.
Jag har nog sagt det förut, jag fascineras oerhört mycket av perspektiv som förskjuter fokus från människan och individen till något mer objektivt och avlägset. Dawkins tes är själva definitionen på det. Vi är utbytbara kroppar som slängs på soptippen när generna går vidare in i framtiden. Generna är eviga, vi är utbytbara.
Dawkins beskriver historiken till hur det kan ha kommit att bli såhär. Varför generna bygger så oerhört komplexa kroppar tillsammans för att kunna överleva bättre. Det är inte ett dugg konstigt när man får det förklarat för sig. Ingen vet hur det gick till exakt, ingen var där, men Dawkins beskriver en trolig övergripande historia över hur det kan ha gått till. Generna eller rättare sagt replikatorerna är bara ett resultat av kemin i den ursprungliga soppa av grundämnen som uppkom på Jorden. En mängd fria ämnen som utsätts för energi under en lång period från solen bildade tillslut mer sammansatta molekyler. Efter ett tag av en slump uppkommer en molekyl som kan skapa kopior av sig själv. En replikator. Soppan blev tillslut så full av dessa replikatorer att det blev ont om resurser till att skapa ännu mer kopior av sig själva. Genom "mutationer" (bara rena kopieringsfel helt enkelt) så bildades olika typer av replikatorer. En replikator bildas som kan bryta ner andra replikatorer för att använda deras byggstenar. För att överleva i en sådan miljö krävs ett försvar. Det kan vara så som den första cellen kom att bildas. Inte som en aktiv handling förstås utan av en slump. En cellvägg visade sig kunna skydda mot de replikatorer som försökte bryta ner andra. Därmed blev cellen (kanske) den första överlevnadsmaskinen. Denna process eskalerade helt enkelt ända in i vår tid där vi har så extremt skilda överlevnadsmaskiner som sniglar, bakterier, människor, elefanter etc. För generna är det skitsamma om de befinner sig i en råtta, en svamp eller en människa, så länge processen fungerar och de överlever till nästa generation så har de lyckats.
Den enkla historiken över hur liv kan ha uppkommit räcker egentligen för att övertyga mig om att genen är den främsta huvudpersonen i evolutionen. Genen kom först, började bygga kroppar, the end. Dawkins ger dock många exempel och metaforer för varför det är genen som är intressant och inte individen. Dawkins sammanfattar tillslut det hela som att evolutionen är den process som gör att vissa gener blir fler i genpoolen medan andra blir färre.
Även om jag springer snabbt och klarar mig undan rovdjur och förökar mig och får snabbspringande avkomma så dör jag ju snart ändå av ålder. Generna för att springa fort lever däremot vidare i fler kroppar och, om generna är fortsatt framgångsrika, i fler och fler och fler kroppar längre och längre in i framtiden. Jag var bara en språngbräda bland många andra.
Som Dawkins påpekar gång på gång i sin bok så är det lätt att tala om generna som aktiva agenter med egen vilja, önskningar och strategier i detta spel. Men så är det självfallet inte. Generna är bara en kod för att bilda proteiner som i sin tur kopplas ihop till överlevndsmaskiner. Det är ett resultat av kemi. Av orsak och verkan. Skjuter du den vita kulan på den svarta åttan kommer den svarta att i sin tur krocka vidare med andra kulor som i sin tur krockar vidare... Inte mystiskt på något sätt.
Så om genen inte aktivt interagerar med omvärlden hur kommer det sig då att organismer gör det? Hur kommer det sig att organismer kan reagera på sin omgivning alls? Dawkins liknar det vid ett datorprogram som t ex en programmerad schackspelare. Programmeraren (genen) skriver ett program som har förmågan att utifrån vissa regler spela ett parti schack med vem som helst. Programmeraren befäster ett gäng regler först; hästen går på ett visst sätt, löparen på ett annat. Först är det min tur sedan min motståndares, etc etc. Utifrån de givna reglerna kan man släppa lös programmet mot en motspelare. Programmeraren vid det laget har ingenting med spelet att göra och bestämmer inte hur programmet agerar aktivt. Programmeraren har endast beskrivit reglerna och kanske programmerat in några rådgivande strategier för olika givna scenarier. Men hur spelet faktiskt fortgår sedan programmet är släppt har programmeraren ingen kontroll över. Programmeraren trycker bara på "kör", så att säga.
På liknande sätt fungerar genen. Generna skapar en kropp med ett beteende som är programmerat att fungera på ett visst sätt. T ex - för att överleva behöver kroppen mat - programmera in ett beteende som förknippar brist på energi med en obehaglig känsla i magen. Kroppen reagerar med att äta - får energi - kan fortsätta leva.
Människan då. Betyder det att vi är slavar under genen? Endast ett program som gör exakt vad den är programmerad till? Nej, säger Dawkins. Genen ger oss som sagt förutsättningarna men sen, likt programmeraren släpper genen sin maskin fri och kan inte påverka hur utgången blir. En stor del av många djur, människan inkluderad bygger t ex på att vi har förmågan att korrigera och lära oss egna strategier utifrån den verklighet vi möter. Många saker styrs obönhörligen av vad för slags gener vi har, ja, men vi har fortfarande förmågan att lura våra egna gener. Ett väldigt tydligt exempel på det är preventivmedel. Vi har alltså förmågan att motsätta genens absolut högsta önskan att föra sig själv vidare till nästa generation.
Memes då? Memes är som gener fast i våra tankar och våra hjärnor. Hur definieras en meme? Lika svårt som en gen. Det kan vara allt från en rad ur en sång till en hel låt till en reklam-snutt eller Shakespeare-citat. Precis som med genen så beror det på hur pass varaktig enheten är över tid utan att förvanskas. Desto mindre och enklare en meme är att lägga på minnet och föras vidare, desto troligare är det att den överlever. And that's all I have to say about that. Dawkins har förstås mer att säga i ämnet och det är spännande att följa.
Hur som helst, det är oerhört intressant att se sig själv som endast ett sätt för genen att överleva. Vi finns för genens skull det är inte genen som finns för vår skull. Det är nog det främsta jag kommer att ta med mig.
Anledningen till varför jag inte intresserar mig så mycket för specifika fall av myrkolonier och annat i fotnoterna är för att det är helhetsperspektivet som intresserar mig. Att människan är en överlevnadsmaskin för någon "annan" (annat) än oss själva är egentligen inget jag borde chockeras över men på ett visst sätt gör jag det. Det är ett spännande perspektiv och lite svindlande att se perspektivet där livet är resultatet av en blind, eskalerande kemisk process.
Allt detta är väldigt spännande och också främmande för som vanligt är det människans vardagliga, inskränkta, och ironiskt nog egoistiska perspektiv som bestämmer hur vi upplever omvärlden till vardags. Också det ett resultat av våra gener...
Detta är en av de böcker som förändrar min världsbild och mitt sätt att se på min vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar