Neurorevolutionen

 

Neurorevolutionen av Lone Frank

En populärvetenskaplig bok om neurovetenskap.

Lone Frank menar att det pågår eller åtminstone inom kort kommer brinna en neurorevolution i samhället. Med det menar hon att hjärnforskningen snart kommer att ha kommit så långt att vi tillslut förstår självaste grunden till oss själva (eller, medan revolutionen ännu pågår, i alla fall får betydligt större kännedom om vår hjärnas faktiska funktioner). Idag är det fortfarande många som intuitivt känner sig som dualister utan att riktigt fundera på varför eller sätta sig in i vetenskapen bakom ett sådant förhållningssätt. Det vill säga, man tänker att nog är mitt Jag separat från min kropp och min hjärna på "något sätt". Frank menar alltså att när kunskapen tillslut når samhället och gemene man om att hjärnan är vårt Jag och att det som vi tror är det magiska Jaget inte skiljer sig från den fysiska, kemiska hjärnan så kommer världen och vi själva att förändras i grunden. Vår självbild kommer att förändras.
Att mänsklighetens självbild har revolutionerats på detta sätt är något Frank menar har skett tidigare. Neurorevolutionen menar Frank är den annalkande femte vetenskapliga revolutionen. Det är inte direkt en överenskommen och absolut lista, men Frank menar att Kopernikus upptäckt av att Jorden inte ligger i centrum av solsystemet var den första revolutionen. Den andra menar hon är Darwins upptäckter. Tredje är Freud och födelsen av den moderna psykologin som Frank menar är så genomsyrad i vår kultur idag att vi inte ens tänker på dess ursprung längre. Fjärde revolutionen räknar Frank som upptäckten av DNA, dess syfte och funktion.
Hon citerar författaren Tom Wolfe som ställt frågan "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt?" och det är den frågan som Frank ser framför sig att femte revolutionen kommer besvara.

För att lära sig mer om den revolutionen och kanske för att se hur långt kommen den är har Frank rest runt och träffat ledande forskare i neurovetenskap. Det blir en resa främst i USA. Hon möter forskare som utför experiment på hur hjärnan skapar lycka, lögner, religion, moral samt forskare och ekonomer som utforskar det nya forskningsämnet neuroekonomi där jakten på bättre och mer träffsäkra ekonomiska modeller har lett ekonomer och forskare att studera hjärnan tillsammans.

Jag känner tyvärr inte alls den fantastiska förundran och entusiasm för nya tankar, idéer och kunskap som liknande böcker brukar förmedla. Jag stör mig på den enorma mängd onödig information som fyller ut denna bok. Den är väldigt personligt skriven och tar med fullkomligt irrelevanta detaljer för budskapet i boken. Som ett exempel på denna överflödiga information beskrivs ingående hur förstasidan på ett moraltest på Internet ser ut rent visuellt (gul och med romerska gudinnan för rättvisa bland annat), eller hur mattan i vetenskapsmannens laboratorium ser ut. Framför allt irriterar jag mig på de långa beskrivningarna av vetenskapsmännens utseende. Huruvida de ser pojkaktiga ut, har rosiga kinder är lite för tjocka eller lite för smala eller något annat. Jag tänker hela tiden "kom till saken" och vill bläddra förbi flera sidor av beskrivningar av sunkiga alternativt lyxiga universitetscampus eller vad för slags kläder forskaren bär privat.
Lone Frank är bland annat vetenskapsjournalist, författare och doktor i biologi men är inte forskare i neurovetenskap och är ur det perspektivet "bara vanlig intresserad". Kanske är det därför hon valt att skriva på det sätt hon gör; som en journalist med sitt intervjuobjekt. Hon måste helt enkelt lita på forskarnas egna ord utan egen forskning att vila på och hon gör det som en vetenskapsartikel i sann journalistisk anda med miljöbeskrivningar och annat. Jag kan förstå den ingången men det gör inte att jag håller med om att det är bra eller intressant.

Många långa sidor i början ägnas åt religionen och dess syn på vetenskap och vetenskapens syn på religion och hur dessa kan eller inte kan samverka. Denna diskussion är också tämligen banal och ointressant. Utgångspunkten är dock spännande. Mycket tyder på att man kan framkalla religiösa visioner genom att rikta enkla elektriska impulser mot hjärnan. Men diskussionen om religion vs vetenskap har redan behandlats av så oerhört många och gjorts så mycket skarpare och mer djupgående (som t ex Richard Dawkins, Lawrence Krauss, Sam Harris, Steven Pinker, Christopher Hitchen för att name-droppa lite coola namn sådär) att Franks korta diskussion känns ganska överflödig.

Ett annat kapitel heter "Jag - en social simulator". Då jag läst och hört en del i ämnet förut trodde jag att jag visste vad kapitlet skulle handla om och jag tycker det är oändligt fascinerande. Men Frank behandlar knappt ämnet i kapitelrubriken alls. Här beskrivs istället en forskares upptäckter med så kallade spegelneuroner. Neuroner i vår hjärna som aktiveras när vi ser någon annan göra en rörelse som t ex att lyfta på en kopp. Intressant, absolut, men analysen av hur det eventuellt är kopplat till vårt Jag och hur vårt Jag uppkommit som en simulator för socialt samspel tycks aldrig riktigt ta fart eller nå någon vart.

Intrycket jag får av forskningen på hjärnan överlag är att den verkar oerhört trubbig och trevande i mörkret. Nästa alla forskare på Franks resa, oavsett vilket område, delar ungefär samma experimentmetod. De sätter en försöksperson i en MRI-kamera och så ställer de frågor, visar filmer eller ger andra sinnesintryck för att sedan fotografera och läsa av var någonstans i hjärnan som neuronerna aktiverats och hur aktiva de är. Ungefär förenklat: Nu gör personen X och då lyser det upp i område Y. Därför måste Y ha hand om funktion X. Det är väldigt mycket man lyckats ta reda på med hjälp av denna metod, men jag kan inte låta bli att tänka att den känns väldigt primitivt. Men man måste ju börja någonstans förstås. Forskning om hjärnan är både ung och har inte mycket tidigare kunskap att utgå ifrån (likt astronomi som i princip pågått sen tidernas begynnelse)

Ett av Franks slutgiltiga budskap i boken är att mer kunskap om oss själva inte bara kommer att förändra vår "spirituella" förståelse av oss själva utan också kommer att ge oss konkreta möjligheter till att skapa och förändra den person vi är och helst vill vara och därmed må betydligt bättre. Många kanske blir rädda för att en mer mekanisk syn på vår person kommer att öka känslan ofrihet och göra oss än mer låsta till vår biologi men Frank menar (och jag själv, i den mån jag förstår boken och vetenskap i allmänhet, håller med) att raka motsatsen gäller. Vi kommer att med mer kunskap kunna bli mer fria och få mer makt över oss själva i ytterst positivt mening.
Det mesta av forskningen visar att det vi tidigare trott varit absolut, orubbart och bestämt av våra gener faktiskt går att påverka till stor del genom aktiv handling och övning.

Men så är det den där frågan om varifrån Jaget faktiskt kommer och hur det utvecklats, fungerar osv.
Jag har tidigare läst boken I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter (som jag också skrivit om i denna blog). Hofstadter skriver i sin bok sitt förslag och sina tankar om Jagets uppkomst. Det gör han inte genom att studera de individuella neuronerna utan genom att studera de mönster av aktivitet som neuronerna ger upphov till. Han skriver själv att neurovetenskap är intressant, spännande och viktigt och allt det där, men om vi ska hitta vårt Jag måste vi se på vår hjärnas aktivitet ur ett vidare perspektiv. Precis som med datorer så kan vi inte titta på transistorernas aktivitet i microchippet för att se det datorprogram som de elektriska impulserna möjliggör och ger upphov till. Med Franks bok hoppades jag på att få ett mer rått empiriskt perspektiv till de påståenden Hofstadter byggt upp och på sätt och vis är det också det jag fått. Men jag kan inte låta bli att känna mig besviken på den brist på diskussion om Jagets uppkomst. För Franks bok behandlar ytterst lite den frågan hon ställer tidigt i boken och som jag hade fått intrycket skulle vara bokens huvudtema. Det vill säga "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt" och också hur känslan av ett Jag och vårt självmedvetande uppkommer. Ingen av de forskare som Frank besökt har heller ägnat sig helhjärtat åt den frågan. Fast det var ju trots allt just det som Hofstadter sagt också. Men samtidigt ger boken ändå en viss grundläggande insyn i hur man utforskar hjärnans funktion och åt vilket håll det går. Och när jag lägger ihop ett och ett kan jag ändå se ett visst samband mellan neurovetenskapens upptäckter och Hofstadters resonemang om Jaget som en konstant pågående feedback loop.

Hur som helst så är de flesta av forskarna som Frank träffat ändå överens om att deras forskningsresultat och dess implikationer bör spridas till den breda massan för att få igång en samhällsdebatt och förhoppningsvis i slutändan en förändring av vår syn på hjärnan och oss själva. Med andra ord, de tycker det är dags att sätta igång den femte revolutionen.