Snöstormen

Snöstormen av Vladimir Sorokin
Detta har sagts i finkulturmedia är en roman i ganska typisk rysk anda med dold regimkritik. Det kan jag tyvärr inte säga så mycket om då jag läst väldigt lite rysk litteratur och inte riktigt har den sortens litteraturkunskap. Jag skulle nog kalla Snöstormen för fantastik. Den har både jättar och minimänniskor och minihästar och holografiska radioapparater (you heard me) i sig. Den äger rum i ett fiktivt Ryssland men är samtidigt väldigt jordnära och lågmäld. Det är som ett steampunk-inspirerat tidigt 1900-tal. Vill man vara lite långsökt innehåller den faktiskt också zombies, om än bortom berättelsens mittpunkt. 

Doktor Platon Iljitj Garin behöver ta sig till staden Dolgoje så snabbt som möjligt för att behandla människorna där med ett vaccin mot en hotande, dödlig epidemi (som förvandlar människor till zombies). Han tvingas stanna i en liten by för att byta transporthäst men ingen finns att tillgå så han söker hjälp av en brödkusk som har en så kallad självgångare som drivs av femtio småhästar. Smått ovilligt går brödkusken Kozma med på att föra Garin till Dolgoje trots den våldsamma snöstormen. Resan blir en odyssé med många hinder och flera märkliga karaktärer. 

Doktorn är en sträng och något arrogant man. Han gormar och skriker åt Kozma att göra som han säger och ta honom till sitt mål så snabbt som möjligt (människors liv står på spel!). Kozma däremot tar det mesta med ro och tar ingenting av Platons ilskna utstötningar personligt. Kozmas loja beteende retar bara doktorn ännu mer.
Minihästarna är ett eget kapitel och en karaktär i sig. Kozma har en varm relation till dem och han vårdar de väl. Doktorn vill gärna använda piskan när hästarna vägrar röra på sig eller inte galloperar tillräckligt snabbt men Kozma vägrar. Istället viskar, klappar och lugnar han dem varsamt för att återställa deras förtroende för deras husbonde.

Doktorn är en karaktärer som inte ger något intryck av att vara särskilt sympatisk. Även när doktorn lugnar ner sig och försöker se tillvaron ur ett något mer positivt perspektiv och kanske till och med verkar som en vettig människa i grund och botten vänder det snart igen och han gör något jag absolut inte kan ursäkta eller relatera till. Kozma å sin sida verkar ganska dum-snäll.

Det är ingen bok som griper mig omedelbart men den har sina stunder. I ett avsnitt hallucinerar huvudkaraktären och upplever något oerhört obehagligt och det känns också riktigt obehagligt när man läser det. Även själva snöstormen i sig känns påtaglig och hotande på riktigt. Kozma och Platon Iljitj är oerhört isolerade och illa ute när snöstormen slår till som hårdast. Varje meter blir en kraftansträning och deras öde känns inte genast självklart från första början. 

Trots dessa intressanta inslag är det ingen bok som gör något bestående intryck. Helt enkelt inte min typ av bok eller berättelse.