Songs of Distant Earth

The Songs of Distant Earth av Arthur C Clarke

Arthur C Clarke, den gamle sci-fi-giganten. Känd för att ha föreslagit en geostationär kommunikationssatelliten före den blev vardag, skrivit boken som filmen 2001 baserades på och upphovsman till Clarkes tre lagar:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Songs of a Distant Earth är inget jag tidigare hört talas om (är inte särskilt insatt i Clarke till att börja  med), men jag kände för att läsa honom, så jag tog något halvt på måfå.

I förordet till boken skriver Clarke att han visserligen uppskattar filmens science fiction-giganter som Star Wars och Star Trek men att dessa världar i grund och botten är fantasy ( hear hear! ), så därför vill han härmed skriva en bok mer grundad i verkligheten och med riktig vetenskap som grund. Han går till och med så långt som att säga att det är ett försök till ett realistisk bidrag till det "interstellära temat". Han påpekar att allt i boken är vetenskap eller trovärdiga extrapoleringar med endast en vild och storslagen idé (hans "quantum drive") som även den inte är omöjlig vill han påstå. Även om den visar sig vara omöjlig så finns det andra alternativ till liknande framdrivning, hävdar han.
Clarke känns lite väl högtravande här och på gränsen till självgod. Men men. Nåja. Okej då. I sak håller jag ju med honom och det är ju "realistisk" sci-fi och inte fantasy i rymden som jag oftast söker mig till och vill läsa, så det är väl bra att han har exakt den ambitionen!

Berättelsen äger rum på planeten Thalassa som är mestadels vatten och några få, små öar där människorna lever. Den ursprungliga Jorden i vårt solsystem är död och utplånad. Solen svällde upp tidigare än man trott och slukade så gott som hela solsystemet. Detta upptäckte mänskligheten flera hundra år före det skedde. Så mänskligheten hade tid på sig att fly Jorden. De människor som kommit till Thalassa är en av de kolonier som man skickade iväg från Jorden under dess sista år. Vad som hände de andra skeppen känner man inte till på Thalassa.
Men en dag landar ett rymdskepp på Thalassa. Det är ett annant koloniskepp som reste iväg mycket senare. Deras slutgiltiga mål är inte Thalassa men de behöver göra ett snabbstopp på vägen. Ungefär där tar berättelsen vid.

Mycket av bokens tidiga kapitel är redovisningar av ganska vedertagna vetenskapliga teorier (boken kom 1986 och så vitt jag vet gäller de teorier som beskrivs fortfarande idag) och hur de teorierna knyter an till berättelsen i boken. Mycket av dessa förklaringar är liksom enbart för att läsaren ska förstå. Det är alltså beskrivningar invävda i berättelsen i form av ganska styltiga dialoger i stil med "alla vet ju det här, men ...bla bla". Jag stör mig ganska mycket på sådana saker. Det är som när varenda Hollywood-sci-fi-action ska använda sig av EMP och alltid, alltid, alltid säger en karaktär "EMP, what's that?" så att alla i salongen får en förklaring på vad EMP står för och vad det innebär (för miljonte gången i filmhistorien...) istället för att låta tittaren/läsaren upptäcka det genom historiens gång. Suck och snark.

I övrigt är boken väldigt lättläst också, "trots" ambition om stark vetenskaplig grund. Det är egentligen bara i början som Clarke river av ett par vetenskapliga principer som inte är särskilt svåra att följa då Clarke beskriver de väldigt tydligt. Boken har också mycket korta kapitel, som i alla fall jag brukar tycka underlättar.

Språket i övrigt är ganska naivt överlag. Jag har kanske inte vokabuläret för att beskriva på vilket sätt, men det är just mycket som jag skrev tidigare. Alltså att det mesta förklaras pedagogiskt för läsaren och karaktärer som tänker ofta högt.

Boken har också en del påklistrad sentimentalitet som känns framtvingad och inte så väl uppbygd. En annan sak är att religionskritiken är väldigt uppenbar. Samma sak där, det skrivs läsaren på näsan på ett naivt sätt: "som vi alla vet, så finns ju inte Gud! Det där hemska tankeviruset från förr, ho ho ho!" och även om jag inte har så mycket till övers för religion så blir det så himla framkrystat i en bok som detta. Om alla är överens om att Gud inte existerar och att mänskligheten på något sätt kommit över det för flera hundra år sedan, varför kommer det ens på tal längre? Varför måste det berättas på detta sätt? Okej, Clarke ger faktiskt en anledning till varför det kommer på tals. Människorna på Thalassa har ingen gud och känner inte till den bibliska guden från Jorden. Men det nya rymdskeppet bär med sig ett arkiv av mänsklig konst, litteratur och kunskap och i och med det uppstår frågor. Men det blir verkligen sådär övertydligt vad Clarke själv står i frågan och det finns ingen karaktär som får yttra motsatsen. Det finns t ex ingen djupt religiös karaktär. Åter igen, det är i linje med mina egna värderingar, men jag ogillar ändå när det skrivs mig på näsan på detta sätt oavsett åsikt.

Det är också något naivt över hur karaktärerna interagerar med varandra. De från skeppet och de på planeten. Om man är mänsklighetens enda hopp om vidare överlevnad tycker jag att det borde ligga ett tyngre ansvar och en kyligare och mer påträngande stämning över alla inblandade än vad som syns i boken. Det är svårt att föreställa sig hur människor skulle förhålla sig till en sådan verklighet såklart, men i det avseendet känns boken inte så "realistisk".

Det enda som egentligen intresserar mig i boken är Jordens öde och hur dessa sista resenärer fått se Jordens förintelse i backspegeln när de flugit iväg i sitt skepp. Tanken att ha minnen från en planet som inte längre existerar är spännande och skrämmande. Det är inte bara tiden som förhindrar dig att resa till ett minne. Det är inte bara att nya hus byggts eller att parken du lekte i nu är en shoppinggalleria. Planeten existerar inte. Och man kan undra vad det skulle göra med en människas psyke. Också hur det skulle påverka de människor som blev kvar på Jorden. Det är ju en klassiker kanske. Vad skulle du göra om du hade 1 år/månad/dag kvar att leva?
Mänskligheten på Jorden hade alltså flera hundra år på sig att förbereda sig på slutet. Där ges några enstaka detaljer om hur det gick till och det är det som är mest spännande att läsa om.
Likaså är det spännande att fundera på hur människor som vet var de kommer ifrån men som lärt sig leva på en främmande planet skulle känna och hur de skulle relatera till sitt förflutna. Men det mesta av det ligger hos dig som läsare att fundera över. Det ges ganska ynkliga reflektioner över de frågorna som mest känns... töntiga i brist på bättre uttryck.

Så, nej. Songs of Distant Earth är ingen favorit. Jag har bara tidigare läst Rendezvous with Rama av Clarke och den är fantastisk på alla möjliga sätt. Detta är som skrivet av en helt annan författare och då är ändå Songs skriven -86 och Rama -72. Så läs hellre Rendezvous with Rama.

Permutation City

Permutation city av Greg Egan

Det här en bok som den svenska kosmologen Max Tegmark tipsade om i någon intervju någonstans (åter igen, ett vagt minne och en kort anteckning jag skrivit ner) där olika forskare ombads tipsa om sin favoritbok i science fiction.

Permutation City inleds med Maria Deluca som är en frilansande programmerare med sinande jobbtillfällen. På sin fritid sitter hon och leker med en fiktiv simuleringsmjukvara kallad Autoverse som är en förenklig av verklighetens kemi och fysiska lagar men fortfarande avancerad nog att kunna simulera bland annat bakteriellt liv.
I världen i boken köper man datorkraft på en öppen marknad för alla möjliga datorprocesser. Allt från myndigheters experiment för att förutse kraftiga stormar till privatpersoners programmeringsprojekt. Där sitter Maria och ägnar fritid och sina ynka besparingar på att köpa datorkraft för att försöka designa en fiktiv bakterie som på egen hand kan sätta igång en evolutionsprocess och överleva och utvecklas i Autoverse utan Marias hjälp. Allt för att imponera på en ytterst liten krets Autoverse-nördar.

Paul Durham är en forskare som utsätter sig själv för "skanning" för att skapa Kopior av sig själv i en datorsimulering (inte Autoverse) som han sedan vill utföra experiment på eller rättare sagt tillsammans med. Då Kopiorna blir mer eller mindre en mjukvaruklon av Originalet så är alltså Kopian intelligent och självmedveten. Dock vill ingen av hans Kopior sammarbeta. Alla har stängt ner sig själva inom bara ett par minuter för att de inte kunnat hantera vetskapen att de är datorkloner av ett original.

Inom inte allt för lång tid förs dessa två personer samman. Durham ger Maria ett jobb. Han vill att Maria ska designa grundförutsättnignarna för en hel planet med tillhörande liv i Autoverse. Detta är tillsynes omöjligt för det skulle kräva datorkapacitet långt över det som för tillfället finns tillgängligt över hela Jorden. Men allt Durham kräver är en grund och förutsättningar, så Maria går motvilligt med på det eftersom hon behöver pengarna till en skanning av sin döende mor.  

Boken börjar ganska direkt med en, för science fiction, ganska klassisk fråga; vad är en människa och kanske också vad är Jaget.

I Permutation City handlar det till en början om artificiell intelligens skapad utifrån "skannade" människor. Det är kopior av människor som låtit skanna sin kropp och hjärna för att återskapas i en datorvärld. Ett inte ovanligt tema i science fiction kanske. Det påminner t ex om böckerna Otherland av Tad Williams. Skillnaden här är att det känns så nära och så verkligt eftersom det beskrivs så mycket mer detaljerat. Det är inte vilda fantasyvärldar och spel som i Otherland utan kliniska tester för att undersöka en Kopias funktion och psyke. Här ställs filosofiska frågor på långa rader och till en början känns boken mer som ett tankeexperiment än en roman. Som om författaren bara har valt att skriva en bok stället för en spekulativ uppsats med flummiga idéer.

Läsaren får följa både kött-och-blod-människor i verkligheten och Kopior som lever sina liv i konstruerade, virituella världar i en dator (eller rättare sagt, i flera datorer). 

Det som inte brukar tas upp i andra böcker med liknande teman är just att datorer som vi känner dem idag är digitala. De är antingen av eller på. Allting styrs av en kod med ettor och nollor. Av eller på. Så vad händer med ett medvetande som körs på ett sådant medie istället för en analog, organisk hjärna? Vad innebär det för ett medvetande att en dator inte kan rendera verkligheten i ett obrutet sammanhängande kontinuum utan alltid är uppdelat i små paket och matematiska uträkningar. Kopiorna lever alltså ungefär som bilder i en filmrulle som bara ser ut att röra sig när man spelar upp den tillräckligt snabbt så att man inte ser varje individuella bildbyte. På samma sätt fungerar ju en vanlig datorskärm. Den uppdaterar sig i en viss frekvens, men det ser inte vi eftersom det går så pass fort.
Rent teoretiskt tappar Kopiorna också medvetandet mellan varje "bildbyte" men det märker de ju inte då det inte gör någon skillnad för deras perception. Inget illamående eller liknande. Allting i världen uppdateras ju samtidigt. Det finns inget att jämföra med. 

I Permutation City sker de avancerade uträkningarna för att ge upphov till medvetanden på superdatorer, men fortfarande begränsade superdatorer som inte kan arbeta med sådana avancerade uträkningar i "realtid" utan går lite långsammare. Det betyder förstås att alla Kopior körs "långsammare" än realtid (som ett hackande datorspel). Detta är alltså inget som de själva upplever heller eftersom de inte har något att jämföra med.
Det är lite som när tiden går långsammare nära en stark gravitationskälla. Det skulle vi inte märka  eftersom både våra kroppar och våra tankar skulle gå lika långsamt och vi skulle inte kunna se någon som står på tillräckligt långt avstånd för att inte befinna sig under samma effekt. Det upplever vi ju egentligen varje dag fast på mycket liten skala. Tiden går fortare uppe i rymden än här nere på Jorden!

Vad händer om en Kopia stängs av under en lång period för att sedan sättas igång igen? Absolut ingenting. Och Kopian skulle inte ens känna skillnanden av att tio år passerat mellan en "uppdatering" och nästa. Börjar det kännas svindlande än?

Och där tar i alla fall min fantasi fart. Tänk om hela mänskligheten levde som datoriserade varelser på det här sättet? Vi skulle kunna justera vårt tidsperspektiv. Tänk om vi ställde in att varje uträckning, varje uppdatering var just tio år eller längre? Hundra år? Tusen? Tusen år mellan varje bråkdel av vår dag. Säg att vi sen skulle ha möjligheten att observera den yttre världen genom kameror eller andra instrument likt våra teleskop idag. Vi skulle kunna se Universum passera i hastigheter som är går att uppfatta. Vi skulle kunna se planeterna snurra snabbt runt i sina banor! Vi skulle kunna se solen svälla och dö! Nåja. Så länge datorn som kör våra medvetanden fungerar det vill säga. Men det är just det som är grejen i boken. Kanske finns ett sätt att köra Kopiorna för alltid... kanske kan man leva för evigt...
Ah tänk!

Fler frågor och dilemman väcks i boken. En person som låtit sig skannas och lever som Kopia i en virituell värld har full kontroll över sin miljö och sig själv. De har t ex förmåga att förändra sitt eget psyke. Vad händer med en människa när den kan radera och omforma minnen hur som helst? Hur mycket betyder enskilda minnen för ens person? Vad kan man ta bort och inte? När upphör man att vara själv själv? När blir man en annan person? Är det moraliskt försvarbart? Ska man bry sig alls? Var skulle du själv som läsare dra gränsen? Ska man ta bort t ex ett oerhört smärtsamt minne om man har möjligheten? Ska man göra sig själv lycklig med ett knäpp med fingrarna om det är möjligt?
Och då har vi inte ens börjat hantera frågan om evigt liv. Vill man leva för evigt? Vad gör man av all tid, etc?  

Frågorna som väcks är väldigt spännande att fundera på. Bara frågan om man själv skulle vilja skanna sig själv. Vad är skillnad på original och kopia? Är det samma person eller är båda unika individer? Har en Kopia mänskliga rättigheter? Varför, varför inte? Osv osv...
Berättelsen i sig har jag ändå svårt att skilja från frågorna. Jag känner inte överdrivet mycket med karaktärerna egentligen förutom några isolerade händelser.
Det finns ett avsnitt i boken där vi får uppelva ett obehagligt minne och det är verkligen extremt obehagligt. Jag uppskattar det. Jag uppskattar att kunna dras in i historien så pass mycket att texten kan ge en så pass tydlig emotionell effekt att jag nästan vill titta bort från boksidan. Men det är just den enstaka händelsen.
Det finns en del komplexa karaktärer med märkliga men ändå trovärdiga öden. Men det är ingen karaktär som jag verkligen kan relatera till och vars öde jag lider mest med. Jag känner mig mest som en utomstående observatör. Det är iof inget unikt för den här boken. Så känner jag ofta.

Hur som helst, ska jag sammanfatta på något sätt så vill jag säga att ja, det är en intressant bok. En del tekno-flum en del faktisk vetenskap och massor av existentiell ångest. Absolut värd.

Fun fact: omslaget på utgåvan jag läste och som syns på bilden högst upp är designad av författaren själv.

The Magicians

The Magicians-trilogin av Lev Grossman

Jag skriver om det här inlägget som först endast handlade om första boken i serien, till att handla om hela serien efter att jag plöjt igenom alla tre. Läs endast fram till min rubrik för The Magician King om du inte vill ha något spoilat. Om du redan läst böckerna och vill veta vad jag tänker så läs vidare efter det vettja. Dock kommer jag inte beskriva saker i särskilt tydliga ord ändå (av gammal vana).

Första gången jag hörde talas om The Magicians tror jag var i DN för ett par år sedan och jag har sedan dess haft den i bakhuvudet. I vild brist på böcker att läsa så kom jag att tänka på den.
Det är oftast då jag har potential att bli som mest positivt överraskad när allt jag har är ett halvt bortglömt boktips från några år sedan. Då finns inga förutfattade meningar och knappt ens en aning om bokens huvudberättelse.

Ganska snabbt känns verkligen The Magicians som en blandning av Narnia och Harry Potter fast för "vuxna". Det dyker faktiskt upp en och annan Harry Potter-referens till och med. 

Quentin bor i New York och är en djupt olycklig tonåring. Han är en klassisk introvert tönt som går hukad som om han förväntar sig ett slag vilken sekund som helst. Dessutom är han olyckligt kär i sin coola kompis flickvän Julia. Under sin uppväxt har böckerna om fantasivärlden Fillory stått honom nära. Böckerna är kanske åt det barnsligare hållet men Quentin fortsätter att läsa om böckerna om och om igen och han har liksom aldrig slutat drömma om att finna en liknande värld. Fillory-böckerna påminner mycket om Narnia, åtminstone i hur barnen i böckerna finner världen Fillory plus mängden talande, mytologiska väsen osv.
Ganska mycket text ägnas åt att beskriva händelser i Fillory-böckerna. Det är boken i boken på sätt och vis.

Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att Quentin snart finner sin egen magiska värld. Som av en slump snubblar han in i en magiskt dold plats där skolan Brakebills befinner sig. Brakebills är en skola för just magi och strax efter att han tagit sig dit lyckas på något sätt klara det till synes slumpmässiga och helt oförklarliga intagningsprovet. Han får ett erbjudande om att börja lära sig magi på skolan vilket han knappast tackar nej till. Till en början kan han knappt tro att det är sant heller. Under lång tid tror han bokstavligen att han när som helst kommer vakna upp i verkligheten eller åtminstone få veta att alltihop egentligen är ett skämt. Men tiden går och Quentin lär sig mer och mer riktig magi.

Det är relativt lite beskriven magi i boken trots att den verkar handla om precis det. Åtminstone om man nu ska jämföra lite med Harry Potter. Istället fokuserar boken mycket mer på karaktärerna och deras relationer och motgångar. Gemensamt för de flesta på Brakebills är att de är eller har varit djupt olyckliga i sina normala liv. Till och med lärarna påpekar att det är deras olycka som förenar dem och som gör de framgångsrika magiker, inklusive lärarna själva.

Quentins stora problem tycks vara att han har svårt att nöja sig. Gräset är alltid grönare osv. Han kan aldrig vara nöjd och glad över det han har. Han har upptäckt att magi är på riktigt och han har flytt den gråa, miserabla verklighet han avskydde så mycket. Allt är enligt hans vildaste fantasier. Han har dessutom fått nya vänner och hittat en ny gemenskap och självförtroende som han aldrig tidigare haft men ändå är han inte lycklig. Lyckan måste finnas någon annanstans hela tiden.
Kanske är det ett litet övertydligt budskap i boken men jag vet inte om man faktiskt någonsin kommer fram till den väntade moraliska punchlinen om att lyckan finns där vi står osv.

De andra karaktärerna känns för det mesta lika djupa och intressanta som huvudpersonen själv och alla har sina egna problem som river och driver dem.
Alice är introvert och extremt blyg men samtidigt briljant. Josh har ångest över att den magi som de andra verkar behärska så enkelt inte kommer sig lika naturligt för honom. Janet är utåtagerande och promiskuös. Eliot är en groende alkoholist med flamboyant personlighet och smak.

Det som händer efter Brakebills är egentligen det som är mest intressant. Istället för att bege sig ut på något slags magiskt äventyr med sina nya kunskaper lämnar de nyexaminerade eleverna Brakebills förvirrade och utan mål. De har alla möjligheter i världen att leva som de vill eller göra vad de vill vilket just är problemet. När Quentin och hans vänner lämnar Brakebills blir de handlingsförlamade av alla möjligheter. Ingenting känns heller utmanande eller intressant. Även de mest bisarra och storslagna idéerna känns meningslösa. Pengar får de från olika fonder som skolan och tidigare magiker har investerat i vilket de nyexaminerade elever får ta del av.
Som bortskämda rikemansbarn vänder de sig istället åt alkohol, droger och sex för att fördriva tiden och bedöva sin exisentiella ångest. Känslan "var det allt?" tycks man inte komma ifrån, varesig man är magiker eller inte.
Självklart tar inte berättelsen slut där, men mer kanske jag inte ska avslöja.

The Magicians är ganska mörk. Magin i sig är mörk och farlig och hanterar man den fel så riskerar man det allra värsta. Den vanliga världen är grå och tråkig. Föräldrar (oavsett vems) är antingen mentalt frånvarande eller djupt excentriska. Riktigt obehagliga monster dyker dessutom upp och Quentin hamnar i väldigt ångestfulla situationer och tvingas leva med samvetskval över konsekvenser han själv anser sig ha orsakat (och i vissa fall också faktiskt har orsakat). Quentin är ingen hjälte och är högst mänsklig och sårbar, trots sin magi. Han är inte allt i genom älskvärd heller. Han känns helt enkelt ganska trovärdig som människa.

The Magicians är första boken av tre, upptäckte jag glatt och i samma sekund som jag läste ut första, påbörjade jag nästa.

The Magician King

Bok nummer två i serien är i stora drag Julias berättelse. Julia är alltså den tjej som Quentin var så kär i under sina omagiska tonår i New York. Julia fick också ett försök på Brakebills intagningsprov som Quentin flög så obehindrat igenom. Julia däremot misslyckades och skulle egentligen fått fortsätta sitt vanliga liv utan att minnas något. Men Julia minns. Och det minnet äter upp henne innifrån. Skymten av en magisk värld som stängt sin dörr i ansiktet på henne tar över alla hennes tankar. Hon tappar all annan studiemotivation och livslust. Hon börjar jaga efter minsta lilla smula bekräftelse på att hon inte är galen och att Brakebills är på riktigt.

Det är spännande hela vägen i alla delar av berättelsen och det är den typ av berättelse och karaktärer som engagerar åtminstone mig. Julias berättelse är nog den som känns mest intressant även om Quentins liv kanske den som har flest kapitel ägnat åt sig. Vi får veta mer om den magiska underjordiska verksamhet som faktiskt existerar på Jorden utanför skolan Brakebills där ungdomar försöker lära sig magi på egen hand och den subkultur som växer upp kring detta.

The Magician's Land
Det finns särskilt två avsnitt som verkligen satte sig hos mig i sista boken. Den första gav mig nära nog skräckkänslor. Kanske bidrog det faktum att jag låg och läste i ett kolsvart rum med endast läsplattans skärm som ljus, men innehållet i sig var surrealistiskt obehagligt. En långsamt påträngande jakt där monstret är en obehagligt tyst varelse som jagar Quentin i en drömsk spökmiljö. Monstret är dessutom någon som Quenting en gång älskade och som älskade Quentin tillbaka.

Det andra avsnittet som verkligen satte sig och slog hårt var när en person som står Quentin väldigt nära (jag låter det vara osagt vem) verkligen öser ur sig hat och förakt för Quentin. Det är så ohämmat och kallt och till synes utan faktiska känslor att det känns som att det är till läsaren som det riktas. Det enda jag kan komma på att säga till Quentins försvar är att det är så det är att vara människa och det är inte alltid så lätt! Hur som helst så gör det ont och det är som att jag bara vill därifrån, vill bara springa ut ur rummet och lägga händelsen bakom mig och försöka gå vidare utan den personen i mitt liv. För det är ingen idé att säga emot eller bli arg eller försöka gå till motattack för allting som sägs är sant i någon mening och det sätter fingrar i alla möjliga sår.


I många fall brukar de magiska, mystiska världarna i sådana här böcker kännas mindre intressanta och lockande i slutet av en serie böcker då så mycket av världen förklarats och utforskats att den tappar mycket av sin magi. I viss mån stämmer det även för dessa böcker, men inte helt. Det finns ändå mysterier kvar som inte getts hundra procent förklaring och det är bara av godo.

Rent allmänt känns böckerna ganska fria från stereotyper och klyshor. Åtminstone utöver de klyshor som medvetet används förstås. Det görs t ex ingen stor grej av att Eliot är homosexuell. Det är inget som driver storyn eller påverkar hans val, mål och agerande helt enkelt. Det är bara en detalj hos hans karaktär det är inte hans definierande karaktärsdrag. Sånt gillar jag.

Julia är på ett sätt den karaktär som gör den längsta och mest dramatiska resan. Quentin växer upp och lär sig leva med sig själv och sin existentiella ångest. Men Julia växer upp och förbi allt och blir något mer.
Sen har vi Alice och Plum och Poppy och Janet som alla gör sin egen resa. Även Janet som i de första två böckerna är ganska anonym får en extra genomgång i sista boken.

Jag älskar dessa böcker, de är allihopa väldigt spännande, intressanta och medryckande på alla sätt och vis!

Neptune's Brood

Neptune's Brood av Charles Stross

Tillbaka till rå, hård, kall science fiction! Neptune's Brood är något så sällsynt som science fiction med ekonomi i fokus. I princip hela berättelsen kretsar kring ekonomi i en framtid där spridda rymd-kolonier behöver en stabil valuta för att kunna betala av sin grundar-skuld.

Huvudpersonen Krina Alizond-114 är uppväxt och fostrad till att bli bank-historiker och hennes expertområde är bedrägeribrott. Krina är posthumanist eller metamänniska (traditionella mänskligheten som vi känner den är utdöd sedan länge). Hon är uppbygd av artificiella och programmerbara celler som är mycket mer flexibla och stryktåliga än biologiska celler. Bland annat kan hon klara sig i rymdvakum under kortare perioder och hennes kropp kan relativt enkelt, med viss hjälp, formas om och få helt nya funktioner (som t ex förmågan att klara djuphavs-tryck). Hennes minnen och personlighet sitter i ett eller flera soul-chips och kan i värsta fall återskapas med back-ups.

Krina har gett sig iväg från sitt hem på den rymd-nomadiska kolonin New California för att försöka hitta sin försvunna syster Ana så att de två ska kunna fullfölja deras gemensamma projekt.
Det projekt som de båda systrarna försöker ro i land är uppnystandet av vad Krina misstänker är mänsklighetens största bedrägeri; Atlantis-kolonins mystiska försvinnande och efterföljande ekonomiska kris som kommer till följd av att kolonins sponsarare inte fått tillbaka sina investerade pengar. Men det är inget altruistiskt uppdrag, utan de försöker lägga beslag på en enorm mängd valuta som försvunnit bortom även de ursprungliga bedragarnas händer.
På vägen stöter Krina ihop med en försäkringsfirma med piratmetoder, en fanatisk kyrka på heligt uppdrag att sprida mänsklig DNA till nya platser i kosmos och en mystisk och mordisk dubbelgångare som jagar Krina för att ta hennes identitet.

Neptune's Brood är alltså mer fokuserad på ekonomi än fysik som mycket annan hård science fiction och mycket av det flyger nog över mitt huvud. Stross språk i denna bok är för mig som stackars svensk också ganska svårt. Ovanligt svårt. Just denna bok läste jag på en läsplatta med inbyggd lexikon så många ord kunde jag enkelt slå upp och tur var väl det. Men oavsett så är ekonomi inte riktigt vad som intresserar mig och jag är alldeles för oinsatt även i vårt nuvarande ekonomiska system för att förstå dess relation till en fiktiv, framtida vision av en ekonomi som ska hålla över astronomiska avstånd där kommunikation fram och tillbaka kan ta flera hundra år. Vad som däremot ska sägas är att de här frågorna i princip alltid ignoreras i annan sci-fi och det är ju spännande i någon mening!
 
Många sidor i boken ges åt att förklara hur ekonomin fungerar och hur somliga i detta universum lärt sig utnyttja systemet för egen vinning. Mycket av detta ligger alltså utanför berättelsen som rena faktablad om världen och jag tänker att här finns mycket för den som kittlas av sådant, men för mig blir det bara för mycket. Jag gillar ju när man grundar sin fiktiva värld i genomtänkta, realistiska och utvecklade idéer men just i det här fallet så engagerar det inte just mig. Det funkar säkerligen mycket bra för andra, mer intresserade.

Vad jag däremot gillar är hur Stross understryker hur svårt det är att färdas i rymden. Allting går oerhört långsamt och avstånden mellan planeter och rymdkolonier är så ofantligt stora att det tar flera hundra år att resa mellan dem. Rymden är full av dödlig strålning och mikroasteroider som pepprar rymdskeppen. Ungefär som, du vet, i verkligheten. Krigföring mellan kolonier är, påpekar Stross också, så gott som omöjligt och opraktiskt. Att konstruera rymdskepp tar så fruktansvärt lång tid och kostar så astronomiska summor att ingen någonsin kommer på tanken att starta krig. Dessutom, om någon nation skulle få för sig att börja konstruera en armada så har motståndaren flera hundra år på sig att förbereda ett varmt välkomnande när fienden tillslut glider in i deras territorium. Det finns ingen stealth i rymden. Det går långsamt och du syns på flera ljussekunders avstånd. Jag gillar den realismen att man inte bara rycker på axlarna och säger "hyperspace" och så är man framme.
Sen har vi hela historien om hur de varelser som inte längre än människor egentligen kommer till och hur varelser är i princip odödliga. Här finns mitt favorittema outvecklat någonstans i bakgrunden; den traditionella sci-fi-frågan om identitet.Vad är en människa, vad är ett jag, vad händer om vi lyckas avkoda hela vårt psyke, osv.

Det är ingen lättillgänglig bok och i grund och botten är historien ganska trist tycker jag. Det finns spännande idéer där men på det stora hela är det inte direkt någon ny favorit.

Dear Life

Dear Life av Alice Munro
Munro är vinnare av 2013 års Nobelpris i litteratur. 

Detta blir ett litet undantag från bloggens normala science fiction och fantasy-inriktning.
Dear Life är, likt alla Munros böcker så vitt jag vet, en novellsamling

Berättelserna handlar generellt om ordinära människor i ordinära situationer. Kanske ligger det i mig och inget som är tänkt från författaren, men det finns en viss melankoli över alla berättelser.
De flesta noveller innehåller ytterst lite dialog. Istället är det hela tiden ett Jag som berättar om något som hänt med en ganska neutral ton. Även händelser som borde utlösa starka känslor beskrivs med ett frånskiljt lugn som ju låter sig göras om det skett för länge sedan. Det beskrivs liksom objektivt, inklsive märkliga situationer och märkliga beteenden. Ibland kan berättaren påpeka att något framstår som märkligt men att berättaren inte tänkte på det när det hände.

Munro har en tendens att gå in på märkliga stickspår som jag inte förstår poängen med. Jag kan ta ett helt påhittat exempel.
I flera berättelser börjar historien med att introducera ett par karaktärer. Sen plötsligt börjar man få en djupgående beskrivning på någon händelse eller bifigur som ligger långt ifrån den grundhistoria som först målats upp. Plötsligt har man läst flera sidor om någons farbrors vän som någon karaktär bara kommit att tänka på i samband med någon annan händelse. Och sen plötsligt är novellen slut. Jag tappar helt bort mig, förstår inte vad som är viktigt och inte. Jag tappar bort vilka karaktärer som har relation till vem eller vad berättelsen egentligen är.
De flesta noveller saknar helt enkelt någon tydlig dramaturgisk kurva.


Det finns egentligen bara en berättelse som jag minns tillräckligt för att kunna återberätta.
Den heter Train och handlar om en man som återvänder från kriget (Andra Världskriget). Han anländer med ett tåg men hoppar av i farten innan han når sin slutstation (utan angiven motivation till detta).
Han vandrar ut på ett fält och stöter på en stuga där en kvinna bor ensam. Där byter han arbete mot mat och husrum. Det pågår under en lång period och han renoverar hennes hem och de pratar om allt möjligt.
Man får utifrån hur mannen agerar försöka lista ut varför han inte ville anlända till sitt slutmål. Varför han gör som han gör.
Men precis som jag beskrev ovan så klipps plötsligt den största berättelse-tråden med kvinnan i huset av och mannen lämnar henne åt sitt öde (som, utan att avslöja för mycket, inte verkar vara så gott vid tillfället). Denna handling är tillsynes utan eftertanke eller ånger från mannen. Han har visserligen varit kvinnan trogen ett bra tag, men inga tankar om varför han gör som han gör beskrivs. Plötsligt har bara kvinnan försvunnit ur både berättelse och mannens medvetande. Så tar liksom historien en helt ny sväng som om allt innan aldrig skett.

Boken avslutas med tre noveller som fått en liten förtext där Munro skriver att de följande novellerna inte riktigt är noveller utan något som nästan närmar sig självbiografi. Kanske inte bokstavligen alla gånger, säger hon, utan mer i känsla och ton.

Jag kan förstå varför man gillar Munros berättelser. Det är lite dystert, melankoliskt, enkelt. När människor beter sig konstigt förstår man att det finns en anledning till detta, men det är aldrig något som utforskas eller ges läsaren.
Jag kan förstå att det finns ett värde i att inte skriva allt. Att låta livet vara livet och låta läsaren göra egna tolkningar, eller för den delen inte tolka alls utan bara ta det för vad det är.
Men det fungerar inte för mig. Åtminstone inte i Munros böcker. Jag känner liksom aldrig någon sympati för karaktärerna när allt beskrivs så frikopplat från deras inre tankeliv och känslor. När det väl skrivs ut vad karaktären kände vid tillfället så är det fortfarande en person som beskriver något som hände för länge sedan, så man får aldrig känna det med karaktären då det händer utan det är liksom I was of course distraught eller något i den stilen. Det blir så... torrt och avlägset.

Detta är inget för mig helt enkelt. Jag behöver ett större drama med större perspektiv och idéer. Jag vill också veta vad som motiverar en karaktär och vad som driver den. Låt det vara oerhört vagt och odefinierat, men låt det osagda vara något mer eggande än en människas uppväxt i Kanadas landsbygd på 40-talet. 

Någon som älskar Munro skulle säkert säga att jag ju missar skogen för alla träden eller något sådant.
Hennes stil är definitivt unik i, åtminstone med mina referensramar. Men jag lämnar nog henne där och går tillbaka till mina vanliga litteratur-kvarter.

The Tawny Man-trilogin

The Tawny Man av Robin Hobb är den sista trilogin om FitzChivalry och The Fool. 

I första boken, Fool's Errand, har det gått 15 år sedan sista boken i The Farseer-trilogin. Fitz har dragit sig tillbaka till en ensam stuga tillsammans med sin fosterson Hap och sin varg-kompanjon Nighteyes. Fitz lever nu under namnet Tom Badgerlock för att dölja sitt förflutna då resten av världen tror att han gått under i Regals fängelsehålor i slutet av första serien. Men så tillslut börjar hans gamla vänner besöka honom en efter en i hans stuga för att försöka få honom att återvända till sin rättmätiga plats i Buckkeep med all dess politik och intriger.

Jag hade ju inte tänkt att skriva om alla dessa böcker. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka läsa igenom dem igen. Men istället har jag inte gjort annat än att plöja igenom bok efter bok, fullkomligt uppslukad. 

Det är nog främst karaktärerna som gör det. Fitz liv är oerhört tragiskt, nästan raka vägen igenom alla 6 böcker och man lider med honom. Allt är så orättvist mot honom. Nästan allt tycks han göra fel dessutom. Man hoppar från hjärtskärande händelse till nästa. Så fort han lyckas med något kommer det något som går illa igen. En kollega sa till mig att han försökt läsa de första böckerna om Fitz men gett upp eftersom de var så deprimerande. Det tycker jag trots allt är lite överdrivet. Hobbs böcker må innehålla våldtäkt, tortyr, mord och förtryck men det hålls ändå på ett visst avstånd från läsaren.

Samtidigt som Fitz själv upplever helvetet om och om igen på olika plan så byggs en myt upp om honom av alla som inte sett eller hört hela historien utan bara hört ryktesvägen allt som han råkat ut för. Fitz tycks ofta hamna i alla händelsers mitt och hans roll är sällan vad den framstår som utifrån. Allmänheten har tagit hans livsöde som exempel på både hjältedåd alternativt som symbol ondskan själv.

The Fool är egentligen alla böckernas huvudperson, även om Fitz är hjälten. The Fool hävdar att han är en vit profet. Han måste hjälpa världen att ta sig in på en bättre bana. För att göra det behöver profeten en katalysator, en förändrare. Profeten kan inte orsaka förändringen på egen hand. Fitz är alltså ofrivilligt The Fools katalysator. Detta är något som verkar vara bestämt av tiden och ödet mer än The Fool själv.

The Fool är mer eller mindre könlös. Hade böckerna skrivits på svenska hade man kunnat använda pronomet hen för att beskriva honom. Människorna runt omkring honom ser honom dock som en man så därför använder också jag "han".

The Fool är en oerhört hemlig person. Han har också ganska okonventionella åsikter om identitet och svävar enkelt mellan olika personligheter. Han tycks veta allt om Fitz men Fitz vet, trots deras långa, nära vänskap ganska lite om sin vän. Eller så tror han sig veta väldigt lite om honom. Fitz är nämligen sällan säker på när The Fool talar rakt och öppet och när han bara talar i gåtor och slingriga utsvävade resonemang. Fitz är ofta osäker på om människan han känner egentligen är den "sanna" personen eftersom han ibland är "The Fool" som Fitz känner honom och ibland Lord Golden bland och andra personligheter, beroende på situationen. Själv hävdar han att alla personer är olika sidor av samma mynt.

Det finns ett stycke i dessa böcker som gjorde stort intryck på mig när jag först läste böckerna i gymnasiet och som jag kommit att tänka på många gånger flera år efter jag läste böckerna. The Fool älskar Fitz och platoniskt älskar Fitz honom tillbaka. Men i ett bråk mellan de båda vännerna med grunden i att det gått rykten om att de båda är älskare (samt att The Fool inte verkar så intresserad av att dementera dessa rykten) säger Fool till Fitz ungefär "jag sätter inga gränser för min kärlek".
Detta är en av de få tillfällen då Hobbs låter mycket vara osagt. Vid det laget har man lärt känna The Fool så pass länge att man ändå börjar förstå vem han är men ändå känner man honom inte helt och hållet. Det finns alltid något där som varken Fitz eller läsaren får veta. Hans replik är sällsynt öppenhjärtlig och tydlig. För mig på gymnasiet var också hans mening väldigt filosofiskt innehållsrik. Det var liksom inte en tanke jag tänkt förut. Jag kanske inte skulle säga att jag blir lika hänförd av det idag, men jag tycker ändå att hela scenen och hela dialogen är oerhört rörande. Jag vet vad ni tänker och även jag tänkte att det handlar om sex. Och kanske gör det det. Fitz tänkte också det vilket gör The Fool rasande. Han förtydligar långt senare i boken vad han menade. Dock förnekar han aldrig att han också hade kunnat mena just ett mer intimt förhållande 

Jag som läsare bryr mig också mycket om deras vänskapsrelation. Jag vill verkligen att de ska vara sams. När Fitz och The Fool är ovänner och inte prata med varandra under en lång period tänker jag frustrerat "men prata med honom nu då!" 

The Fool är hur som helst en favoritkaraktär bland många i dessa böcker. Han sticker ut och han är intelligent, kvicktänkt och väldigt normfri. Och så har han såklart den där mystiska förmågan att dyka upp där man minst anar det och sen vägrar berätta hur han lyckades med det.

En annan av mina favoritkaraktärer är Burrich. Fitz fosterfar. Han är extremt tjurskallig och har en absurda principer om ära och heder som oftast betyder att han sätter sig själv och sin egen lycka efter allt annat. Han har dessutom en djupgående förakt för The Wit-magin. Men samtidigt kan man inte annat än gilla hans nästan extrema gentlemanna-personlighet och hans mjuka inre. Och trots att han avskyr Wit-magin så älskar han ändå Fitz. 

Sen har vi förstås vargen Nighteyes. Fitz "wit companion". Han är inte som Fitz hund eller slav utan deras band är ömsesidigt. De är som oseparerbara vänner som älskar och respekterar varandra. Fitz börjar med åren att bete sig och ibland tänka som en varg och Nighteyes blir mer och mer människa i sitt beteende.

Precis som man får höra andra karaktärers röster och dialog får man också höra vad Nighteyes säger till Fitz. Jag fattade ganska snabbt tyckte för Nighteyes som är mycket mer självsäker och lugn är Fitz. Eftersom han är ett djur tar han dagen som den kommer och planerar sällan för framtiden annat än på ett instinktivt plan. Det är ett exempel på ett av de drag som han långsamt assimilerar från sitt förhållande med Fitz; förmågan att föreställa sig morgondagen och vad som behöver planeras för att den ska gå som man vill.

Böckerna om Fitz är skrivet i jag-form vilket gör det väldigt lätt att fästa sig vid huvudkaraktären, till skillnad från Liveship Traders-böckerna som hoppar mellan ett tio-tal karaktärer vid varje kapitel. Fitz spelar ganska mycket martyr men man kan inte annat än känna att det hedrar honom för han bär det mesta inom sig och vill inte förstöra andras liv med sin blotta närvaro. Men även om man kan känna att det är ganska mycket sob-story över det hela så kan man inte heller låta bli att hålla med om att han tänker rätt, utifrån hans egen logik. Många vill honom och alla han älskar ont pga hans namn och hans bakgrund. Men om och om igen, när han konfronteras med sina beslut av någon utomstående, får han ett nytt perspektiv på situationen och det visar sig att han kanske inte alltid gjort rätt, hur solklart det ändå kändes för honom själv från början. Men alla runt omkring honom suckar och säger åt honom att inte alla världens problem är hans att bära. Fitz har också en tendens att älta sina problem. Ingenting är någonsin lätt för honom. Till och med de saker som skulle kunna vara lätta, om han bara haft en annan inställning.

Det finns många saker i böckerna jag tycker är konstiga. Fitz är t ex fortfarande besatt av sin barndomskärlek Molly ända upp i 35-års åldern. Han ältar minnen av henne från när de båda var omkring 16 år. Jag menar, dags att släppa henne, liksom. Men visst, hon är hans stora love-interest och det är på många sätt deras relation som står för mycket av böckernas ångest.

En annan märklig sak är hur mogna barnen är i böckerna. En 10åring beter sig som 15 och en 15åring beter sig som 25. På ett plan kan jag köpa det om man tänker sig att människor i vår egen värld "förr i tiden" gifte sig hemskt ungt och förväntade sig ha barn kort därefter. En tid när medelåldern var betydligt lägre. Så man kan tänka sig att barnen i den här fantasy-världen helt enkelt tvingas växa upp fort.

Sen är det det här med drakar. Detta må vara relativt gamla böcker och kom ut något före rådande drak-trend (Dragon Age, Skyrim, The Hobit, Eragon, Game of Thrones, Guild Wars 2, etc etc) men jag är så oerhört trött på drakar. Trött på att fantasy = drakar.

Men visst, Hobb gör drakarnas intåg i världen ganska spännande då det inte är utan viss konsekvens. Interaktion med drakarna är inget man gör helt lätt. De människor som överhuvudtaget kan kommunicera med drakarna kan bokstavligen överväldigas av deras intellekt och drakarna har ungefär samma attityd till människor som människor har till duvor. De ser likadana ut allihop och de lever inte länge nog för att man ska orka bry sig om deras åsikter. Och vem bryr sig om man råkar trampa ihäl en av människa? Det finns ju ändå en massa andra människor kvar, liksom. 

Hur som helst, drakarna är det absolut minst intressanta i böckerna och jag hade gärna sluppit dem helt. Detsamma gäller Liveship Trader-böckerna där drakarna tar betydligt större plats i berättelsen.

Det kanske största problemet som stör mig är hur allting är så övertydligt. Varje dialog måste förklaras och varje känsloyttring motiveras. Fitz analyserar alla karaktärer och förklarar varför de gör som de gör. Man får aldrig riktigt förstå vad karaktärerna känner eller menar utifrån sammanhanget.

Världen som Hobbs beskriver känns trovärdig och är proppfull av bakgrundshistoria, politik, vilt skilda kulturer och miljöer samtidigt som inget är så vilt olikt den verkliga världen vilket gör den lättare att relatera till. Världen har inslag av märkliga väsen (som oftast i slutändan förklaras i termer man lärt sig tidigare i böckerna) men är befriad från andra raser än människor (om man inte räknar drakar då). Magin känns på något sätt relativt jordnära och begränsad, något som jag uppskattar.

Som sagt så har jag plöjt igenom dessa böcker på ett sätt som jag oftast inte gör. Det må vara genrelitteratur som aldrig kommer vinna nobelpris, men ack så underhållande. Fitz öde, även om han ibland framstår som lite väl gnällig och pryd är oerhört engagerande.

Jag sörjer att böckerna är slut.

Utöver dessa nio böcker finns även en nyskriven serie som heter Dragon Chronicles om händelserna i Rain Wild River. De har jag inte läst. Efter en snabb googling upptäckte jag också att en ny serie om Fitz och The Fool är på väg (och heter just The Fitz and The Fool). Trots att jag inte vill annat än att fortsätta läsa om dessa karaktärer är jag skeptisk. Jag vill inte ha något som riskerar att urvattna vad jag redan upplevt i tidigare böcker. Men jag kommer garanterat att läsa böckerna när de släpps.