Trigger Warning

Trigger Warning av Neil Gaiman

Neil Gaiman skriver ganska varierade saker och är otroligt produktiv. Han har gett ut både ganska mörk fantasy med tunga teman som droger och döden som i Sandman och lättsam barn-fantasy i stil med The Graveyard Book till renodlade småbarnsböcker som Chu's first day at school. Han har också skrivit manus och arbetat tillsammans med filmskapare och även skrivit manus till ett datorspel. Gaiman har definitivt många sidor och bara för att du gillar en av hans böcker betyder det inte att du omedelbart kommer att gilla alla de andra. Åtminstone är det så för mig.

Trigger Warning släpptes i slutet av 2014 och är en novellsamling.
Jag har läst ganska mycket av Gaiman men tyckte inte alls om hans senaste Ocean at the end of the lane som jag också skrivit om i bloggen tidigare. Trigger Warning ligger i det lite mer vuxna - och bitvis kanske också lite av det mörkare facket av Gaimans skriverier skulle jag säga.
I inledningen skriver Gaiman själv att Trigger Warning är en samling berättelser med masker som tema. Masker som vi bär och ibland gömmer oss bakom. Alla bär mask och det är det som gör oss intressanta, skriver Gaiman. Ibland är mask-temat väldigt tydligt i berättelserna och ibland mer diskret och symboliskt. Ibland handlar det t ex om någon som framstår som en sak men är egentligen något annat och ibland är det helt enkelt någon som bokstavligen bär en mask för att dölja sitt egentliga jag. Döm inte boken utifrån sitt omslag är själva temat, så att säga. Det är en bra utgångspunkt, det får jag säga.

Berättelserna är väldigt Gaimanska. På gott och ont. Jag tycker att han ofta har en tendens att låta vad som helst hända. Ungefär "whoaaa, se vad crazy och tokigt det blev!" Jag måste säga att jag inte är så förtjust i det egentligen. Jag har läst tillräckligt mycket av Gaiman för att veta var hans "tokigheter" brukar ta vägen så det blir liksom ändå ganska förutsägbart. Det kan vara en pryl som kanske är en helt normal köksapparat men egentligen är det en magisk, kunglig artefakt från ett hemligt fantasyrike där en ond trollkarl härskar! Och vi tråkiga, normala människor vet inget om hur den prylen egentligen ska hanteras osv osv. Det exemplet är helt taget ur luften, men ungefär så. Grejen med det, i synnerhet i en novell, är att jag alltid vet att ingenting som är "crazy" egentligen är genomtänkt och kommer få en spännande upplösning i slutändan. Utan det är bara crazy för sakens skull; för att vara fantasifull. Det funkar inte på mig. Jag älskar mystiska saker i blandat med vardag men då vill jag åtminstone få en aning om att det finns ett djupare mysterium att lösa och som kanske avslöjas i slutet av boken. Annars blir det liksom bara "jaha oj så tokigt då...".

En annan sak som också är ganska förutsägbar, i åtminstone Trigger Warning, är att ibland låter Gaiman en sak vara osagd vilket jag absolut brukar uppskatta. Jag uppskattar när det osagda är ett gäckande mysterium där kanske flera möjliga svar dyker upp i huvudet. Man får fantisera. Men i Trigger Warning lämnar Gaiman liksom ett elefantformat hål i berättelsen och alla vet att en elefant skulle passa i hålet. Det blir liksom inte så spännande eller intressant. Jag hoppas den metaforen låter vettig...

Men även om jag överlag är ganska underväldigad av Trigger Warning så finns det några noveller som ändå ökar mitt engagemang för en liten stund.
En novell t ex, Nothing O'Clock vilket är en Doctor Who-berättelse. Jag har aldrig sett Doctor Who men jag känner förstås till serien, om inte så detaljerat. Till min stora förvåning tyckte jag mycket om Doctor Who-novellen utan att egentligen veta ett dugg om bakgrunden till serien. I den, i motsats till vad jag skrev här ovan, så känns det som att det faktiskt finns en djupare bakgrund bakom de mysterier och tokigheter som dyker upp. Det känns som att det finns ett svar, även om jag som läsare kanske inte ens får det svaret just nu, i just den här berättelsen. Jag blev dessutom mer intresserad av Doctor Who. 

Ett annat undantag är Click-Clack the Tattlebag som faktiskt slutade relativt oväntat och dessutom oväntat läskigt.

The Thing About Cassandra är lite finurlig och intressant om identitet och verkligheten men man ser slutet och "twisten" på milslångt avstånd.

Sista novellen är en liten utökning Gaimans bok American Gods med karaktären Shadow. Det är nog också den enda novell som känns som en traditionell berättelse med dialog, miljöbeskrivningar och kronologisk historia.

Det finns också en verkligen typisk Gaimansk berättelse. Nämligen en där Gaiman tar en klassisk saga, i det här fallet Snövit, och skriver om den eller skriver en egen version av den. Ofta med en annan twist eller annan mörkare ton. I Trigger Warning heter den The Sleeper and the Spindle.

Det finns två, tre andra noveller utöver dessa som jag också fick ut någonting av men andra var bara så tråkiga att jag antingen glömde vad de handlade om halvvägs igenom eller som jag skippade helt för att jag tröttnade.
Men kanske är det så som med ett musikalbum. Kanske är det bara en eller två låtar som egentligen är bra och allt det andra bara skippar man. Kanske är det helt okej att gilla en eller två noveller för att det ska kännas värt att ha skaffat och läst hela samlingen.

Jag vill verkligen tycka om noveller. Och ibland gör jag det också. Men jag har ofta en tendens att bara snabbt vilja plöja igenom en novell för att snabbt gå vidare till nästa, osv. Det blir inte samma engagemang som en hel roman. Det är en dum tendens, men så blir det för mig ibland.

Det känns som att jag skrivit det här förut, men i slutändan vet jag bättre böcker av Gaiman som gjort betydligt större intryck på mig än Trigger Warning. T ex Neverwhere och American Gods för att nämna två.