lördag 4 juli 2015

Augustus



Augustus av Anthony Everitt

Undertiteln är "The life of Rome's first emperor" och detta är alltså en biografi om den romerska kejsaren Augustus, född som Gaius Octavius Thurinus. Augustus är egentligen en titel och wikipedia översätter det till "den lysande". I den engelska boken översätter Everitt det till "revered one". Han hade genom livet en hel drös olika namn och titlar och sånt som romarna gillade.

Everitt inleder boken med att kort beskriva Caesars sista tid vid livet eftersom Augustus öde är djupt sammanlänkat med Caesars. Jag kan ta det kort här. Caesar hade skrivit in Augustus (Octavianus) i sitt testamente och lämnade stora delar av sin förmögenhet åt honom samt adopterade honom postumt som sin son (de var släkt redan innan, men inte far och son) och efterföljare, något som Augustus sannerligen tog till sig helhjärtat. När Caesar dör är Augustus nitton år och började sin väg mot toppen (för att använda lite baksidan-av-boken-språk).

Det som slår mig är att det finns så otroligt detaljerade uppgifter om Augustus liv och människor i hans närhet från den här tiden. Augustus levde 63f.kr till 13e.kr. Vi kan alltså fylla en hel bok (och garanterat betydligt mer) om en människa som levde för ca två tusen år sedan. Dock kommer förstås många uppgifter med en del brasklappar om att källor hit och dit troligen inte är helt pålitliga eller gravt vinklade åt ena eller andra hållet (om inte annat så av Augustus egen propaganda). Men historiker har ju ändå lyckats pussla ihop en trovärdig bild på något sätt. Jag menar, om Augustus var den enda stora framträdande romaren så tänker jag att det hade varit mindre märkligt. Men dessa två tusen år efter Augustus och också många hundra år före honom har ju varit fyllda av andra framträdande kejsare, makthavare, tyranner, bakom-kulissen-doldisar osv osv. Ändå har historikerna och arkeologerna lyckats vaska fram vad som hänt under just dessa år. Det är något med det som jag tycker är väldigt häftigt!

Det är just väldigt många namn att hålla reda på. Många har dessutom väldigt liknande namn. De hade många namn romarna, men ofta känns det som att många hade samma namn. Fäder namngav sina barn efter sig själva så vi måste hela tiden referera till "den äldre" eller "den yngre" för att hålla de isär. Augustus föddes som sagt Gaius Octavius och hans far hette också Gaius Octavius. Caesar hette förresten Gaius Julius Caesar och Augustus tog även namnet Caesar efter sin farbrors död... ja, du ser hur det blir förvirrande. Det är olika klaner och släkter hit och dit. De flesta kanske skulle känna igen namnet Brutus som var en av konspiratörerna bakom mordet på Caesar. Det finns fler än en Brutus som var inblandad har jag förstått nu. Verkligheten är som bekant inte lika enkel som en roman.

Augustus är en spännande person och detta är en spännande period. Han är inte en galning som senare, kända kejsare som Commodus, Nero, Caligula (I could go on...). Ibland verkar han otroligt briljant och före sin tid. Han tror på långsam reformation snarare än kaotisk revolution. Han verkar vilja skapa något mer än att enbart berika sig själv. Men samtidigt har han avrättat människor till höger och vänster av inte sällan ganska lösryckta, bisarra skäl. Dessutom konfiskerar han stora mängder människors privata egendom för att han behöver finansiera ett krig (visserligen rika människor, men helt orättvist och på lösa grunder). Jag tror dock man får svårt att hitta en god förebild i ett samhälle och en kultur som tillhör en så förfluten historia. Jag tror jag ganska enkelt kan påstå (utan att veta säkert) att det inte finns en enda kejsare i Roms historia som inte har blodiga händer.
En annan sak man snabbt märker är att väldigt många i den politiska eliten begår självmord. Åtminstone tillräckligt många i bokens sidor för att jag ska höja på ögonbrynen. Jag har alltid förknippat Japans historia med rituella självmord pga heder, men romarna var minst lika hårda på det. En general som såg sig överlägset slagen kunde hellre begå självmord än att återvända till Rom som förlorare eller riskera att bli tagen av fienden. Allt för att slippa leva med skammen av att ha förlorat. Augustus själv kunde också beordra självmord antingen i direkta ord eller genom bara sin auktoritära aura om någon gjort honom djupt besviken på ett eller annat sätt. Om han inte bara beordrade en avrättninng förstås. Liv hade sannerligen inte samma djupa okränkbara värde som det kanske kan ses ha i ett land som Sverige idag.

På tal om blodiga händer. Många sidor ägnas just åt krig. Stora delar av Augusts liv cirkulerade kring ett långt inbördeskrig strax efter Caesars död. Det är trupper som flyttas, flottor som byggs i hemlighet för att överraska fienden, pakter som sluts, befälhavare som begår självmord när de besegras för att undslippa skammen, osv. Det är spännande att man kunnat utröna alla dessa detaljer om krigen, men det blir lite mycket. Klart det blir svårt att skriva en biografi om Augustus utan att ta med krigen, men ändå.

Bortsett från Augustus och alla krig så tror jag att det mest intressanta i boken ändå är de glimtar in i den vanliga romarens liv som man får då och då. Mest handlar det annars om den rika klassen av förklarliga skäl. Det var de rika som hade råd, tid och utbildning nog att överhuvudtaget skriva ner historia till att börja med. Och inte skulle de bry sig om att skriva vad stackars Joe Roman gjorde om dagarna. Det är hur som helst mer en känsla för denna tid i historien än exakt vad Augustus gjorde vid ett visst datum som är bokens stora behållning. Ett kapitel är också ägnat just Augustus vardag och det är nog också det mest spännande kapitlet. Där går Everitt igenom en typisk dag i Augustus liv, så vitt man vet. När han vaknar, vad han bär för kläder och när, vad han åt och när, hur han badade osv. Väldigt spännande!

Jag har inte så mycket erfarenhet av att läsa biografier och ännu mindre biografier om historiska personer, så jag kan inte säga så mycket om hur pass bra denna är i jämförelse med andra liknande böcker. Den är relativt lättläst. Det enda jag kan säga att jag saknar är fler bilder med kartor för att lättare förstå hur arméer rörde sig och hur landskapet såg ut. Det hade kanske gjort just krigsdelarna lite mer begripliga och intressanta. Det är mycket landsskapsberskrivningar men om man inte är djupt bekant med antika Italiens geografi och ortsnamn så blir det svårt att hänga med. Visserligen ger Everitt både det antika namnet på en ort och också dagens namn, så om man vill kan man ta fram en karta och titta själv. Det finns några enstaka kartor i början av boken men de är liksom isolerade där och saknar djupare beskrivningar. Jag hade gärna sett annoteringar som "se karta A, punkt 1" eller liknande. Men som sagt i slutändan är det ändå bara härer som rör sig över kartan och överrumplar den ena eller den andra och om man inte är djupt intresserad av militärstrategi kan det räcka med att veta att Augustus slogs och vann här, slogs och förlorade där och sen vilka konsekvenser det fick.

Som sagt, det är en spännande period med många saker som händer. Många (författaren med dessa) skulle påstå att det är Augustus som sätter grunden för romarrikets framtid. Han fastställer övergången från republik till kejsardöme som Caesar påbörjade, om än mer diskret än sin föregångare. Gjort var gjort och efter Augusus var republiken så gott som död och begraven. Åtminstone i praktiken. Senaten fortsatte att existera så gott som hela Roms historia, men dess ursprungliga makt var urholkad.
Under samma period föds den suspekta sekten Kristendom (dock är inte mycket sagt om det i boken) och poeter som Vergilius och Ovidius lever och är aktiva under denna period. Vergilius mastodontverk Aeniden och Ovidius Metamorfoserna är två böcker jag verkligen kan rekommendera. De är fantastiska! Även den kända politikern och retorikern Cicero levde under denna period.

En annan fun fact är att Pantheon i Rom med inskriptionen "Markus Agrippa [Augustus närmaste vän, general och bundsförvant], Lucius son, konsul för tredje gången, lät bygga detta" fortfarande står idag. Men! Det är inte samma byggnad som lät byggas under Augustus tid. Den byggnaden brann ner. Den byggnad som står där idag lät kejsaren Hadrianus bygga på 100-talet, men han lät den ursprungliga inskriptionen stå kvar som en hyllning åt den då evigt hyllade Agrippa och Augustus som man så gott som resten av romarrikets historia alltid ville förknippa sig med som ledare för imperiet.

Det är väl ingen som inte vet att månaden Augusi är döpt efter Augustus, och att månaden Juli är döpt efter Julius Caesar? Vi kallar fortfarande våra månader efter romerska kejsare som levde för två tusen år sedan. Det är ganska svindlande, tycker jag.

Är man intresserad av romarriket rent allmänt så kan jag, förutom denna bok förstås, också rekommendera podcasten: The History of Rome Podcast
Länken går till första avsnittet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar