Revelation Space

Revelation Space är Alastairs debutroman och det är också den första boken i en serie av flera fristående böcker som utspelar sig i samma universum. Jag har tidigare läst Chasm City från denna serie böcker (innan jag visste att det fanns fler). Det kommer ett inlägg om den också, förr eller senare.

Det hela börjar med tre parallella historier som en bit in i boken går ihop men utan att släppa varje karaktärs individuella perspektiv. Dan Sylveste leder en arkeologisk utgrävning av en utdöd civilisation på planeten Resurgam. Kouri jobbar som professionell lönnmördare i ett spel i staden Chasm City där mordoffret (rik och dekadent) själv betalar för att få en mördare efter sig. Detta kommer sig av att de rika, mer eller mindre odödliga (tack vare långlevnadsbehandlingar och genmodifikation) söker något sätt känna att de faktiskt lever. De vill ha spänning helt enkelt.
Ilia Volyova, tillsammans med den andra besättningen på skeppet Nostalgia for Infinity reser runt i galaxen och jagar ett botemedel åt sin nedfrusna, skenlevande kapten som är mer maskin än människa och fått ett maskinvirus som sakteligen ätit sig in i hans mekaniska, cybernetiska kropp och lever som en parasitsvamp på honom.

Det är till en början väldigt mycket att hålla reda på. Namnen är knepiga att urskilja och man vet inte riktigt vilken karaktär eller vilka händelser man ska lägga på minnet. Det är också väldigt många trådar att hålla reda på. Många komplexa samband mellan karaktärer hit och dit. Gång på gång släpper författaren på mer information och ibland tillåts man den sista pusselbiten i något mindre mysterium som är en del av bokens stora hela. Detta görs dock ibland ganska frustrerande. En karaktär kan föra ett resonemang som som läsaren oerhört gärna vill ta del av men så bryts det precis före avslöjandet när karaktären liksom stannar upp och, osynligt för läsaren, kopplar ihop ledtrådarna själv och nästan utbrister: ".. just det!" Men vi läsare vet ju inte vad det handlar om utan får vänta ytterligare kapitel innan det sista äntligen fylls i. Detta sker lite väl ofta kan jag tycka och tillslut tappar det på något sätt sin effekt.

Även känslan av svindlande men trovärdig teknik tappar sin magi efter ett tag då tiden och den civilisation som boken utspelar sig i tycks besitta en nästan outtömlig källa avancerad teknik. De kan inte knäppa med fingrarna så stjärnor tänds eller släcks, men det är väldigt ofta det känns som t ex skeppet Infinity har lite väl mycket magisk teknik. Skeppet kan i princip fabricera vad som helst ur sin väldiga reserv av materia och ritningar. Skeppet kan dessutom reparera sig själv på alla möjliga sätt, ändra hela sin yttre form över tid, svara Volyova med nästa mänsklig intelligens osv.

Det finns också en rymddräkt de använder väldigt flitigt. Den kan ändra form för att passa situationen. Den kan framkalla alla möjliga vapen och i princip leva sitt eget liv utan att bäraren behöver ingripa särskilt mycket. Den har sin egen artificiella intelligens, raketer som kan skjuta upp sig till rymden från en planets yta, stå emot vapeneld av alla möjliga slag, försätta bäraren i koma när det passar, frambringa information rakt in i bärarens synnerv osv osv. Trots fina förklaringar på många andra saker så förklaras aldrig var en sådan dräkt/rustning får sin kraftförsörjning ifrån, eller hur den kan skapa så mycket lyftkraft att den kan ta sig till rymden från en planets yta men ändå inte vara större än en människa. Dessutom är dräkten inget man klär på sig utan den liksom "öppnar" sig själv och organiskt omsluter bäraren.

Jag har egentligen inga problem att föreställa mig att detta är fullt möjligt för en så avancerad civilisation men på något sätt har Reynolds inte riktigt lyckats förmedla magin i det hela som jag tycker han mycket bättre gjorde i Zima Blue (se tidigare inlägg). Eftersom denna teknik dessutom är så tydlig och synlig precis överallt får man liksom ingen kontrast mot "det vanliga". Eller så är jag helt enkelt avtrubbad redan... Samtidigt är han ju trots allt duktig på att väva in verklig vetenskaplig fakta och likt Zima Blue undviker han rent magiska saker som warpdrives, kraftfält och sköldar och alla sådana science fiction-klyshor.

Det det goda överväger ändå det tveksamma. Ett väldigt sinnrikt inslag i boken är underrubriken till varje kapitel där plats och tid utskrivs. Någonstans halvvägs in i boken förstod jag hur det hela hängde ihop. Kanske var jag långsam i det, jag vet inte. Hur som helst, det hela handlar alla fall om tidens relativitet i samband med gravitation och hastighet. Dett är en av många smarta detaljer i denna bok. En annan favorit är en liten detalj som beskrivs i en bröllopsceremoni om hur personerna som ska giftas formellt, bland annat, ska berätta hur gamla de är och... ja, jag vill inte riktigt avslöja det för det hänger så tätt ihop med en stor del av en av huvudkaraktärerna. Klurigt är det alla fall och det är mycket som tål tänkas på angående identitet.

Det finns oerhört mycket att berätta om handlingen för den är som sagt packad av sidospår, fantasifulla samband, ögonlyftande avslöjanden, häftiga idéer och artificiella dilemman som är fascinerande att fundera på. Framförallt sådant kopplat till just identitet, tid och mänsklighet. Jag fann nog Dan Sylveste att vara den mest intressanta karaktären och det som gör honom så intressant, hans identitet, varifrån han kommer och vem han är beskrivs nästan som en eftertanke, som en mindre detalj. Jag hade gärna sett en utveckling av det. Det skulle kunna vara en egen bok i sig. Eller åtminstone en novell. Saknar en personligare bild av honom helt enkelt.

Hur som helst, jag gillar ändå boken trots allt men jag är inte lika överväldigad som jag blev av Zima Blue. Kanske är det för att detta trots allt var hans debutroman eller kanske ligger det något i novellformatet, vad vet jag. Jag kommer alla fall fortsätta att läsa resten av böckerna i serien. Revelation Space och Chasm City är de två första.

Nästa bok jag läser heter dock I am a strange loop av Douglas Hofstadter och är inte en roman.

The Epic of Gilgamesh

Lite kort historik först. The Epic of Gilgamesh, Gilgamesheposet, He who saw the deep eller Surpassing all other kings är en av de allra äldsta bevarade nedskrivna berättelserna som hittats. T ex betydligt mycket äldre än Homeros Illiaden och Odysséen. Historien som vi kan läsa den idag är en samling lertavlor som hittats i olika områden i forna Mesopotamien (dagens Mellanöstern). Det är alltså inte så att man hittat en fullständig version rakt av utan man har fått pussla ihop delar från många olika utspridda platser och tider. Det finns också flera olika versioner beroende på dess tidsålder och fyndplats. Boken jag läste inleddes med vad som kallas för "standardversionen" följt av flera korta urklipp och stycken som skiljer sig från standardversionen. Det intressanta med detta är att historien inte heller är helt komplett. Ibland är det långa avbrott i texten (som markerats i översättningen) eller så saknas meningar och ord som inte gått att läsa eller att tolka utifrån sammanhanget. Utgåvan jag läste är pepprad av fotnoter om olika tolkningar av tecken och sammanhang utifrån vad man vet om kulturen och mytologin av andra texter. Av den anledningen är det svårt att egentligen läsa berättelsen som annat än för ett historiskt perspektiv och inte så mycket som vilken roman som helst. Tanken att detta är en historia som är omkring tre tusen år gammal och som på något sätt befinner sig i mina händer efter all den tiden är hur som helst helt otrolig!

Jag tänkte beskriva i stora drag hela berättelsen för det är inget som förstör på något sätt. Faktum är att översättaren själv nästan från sida ett i introduktionen avslöjade hela handligen.

Berättelsen i sig är väldigt kort. Inte alls så lång och utvecklad som t ex Illiaden. Det handlar alltså om den grymma tyrannen, konungen Gilgamesh och hans följeslagare Enkidu. Enkidu är en "vilde" som växt upp i djungeln bland djuren och som med viss gudahjälp blir till Gilgamesh nära vän och rådgivare. Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på jakt efter odödlighet. Först i form av att försöka skapa sig ett namn genom att jaga och döda det väldiga monstret Humbaba i cederskogen men det övergår senare till att Gilgamesh söker bokstavlig odödlighet genom att söka upp Utanapishtim, den enda odödliga människan som lever bortom den kända världen. I slutändan måste Gilgamesh finna sig i att alla människor är dödliga, även han själv. Med den insikten återvänder han hem för att rättvist och gott styra sitt land som människa och kung.

Språket är som man kan föreställa sig, yxigt och konstlat. Ibland kommer långa upprepningar med bara något ord som skiljer sig över flera stycken. Allt i linje med hur och varför man skrev ner sina historier på den tiden förstås. Jag tycker personligen oerhört mycket om sådant men sett i jämförelse med modern litteratur så blir det väldigt svårt att känna någonting alls med karaktärerna. Det blir helt enkelt som att läsa en historiebok mer än en roman. Men det är okej. Det är så det ska vara och det är oerhört fascinerande.

Nu är det kanske dags att påpeka kanske det allra mest intressanta med denna bok. Syndaflodsmyten i Bibeln är nära nog plagierad rakt ur Gilgamesh. Allt från Noaks ark (det är Utanapisthim som är motsvarigheten till Noa) till fågeln som Noa skickar iväg för att hitta land. Detta är förstås sedan länge känt, men det är väldigt spännande att själv läsa och se sammanhanget och sambandet.
En annan likhet med Bibeln och den kristna tron är att siffran 7 förekommer väldigt ofta. Någon djupare analys än så har jag inte riktigt annat än att just den siffran tycktes väldigt framträdande. Något som också slår mig är hur lika människorna då ändå var oss idag. Det må handla om en fiktiv, mytologisk berättelse, men det som beskrivs är ändå tankar, öden, känslor och önskningar som vem som helst kan känna igen sig i idag, tretusen år senare. Det må vara en uppenbar självklarhet egentligen, men jag tycker ändå det är smått svindlande när jag tänker på det.

Det blev att jag läste denna på engelska men det tror jag ändå var bra eftersom det inte var en översättning av en översättning som det kan tendera att bli annars. Jag läste alltså en förstahandsöversättning där författaren jobbat direkt med lertavlorna. Ibland med originalen och ibland från foton av tavlorna. Den översättning jag läste innehöll dessutom mycket analyser och diskussioner kring tema och stil samt en del fascinerande fakta, historia och lite inblickar i översättningsteknik och sådant.

Jag tycker väldigt mycket om detta om så bara för det historiska värdet men i motsats till just Illiaden så känns den ganska blek. Det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på mängden år mellan Illiaden och Gilgamesh men Illiaden är fantastisk som både roman och historiskt objekt. Gilgamesh är mest fantastisk eftersom den är så gammal och så udda.

Zima Blue

Zima Blue av Alastair Reynolds






Zima Blue är en novellsamling i genren science fiction/rymdopera. Rymdopera har förstås ingenting med opera att göra utan är namnet för stora bombastiska rymdäventyr. Star Trek är lite åt rymdopera-hållet t ex. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren (än) men berättelserna tar oftast plats flera tusen, hundra tusen eller ännu mer år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Kort sagt är detta frukstansvärt bra.

Jag läser ofta och gärna populärvetenskapliga böcker om astrofysik och kosmologi och det är i böcker som Zima Blue som den kunskapen kommer till användning. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var lika påläst. Med det är inte sagt att det annars skulle vara obegripligt eller ointressant.

Författaren väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar sina karaktärer i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl, en omstörtande händelse eller liknanade.

Berättelserna är uppbygda på ett sätt som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad av den anledning jag precis nämnde. Massvis av oförklarade begrepp och karaktärer introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium, i vår verklighet, i en annan, vilket år? Sedan börjar man få grepp om hur saker och ting hänger ihop och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.

Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna kan ta flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Detta genom att använda den för science fiction klassiska infrysningen för att klara av långa resor. En människa som reser nedfryst nära ljusets hastighet upplever en helt annan tid än de människor som lever ut sina liv nere på en planet. Det innebär också att man i Reynolds världar ofta använder flera olika tidsräkningar. Ship time, subjective time, absolute time osv.
I övrigt håller han sig långt borta från allt vad warp speed och liknande orimliga uppfinningar heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.

Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om mannen Merlin. De är nog också de mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den serien innehåller inga som helst rymdvarelser utöver människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva samt tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Merlin själv bevandrar galaxen med sin egen agenda och besitter en oerhört gammal men högteknologisk farkost. Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser Merlin ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 30 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt svindlande och oförutsägbart på allra bästa sätt är det dock.

En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt (en av de få berättelser som nästan helt släpper allt var trovärdighet heter) och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer av verklighetens beståndsdelar (samtidigt som han lämnar mer och mer av sin mänsklighet bakom sig). Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande hela vägen igenom. Reynolds skapar här och rent generellt i alla noveller, mänskliga dilemman och öden som känns oerhört gripande och intressanta trots att de aldrig kan vara verkliga för oss (åtminstone än, idag).

Som en kort notis vill jag också säga att vissa noveller utspelar sig enbart på Jorden och flera är endast science fiction som bakgrund eller kuriosa där fokus ligger på rena mänskliga öden (men som vanligt med ovanliga perspektiv och dilemman). Bara för att påpeka bredden av samlingen.

De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.

Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.

Introduktioner

Hej!

Det här är och kommer att bli en bokblogg. Den kommer att fokusera på det jag tycker om att läsa vilket i allra största utsträckning är science fiction, fantasy och alla möjliga blandningar och subgenrer därav; t ex så kallad "weird fiction", cyberpunk, steampunk, space opera osv. Det kan också dyka upp ren facklitteratur som troligen oftast kommer att cirkulera kring rymden, kosmologi, vetande och ovetande med kanske någon inflik på gudsbegreppet. Även mindre självklara kategorier som gränsar mellan ren fiktion och facklitteratur kan säkert dyka upp. Språket på böckerna kommer oftast att vara på engelska. Det är inget särskilt val jag gjort utan de böcker jag dras till är oftast på engelska eller på ett språk jag inte kan (och därmed blir det också engelska eftersom de sällan översatts till svenska).

Inläggen innehåller mina reflektioner kring vad jag läst. Det kan handla om diskussioner kring tydliga teman som beskrivs i boken, eventuella intressanta observationer om berättelsens vändningar, begrepp, karaktärer etc. samt möjliga kopplingar till andra verk eller historier jag kommer att tänka på. Helt enkelt generella tankar om innehållet samt förstås enkla omdömen om jag gillade boken eller inte, även om jag inte egentligen tänker på det som recensioner.

Jag som skriver är en man född 86 och har ett grafiskt kreativt arbete vid datorn. Jag fascineras enormt mycket av rymden, astrofysik, kosmologi, medvetandet och var det kommer ifrån, gudsbegreppet (frånskilt religion), mytologi, drömmar och alla möjliga blandningar av dessa ämnen. För att hålla koll på min bokhylla och vad jag läst för jag ett excelark över alla mina lästa böcker med korta kommentarer och ett betyg mätt i stjärnor.

Efter att ha haft denna blogg ett par år är det tydligt att jag läser ca 1 bok per månad. Jag skriver ca 1 inlägg per månad helt enkelt! I några enstaka fall har jag inte skrivit här om vissa böcker jag läst. Det är oftast beroende på att det var en bok som jag tyckte föll alldeles för långt utanför ramarna för de teman jag valt för bloggen.

Uppdaterat: 2016-06-02