Zima Blue är en novellsamling i genren science fiction/rymdopera. Rymdopera har förstås ingenting med opera att göra utan är namnet för stora bombastiska rymdäventyr. Star Trek är lite åt rymdopera-hållet t ex. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren (än) men berättelserna tar oftast plats flera tusen, hundra tusen eller ännu mer år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Kort sagt är detta frukstansvärt bra.
Jag läser ofta och gärna populärvetenskapliga böcker om astrofysik och kosmologi och det är i böcker som Zima Blue som den kunskapen kommer till användning. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var lika påläst. Med det är inte sagt att det annars skulle vara obegripligt eller ointressant.
Författaren väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar sina karaktärer i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl, en omstörtande händelse eller liknanade.
Berättelserna är uppbygda på ett sätt som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad av den anledning jag precis nämnde. Massvis av oförklarade begrepp och karaktärer introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium, i vår verklighet, i en annan, vilket år? Sedan börjar man få grepp om hur saker och ting hänger ihop och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.
Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna kan ta flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Detta genom att använda den för science fiction klassiska infrysningen för att klara av långa resor. En människa som reser nedfryst nära ljusets hastighet upplever en helt annan tid än de människor som lever ut sina liv nere på en planet. Det innebär också att man i Reynolds världar ofta använder flera olika tidsräkningar. Ship time, subjective time, absolute time osv.
I övrigt håller han sig långt borta från allt vad warp speed och liknande orimliga uppfinningar heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.
Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om mannen Merlin. De är nog också de mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den serien innehåller inga som helst rymdvarelser utöver människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva samt tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Merlin själv bevandrar galaxen med sin egen agenda och besitter en oerhört gammal men högteknologisk farkost. Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser Merlin ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 30 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt svindlande och oförutsägbart på allra bästa sätt är det dock.
En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt (en av de få berättelser som nästan helt släpper allt var trovärdighet heter) och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer av verklighetens beståndsdelar (samtidigt som han lämnar mer och mer av sin mänsklighet bakom sig). Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande hela vägen igenom. Reynolds skapar här och rent generellt i alla noveller, mänskliga dilemman och öden som känns oerhört gripande och intressanta trots att de aldrig kan vara verkliga för oss (åtminstone än, idag).
Som en kort notis vill jag också säga att vissa noveller utspelar sig enbart på Jorden och flera är endast science fiction som bakgrund eller kuriosa där fokus ligger på rena mänskliga öden (men som vanligt med ovanliga perspektiv och dilemman). Bara för att påpeka bredden av samlingen.
De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.
Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar