Lite kort historik först. The Epic of Gilgamesh, Gilgamesheposet, He who saw the deep eller Surpassing all other kings är en av de allra äldsta bevarade nedskrivna berättelserna som hittats. T ex betydligt mycket äldre än Homeros Illiaden och Odysséen. Historien som vi kan läsa den idag är en samling lertavlor som hittats i olika områden i forna Mesopotamien (dagens Mellanöstern). Det är alltså inte så att man hittat en fullständig version rakt av utan man har fått pussla ihop delar från många olika utspridda platser och tider. Det finns också flera olika versioner beroende på dess tidsålder och fyndplats. Boken jag läste inleddes med vad som kallas för "standardversionen" följt av flera korta urklipp och stycken som skiljer sig från standardversionen. Det intressanta med detta är att historien inte heller är helt komplett. Ibland är det långa avbrott i texten (som markerats i översättningen) eller så saknas meningar och ord som inte gått att läsa eller att tolka utifrån sammanhanget. Utgåvan jag läste är pepprad av fotnoter om olika tolkningar av tecken och sammanhang utifrån vad man vet om kulturen och mytologin av andra texter. Av den anledningen är det svårt att egentligen läsa berättelsen som annat än för ett historiskt perspektiv och inte så mycket som vilken roman som helst. Tanken att detta är en historia som är omkring tre tusen år gammal och som på något sätt befinner sig i mina händer efter all den tiden är hur som helst helt otrolig!
Jag tänkte beskriva i stora drag hela berättelsen för det är inget som förstör på något sätt. Faktum är att översättaren själv nästan från sida ett i introduktionen avslöjade hela handligen.
Berättelsen i sig är väldigt kort. Inte alls så lång och utvecklad som t ex Illiaden. Det handlar alltså om den grymma tyrannen, konungen Gilgamesh och hans följeslagare Enkidu. Enkidu är en "vilde" som växt upp i djungeln bland djuren och som med viss gudahjälp blir till Gilgamesh nära vän och rådgivare. Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på jakt efter odödlighet. Först i form av att försöka skapa sig ett namn genom att jaga och döda det väldiga monstret Humbaba i cederskogen men det övergår senare till att Gilgamesh söker bokstavlig odödlighet genom att söka upp Utanapishtim, den enda odödliga människan som lever bortom den kända världen. I slutändan måste Gilgamesh finna sig i att alla människor är dödliga, även han själv. Med den insikten återvänder han hem för att rättvist och gott styra sitt land som människa och kung.
Språket är som man kan föreställa sig, yxigt och konstlat. Ibland kommer långa upprepningar med bara något ord som skiljer sig över flera stycken. Allt i linje med hur och varför man skrev ner sina historier på den tiden förstås. Jag tycker personligen oerhört mycket om sådant men sett i jämförelse med modern litteratur så blir det väldigt svårt att känna någonting alls med karaktärerna. Det blir helt enkelt som att läsa en historiebok mer än en roman. Men det är okej. Det är så det ska vara och det är oerhört fascinerande.
Nu är det kanske dags att påpeka kanske det allra mest intressanta med denna bok. Syndaflodsmyten i Bibeln är nära nog plagierad rakt ur Gilgamesh. Allt från Noaks ark (det är Utanapisthim som är motsvarigheten till Noa) till fågeln som Noa skickar iväg för att hitta land. Detta är förstås sedan länge känt, men det är väldigt spännande att själv läsa och se sammanhanget och sambandet.
En annan likhet med Bibeln och den kristna tron är att siffran 7 förekommer väldigt ofta. Någon djupare analys än så har jag inte riktigt annat än att just den siffran tycktes väldigt framträdande. Något som också slår mig är hur lika människorna då ändå var oss idag. Det må handla om en fiktiv, mytologisk berättelse, men det som beskrivs är ändå tankar, öden, känslor och önskningar som vem som helst kan känna igen sig i idag, tretusen år senare. Det må vara en uppenbar självklarhet egentligen, men jag tycker ändå det är smått svindlande när jag tänker på det.
Det blev att jag läste denna på engelska men det tror jag ändå var bra eftersom det inte var en översättning av en översättning som det kan tendera att bli annars. Jag läste alltså en förstahandsöversättning där författaren jobbat direkt med lertavlorna. Ibland med originalen och ibland från foton av tavlorna. Den översättning jag läste innehöll dessutom mycket analyser och diskussioner kring tema och stil samt en del fascinerande fakta, historia och lite inblickar i översättningsteknik och sådant.
Jag tycker väldigt mycket om detta om så bara för det historiska värdet men i motsats till just Illiaden så känns den ganska blek. Det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på mängden år mellan Illiaden och Gilgamesh men Illiaden är fantastisk som både roman och historiskt objekt. Gilgamesh är mest fantastisk eftersom den är så gammal och så udda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar