Revelation Space

Revelation Space är Alastairs debutroman och det är också den första boken i en serie av flera fristående böcker som utspelar sig i samma universum. Jag har tidigare läst Chasm City från denna serie böcker (innan jag visste att det fanns fler). Det kommer ett inlägg om den också, förr eller senare.

Det hela börjar med tre parallella historier som en bit in i boken går ihop men utan att släppa varje karaktärs individuella perspektiv. Dan Sylveste leder en arkeologisk utgrävning av en utdöd civilisation på planeten Resurgam. Kouri jobbar som professionell lönnmördare i ett spel i staden Chasm City där mordoffret (rik och dekadent) själv betalar för att få en mördare efter sig. Detta kommer sig av att de rika, mer eller mindre odödliga (tack vare långlevnadsbehandlingar och genmodifikation) söker något sätt känna att de faktiskt lever. De vill ha spänning helt enkelt.
Ilia Volyova, tillsammans med den andra besättningen på skeppet Nostalgia for Infinity reser runt i galaxen och jagar ett botemedel åt sin nedfrusna, skenlevande kapten som är mer maskin än människa och fått ett maskinvirus som sakteligen ätit sig in i hans mekaniska, cybernetiska kropp och lever som en parasitsvamp på honom.

Det är till en början väldigt mycket att hålla reda på. Namnen är knepiga att urskilja och man vet inte riktigt vilken karaktär eller vilka händelser man ska lägga på minnet. Det är också väldigt många trådar att hålla reda på. Många komplexa samband mellan karaktärer hit och dit. Gång på gång släpper författaren på mer information och ibland tillåts man den sista pusselbiten i något mindre mysterium som är en del av bokens stora hela. Detta görs dock ibland ganska frustrerande. En karaktär kan föra ett resonemang som som läsaren oerhört gärna vill ta del av men så bryts det precis före avslöjandet när karaktären liksom stannar upp och, osynligt för läsaren, kopplar ihop ledtrådarna själv och nästan utbrister: ".. just det!" Men vi läsare vet ju inte vad det handlar om utan får vänta ytterligare kapitel innan det sista äntligen fylls i. Detta sker lite väl ofta kan jag tycka och tillslut tappar det på något sätt sin effekt.

Även känslan av svindlande men trovärdig teknik tappar sin magi efter ett tag då tiden och den civilisation som boken utspelar sig i tycks besitta en nästan outtömlig källa avancerad teknik. De kan inte knäppa med fingrarna så stjärnor tänds eller släcks, men det är väldigt ofta det känns som t ex skeppet Infinity har lite väl mycket magisk teknik. Skeppet kan i princip fabricera vad som helst ur sin väldiga reserv av materia och ritningar. Skeppet kan dessutom reparera sig själv på alla möjliga sätt, ändra hela sin yttre form över tid, svara Volyova med nästa mänsklig intelligens osv.

Det finns också en rymddräkt de använder väldigt flitigt. Den kan ändra form för att passa situationen. Den kan framkalla alla möjliga vapen och i princip leva sitt eget liv utan att bäraren behöver ingripa särskilt mycket. Den har sin egen artificiella intelligens, raketer som kan skjuta upp sig till rymden från en planets yta, stå emot vapeneld av alla möjliga slag, försätta bäraren i koma när det passar, frambringa information rakt in i bärarens synnerv osv osv. Trots fina förklaringar på många andra saker så förklaras aldrig var en sådan dräkt/rustning får sin kraftförsörjning ifrån, eller hur den kan skapa så mycket lyftkraft att den kan ta sig till rymden från en planets yta men ändå inte vara större än en människa. Dessutom är dräkten inget man klär på sig utan den liksom "öppnar" sig själv och organiskt omsluter bäraren.

Jag har egentligen inga problem att föreställa mig att detta är fullt möjligt för en så avancerad civilisation men på något sätt har Reynolds inte riktigt lyckats förmedla magin i det hela som jag tycker han mycket bättre gjorde i Zima Blue (se tidigare inlägg). Eftersom denna teknik dessutom är så tydlig och synlig precis överallt får man liksom ingen kontrast mot "det vanliga". Eller så är jag helt enkelt avtrubbad redan... Samtidigt är han ju trots allt duktig på att väva in verklig vetenskaplig fakta och likt Zima Blue undviker han rent magiska saker som warpdrives, kraftfält och sköldar och alla sådana science fiction-klyshor.

Det det goda överväger ändå det tveksamma. Ett väldigt sinnrikt inslag i boken är underrubriken till varje kapitel där plats och tid utskrivs. Någonstans halvvägs in i boken förstod jag hur det hela hängde ihop. Kanske var jag långsam i det, jag vet inte. Hur som helst, det hela handlar alla fall om tidens relativitet i samband med gravitation och hastighet. Dett är en av många smarta detaljer i denna bok. En annan favorit är en liten detalj som beskrivs i en bröllopsceremoni om hur personerna som ska giftas formellt, bland annat, ska berätta hur gamla de är och... ja, jag vill inte riktigt avslöja det för det hänger så tätt ihop med en stor del av en av huvudkaraktärerna. Klurigt är det alla fall och det är mycket som tål tänkas på angående identitet.

Det finns oerhört mycket att berätta om handlingen för den är som sagt packad av sidospår, fantasifulla samband, ögonlyftande avslöjanden, häftiga idéer och artificiella dilemman som är fascinerande att fundera på. Framförallt sådant kopplat till just identitet, tid och mänsklighet. Jag fann nog Dan Sylveste att vara den mest intressanta karaktären och det som gör honom så intressant, hans identitet, varifrån han kommer och vem han är beskrivs nästan som en eftertanke, som en mindre detalj. Jag hade gärna sett en utveckling av det. Det skulle kunna vara en egen bok i sig. Eller åtminstone en novell. Saknar en personligare bild av honom helt enkelt.

Hur som helst, jag gillar ändå boken trots allt men jag är inte lika överväldigad som jag blev av Zima Blue. Kanske är det för att detta trots allt var hans debutroman eller kanske ligger det något i novellformatet, vad vet jag. Jag kommer alla fall fortsätta att läsa resten av böckerna i serien. Revelation Space och Chasm City är de två första.

Nästa bok jag läser heter dock I am a strange loop av Douglas Hofstadter och är inte en roman.