Farseer-trilogin

The Farseer-trilogin av Robin Hobb inleds med Assassin's Apprentice och trilogin är den första trilogin av tre som alla ingår i samma värld. Alla nio böcker delar många karaktärer och händelser men kan läsas separat och i lite blandad ordning om man så vill. Jag läste alla nio böcker någon gång i "min ungdom" och kom nu på tanken att läsa om de första. Då det var så länge sen jag läste böckerna har jag annars varit rädd för att jag inte ska tycka att de är lika bra nu som då. Jag var rädd att jag ska tycka språket var för simpelt och berättelsen banal eller att jag ska tycka att alltihop bara var en billig dussin-fantasy som bara var spännande förr. Men större var nog risken att jag första gången jag läste böckerna inte ens fullt förstod språket. Hur som helst, istället läste jag alla tre böcker betydligt mer intensivt än jag läst många andra böcker på senaste tiden.
Farseer-trilogin är väldigt klassisk "high fantasy" (behöver jag ens säga det med tanke på de omslagen?). Det är nog den första bokserie jag tänker på när jag tänker på fantasy som genre.

Första boken inleds med att huvudkaraktären Fitz bestämmer sig för att skriva ned The Six Duchies historia (de provinser berättelsen äger rum i) men istället glider han snabbt in på historien om sitt eget traumatiska liv. Fitz överlämnas som sexåring av sin fosterfarfar till borgen Buckkeep och meddelar vakten att pojken är prinsen Chivalrys oäkting och att han själv fått nog av att föda upp klä en annan mans avkomma. Fitz tas om hand av borgens tjänstefolk och han hamnar snart i händerna på Chivalrys djurskötare Burrich som helt plötsligt får uppdraget att uppfostra pojken.

Fitz passar inte riktigt in någonstans. De flesta vill inte veta av honom eftersom han är en oäkting och en symbol för att prins Chivalry, som annars haft ett fläckfritt ryckte, inte är perfekt. Men Burrich som vigt sitt liv åt Chivalry gör sitt bästa för att ändå göra en hederlig, god man av Fitz. Chivarly å andra sidan abdikerar snart från sin plats som prins då han anser att han inte längre kan agera arvvinge till tronen med skammen av en oäkting på samvetet. Kvar som arvvingar kommer först prins Verity och efter honom i ordningen kommer prins Regal.

Den första boken följer således större delarna av Fitz uppväxt och hur han hittar sin plats på Buckkeep och, som titeln på boken lyder, skolas till att bli kungens lönnmördare. I de följande böckerna utvecklas historien till att innefatta Six Duchies (och kanske hela världens) vara eller icke vara och självklart befinner sig Fitz mitt i alltihop och slits mellan kärleken till sin ungdomskärlek Molly, ett brinnande hämdbegär för orättvisor som drabbat honom och sin plikttrogenhet och lojalitet till sin prins Verity och kungen.

Det han genomgår får paramenta konsekvenser för vilket är något som gör honom både mer älskvärd som karaktär och också ger boken en djupare trovärdighet. Det är just karaktärerna i allmänet som håller upp boken. Burrich är t ex en väldigt älskvärd karaktär i sig. Han har vissa åsikter som inte stämmer med Fitz egna men han blir ändå en trygg fadersgestalt både för Fitz och för läsaren.
Man känner helt enkelt respekt för prins Verity, kärlek till Burrich, förakt för Regal, skräck för Galen, lojalitet till Chade bland många andra. Bara appropå kan man nog säga att det finns ganska många fadersgestalter i boken rent generellt...

En annan viktig karaktär är "The Fool". Buckkeeps hovnarr som inte får något annat namn än just the Fool. Ordet "hen" passar Fool oerhört väl. Hen är en mycket mystisk figur som oftast talar i gåtor och verkar följa Fitz liv med väldigt stort intresse. Trots att hen är så pass hemlighetsfull av sig (ingen vet riktigt var hen kommer ifrån eller ens hens riktiga namn) växer en vänskap mellan Fitz och Fool. Hen har en mycket viktig plats i historien och utan att avslöja allt för mycket är Fool möjligen också den genomgående hjälten i alla nio böcker.

Böckerna har de gamla klassiska, beprövade grundpelarna DRAMA, KÄRLEK, SVEK OCH MORD. Men det funkar och det är välskrivet och välkomponerat. Det är spännande, detaljerat och  medryckande. Världen som Hobbs byggt upp är rikt detaljerad med mycket bakgrundshistoria med beskrivningar av Six Duchies historia, kultur och traditioner.
Det finns en del saker jag stör mig på dock. Dialogen kan ibland kännas ganska upprepande och enkel, i synnerhet Fitz inre monolog. Han brottas med känslan av att vara en omogen pojkspoling som gnäller om sin olyckliga lott i livet och ibland, istället för att känna medlidande tänker jag "ja, så sluta gnäll då för tusan!". Det är ofta jag irriterar mig på Fitz sätt att agera och hur han liksom vägrar lära sig vissa saker eller bara har absolut värdelös självdisciplin.

Många karaktärer är som sagt väldigt älskvärda, men det är också mycket av det vanliga ond vs god-tema över alltihop. Den "onda prinsen" Regal är löjligt obehagligt elak mest för elakhetens skull känns det som ibland. Vid några enstaka tillfällen går det upp för Fitz att Regal faktiskt har en bakgrund och en uppväxt som gjort honom till den han är och som till viss del förklarar hans agerande (vilket Fitz inte gillar att medge), men det gör ändå inte Regal mer mångfacetterad för det. Detsamma gäller flera andra karaktärer från båda sidor av godhets-linjen. Men bortsett från allt det så är det som sagt en väldigt medryckande berättelse och jag plöjde alla tre böcker på raken under en (för mig) relativt kort period.

I böckerna finns i huvudsak två olika magier. The Wit och The Skill. The Wit är förmågan att kommunicera med och forma band till djur. Det ger en närmare kontakt med naturen. Man blir mer medveten om liv omkring sig. Det är ungefär som en konkretisering av det som ibland kan verka finnas mellan djur och människa. När en hund vet precis att husse är illa ute fast de båda är långt ifrån varandra. I Fitz värld kan människor med denna magi forma band med djur som gör att de kan känna vad den andre känner och uppleva vad den andre upplever. Fitz kan använda Nighteyes känsliga sinnen som om de vore sina egna, t ex.

The Wit är en hatad magi och människorna som visar öppet att de besitter den råkar ofta illa ut. Det är bokstavligen en häxjakt.

The Skill å andra sidan är Farseer-kungarnas magi. Med den magin kan man tala människa till människa telepatiskt över enorma avstånd och förvränga andra människors drömmar, tankar och handlingar. Man kan t ex göra någon arg på någon annan utan att personen förstår att den blir påverkad utifrån, osv osv.

Det intressanta med hur Robin Hobb beskriver dessa magier är bland annat att båda magier tycks vara större än någon av huvudkaraktärerna inser från början. Det är ofta kunskap som glömts bort mellan generationerna eller aktivt dolts för att det ansetts farligt. Mycket av det som verkar magiskt och konstigt i början förstår karaktärerna och läsaren långt senare är en facett av samma Skill-magi och pusselbitarna faller på plats. När det kommer till The Wit så får Fitz aldrig lära sig hur han ska använda sin magi på bästa sätt under sin barndom, så hans kunskaper är väldigt begränsade till en början.

 

Av science fiction får jag ofta ett starkt framtidshopp och en djup längtan till framtiden. Jag ser science fiction som ett sätt att se vad som vore möjligt om vi släppte konservatism, krig och mänsklighetens galna felprioriteringar.
Av fantasy som denna trilogi ser jag snarare en tendens att göra mig nöjd med vad jag har (på gott och ont) och kanske göra det bästa av det jag har. Om science fiction ger hopp om att mänskligheten kan lösa problem med t ex svåra sjukdomar eller andra problem så säger fantasy istället att vi måste lära oss att leva med våra åkommor och se vad vi har istället för det vi inte har. Det kan förstås vara bra med båda insikter. Jag tycker inte att mänskligheten ska vara nöjd med var vi är och vad vi har men samtidigt måste varje individ leva utifrån sina förutsättningar (även de drastiska förändringarna som kan drabba en) i väntan på eventuellt botemedel. Lite "krita-på-servett-analys" sådär...

Jag fortsätter läsa nästa serie, The Liveship Traders som istället följer familjen Vestrit i Bingtown långt söder om Six Duchies. Får se om det blir ett inlägg om den trilogin också eller om det bara blir för mycket av detsamma då.

Snöstormen

Snöstormen av Vladimir Sorokin
Detta har sagts i finkulturmedia är en roman i ganska typisk rysk anda med dold regimkritik. Det kan jag tyvärr inte säga så mycket om då jag läst väldigt lite rysk litteratur och inte riktigt har den sortens litteraturkunskap. Jag skulle nog kalla Snöstormen för fantastik. Den har både jättar och minimänniskor och minihästar och holografiska radioapparater (you heard me) i sig. Den äger rum i ett fiktivt Ryssland men är samtidigt väldigt jordnära och lågmäld. Det är som ett steampunk-inspirerat tidigt 1900-tal. Vill man vara lite långsökt innehåller den faktiskt också zombies, om än bortom berättelsens mittpunkt. 

Doktor Platon Iljitj Garin behöver ta sig till staden Dolgoje så snabbt som möjligt för att behandla människorna där med ett vaccin mot en hotande, dödlig epidemi (som förvandlar människor till zombies). Han tvingas stanna i en liten by för att byta transporthäst men ingen finns att tillgå så han söker hjälp av en brödkusk som har en så kallad självgångare som drivs av femtio småhästar. Smått ovilligt går brödkusken Kozma med på att föra Garin till Dolgoje trots den våldsamma snöstormen. Resan blir en odyssé med många hinder och flera märkliga karaktärer. 

Doktorn är en sträng och något arrogant man. Han gormar och skriker åt Kozma att göra som han säger och ta honom till sitt mål så snabbt som möjligt (människors liv står på spel!). Kozma däremot tar det mesta med ro och tar ingenting av Platons ilskna utstötningar personligt. Kozmas loja beteende retar bara doktorn ännu mer.
Minihästarna är ett eget kapitel och en karaktär i sig. Kozma har en varm relation till dem och han vårdar de väl. Doktorn vill gärna använda piskan när hästarna vägrar röra på sig eller inte galloperar tillräckligt snabbt men Kozma vägrar. Istället viskar, klappar och lugnar han dem varsamt för att återställa deras förtroende för deras husbonde.

Doktorn är en karaktärer som inte ger något intryck av att vara särskilt sympatisk. Även när doktorn lugnar ner sig och försöker se tillvaron ur ett något mer positivt perspektiv och kanske till och med verkar som en vettig människa i grund och botten vänder det snart igen och han gör något jag absolut inte kan ursäkta eller relatera till. Kozma å sin sida verkar ganska dum-snäll.

Det är ingen bok som griper mig omedelbart men den har sina stunder. I ett avsnitt hallucinerar huvudkaraktären och upplever något oerhört obehagligt och det känns också riktigt obehagligt när man läser det. Även själva snöstormen i sig känns påtaglig och hotande på riktigt. Kozma och Platon Iljitj är oerhört isolerade och illa ute när snöstormen slår till som hårdast. Varje meter blir en kraftansträning och deras öde känns inte genast självklart från första början. 

Trots dessa intressanta inslag är det ingen bok som gör något bestående intryck. Helt enkelt inte min typ av bok eller berättelse.

Neurorevolutionen

 

Neurorevolutionen av Lone Frank

En populärvetenskaplig bok om neurovetenskap.

Lone Frank menar att det pågår eller åtminstone inom kort kommer brinna en neurorevolution i samhället. Med det menar hon att hjärnforskningen snart kommer att ha kommit så långt att vi tillslut förstår självaste grunden till oss själva (eller, medan revolutionen ännu pågår, i alla fall får betydligt större kännedom om vår hjärnas faktiska funktioner). Idag är det fortfarande många som intuitivt känner sig som dualister utan att riktigt fundera på varför eller sätta sig in i vetenskapen bakom ett sådant förhållningssätt. Det vill säga, man tänker att nog är mitt Jag separat från min kropp och min hjärna på "något sätt". Frank menar alltså att när kunskapen tillslut når samhället och gemene man om att hjärnan är vårt Jag och att det som vi tror är det magiska Jaget inte skiljer sig från den fysiska, kemiska hjärnan så kommer världen och vi själva att förändras i grunden. Vår självbild kommer att förändras.
Att mänsklighetens självbild har revolutionerats på detta sätt är något Frank menar har skett tidigare. Neurorevolutionen menar Frank är den annalkande femte vetenskapliga revolutionen. Det är inte direkt en överenskommen och absolut lista, men Frank menar att Kopernikus upptäckt av att Jorden inte ligger i centrum av solsystemet var den första revolutionen. Den andra menar hon är Darwins upptäckter. Tredje är Freud och födelsen av den moderna psykologin som Frank menar är så genomsyrad i vår kultur idag att vi inte ens tänker på dess ursprung längre. Fjärde revolutionen räknar Frank som upptäckten av DNA, dess syfte och funktion.
Hon citerar författaren Tom Wolfe som ställt frågan "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt?" och det är den frågan som Frank ser framför sig att femte revolutionen kommer besvara.

För att lära sig mer om den revolutionen och kanske för att se hur långt kommen den är har Frank rest runt och träffat ledande forskare i neurovetenskap. Det blir en resa främst i USA. Hon möter forskare som utför experiment på hur hjärnan skapar lycka, lögner, religion, moral samt forskare och ekonomer som utforskar det nya forskningsämnet neuroekonomi där jakten på bättre och mer träffsäkra ekonomiska modeller har lett ekonomer och forskare att studera hjärnan tillsammans.

Jag känner tyvärr inte alls den fantastiska förundran och entusiasm för nya tankar, idéer och kunskap som liknande böcker brukar förmedla. Jag stör mig på den enorma mängd onödig information som fyller ut denna bok. Den är väldigt personligt skriven och tar med fullkomligt irrelevanta detaljer för budskapet i boken. Som ett exempel på denna överflödiga information beskrivs ingående hur förstasidan på ett moraltest på Internet ser ut rent visuellt (gul och med romerska gudinnan för rättvisa bland annat), eller hur mattan i vetenskapsmannens laboratorium ser ut. Framför allt irriterar jag mig på de långa beskrivningarna av vetenskapsmännens utseende. Huruvida de ser pojkaktiga ut, har rosiga kinder är lite för tjocka eller lite för smala eller något annat. Jag tänker hela tiden "kom till saken" och vill bläddra förbi flera sidor av beskrivningar av sunkiga alternativt lyxiga universitetscampus eller vad för slags kläder forskaren bär privat.
Lone Frank är bland annat vetenskapsjournalist, författare och doktor i biologi men är inte forskare i neurovetenskap och är ur det perspektivet "bara vanlig intresserad". Kanske är det därför hon valt att skriva på det sätt hon gör; som en journalist med sitt intervjuobjekt. Hon måste helt enkelt lita på forskarnas egna ord utan egen forskning att vila på och hon gör det som en vetenskapsartikel i sann journalistisk anda med miljöbeskrivningar och annat. Jag kan förstå den ingången men det gör inte att jag håller med om att det är bra eller intressant.

Många långa sidor i början ägnas åt religionen och dess syn på vetenskap och vetenskapens syn på religion och hur dessa kan eller inte kan samverka. Denna diskussion är också tämligen banal och ointressant. Utgångspunkten är dock spännande. Mycket tyder på att man kan framkalla religiösa visioner genom att rikta enkla elektriska impulser mot hjärnan. Men diskussionen om religion vs vetenskap har redan behandlats av så oerhört många och gjorts så mycket skarpare och mer djupgående (som t ex Richard Dawkins, Lawrence Krauss, Sam Harris, Steven Pinker, Christopher Hitchen för att name-droppa lite coola namn sådär) att Franks korta diskussion känns ganska överflödig.

Ett annat kapitel heter "Jag - en social simulator". Då jag läst och hört en del i ämnet förut trodde jag att jag visste vad kapitlet skulle handla om och jag tycker det är oändligt fascinerande. Men Frank behandlar knappt ämnet i kapitelrubriken alls. Här beskrivs istället en forskares upptäckter med så kallade spegelneuroner. Neuroner i vår hjärna som aktiveras när vi ser någon annan göra en rörelse som t ex att lyfta på en kopp. Intressant, absolut, men analysen av hur det eventuellt är kopplat till vårt Jag och hur vårt Jag uppkommit som en simulator för socialt samspel tycks aldrig riktigt ta fart eller nå någon vart.

Intrycket jag får av forskningen på hjärnan överlag är att den verkar oerhört trubbig och trevande i mörkret. Nästa alla forskare på Franks resa, oavsett vilket område, delar ungefär samma experimentmetod. De sätter en försöksperson i en MRI-kamera och så ställer de frågor, visar filmer eller ger andra sinnesintryck för att sedan fotografera och läsa av var någonstans i hjärnan som neuronerna aktiverats och hur aktiva de är. Ungefär förenklat: Nu gör personen X och då lyser det upp i område Y. Därför måste Y ha hand om funktion X. Det är väldigt mycket man lyckats ta reda på med hjälp av denna metod, men jag kan inte låta bli att tänka att den känns väldigt primitivt. Men man måste ju börja någonstans förstås. Forskning om hjärnan är både ung och har inte mycket tidigare kunskap att utgå ifrån (likt astronomi som i princip pågått sen tidernas begynnelse)

Ett av Franks slutgiltiga budskap i boken är att mer kunskap om oss själva inte bara kommer att förändra vår "spirituella" förståelse av oss själva utan också kommer att ge oss konkreta möjligheter till att skapa och förändra den person vi är och helst vill vara och därmed må betydligt bättre. Många kanske blir rädda för att en mer mekanisk syn på vår person kommer att öka känslan ofrihet och göra oss än mer låsta till vår biologi men Frank menar (och jag själv, i den mån jag förstår boken och vetenskap i allmänhet, håller med) att raka motsatsen gäller. Vi kommer att med mer kunskap kunna bli mer fria och få mer makt över oss själva i ytterst positivt mening.
Det mesta av forskningen visar att det vi tidigare trott varit absolut, orubbart och bestämt av våra gener faktiskt går att påverka till stor del genom aktiv handling och övning.

Men så är det den där frågan om varifrån Jaget faktiskt kommer och hur det utvecklats, fungerar osv.
Jag har tidigare läst boken I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter (som jag också skrivit om i denna blog). Hofstadter skriver i sin bok sitt förslag och sina tankar om Jagets uppkomst. Det gör han inte genom att studera de individuella neuronerna utan genom att studera de mönster av aktivitet som neuronerna ger upphov till. Han skriver själv att neurovetenskap är intressant, spännande och viktigt och allt det där, men om vi ska hitta vårt Jag måste vi se på vår hjärnas aktivitet ur ett vidare perspektiv. Precis som med datorer så kan vi inte titta på transistorernas aktivitet i microchippet för att se det datorprogram som de elektriska impulserna möjliggör och ger upphov till. Med Franks bok hoppades jag på att få ett mer rått empiriskt perspektiv till de påståenden Hofstadter byggt upp och på sätt och vis är det också det jag fått. Men jag kan inte låta bli att känna mig besviken på den brist på diskussion om Jagets uppkomst. För Franks bok behandlar ytterst lite den frågan hon ställer tidigt i boken och som jag hade fått intrycket skulle vara bokens huvudtema. Det vill säga "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt" och också hur känslan av ett Jag och vårt självmedvetande uppkommer. Ingen av de forskare som Frank besökt har heller ägnat sig helhjärtat åt den frågan. Fast det var ju trots allt just det som Hofstadter sagt också. Men samtidigt ger boken ändå en viss grundläggande insyn i hur man utforskar hjärnans funktion och åt vilket håll det går. Och när jag lägger ihop ett och ett kan jag ändå se ett visst samband mellan neurovetenskapens upptäckter och Hofstadters resonemang om Jaget som en konstant pågående feedback loop.

Hur som helst så är de flesta av forskarna som Frank träffat ändå överens om att deras forskningsresultat och dess implikationer bör spridas till den breda massan för att få igång en samhällsdebatt och förhoppningsvis i slutändan en förändring av vår syn på hjärnan och oss själva. Med andra ord, de tycker det är dags att sätta igång den femte revolutionen.

The Ocean At the End of the Lane

The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman marknadsförs som Gaimans första "vuxenroman" på ganska länge. Han har på sista tiden släppt böcker som Chu's day och The graveyard book som mer riktar sig till barn. Jag har läst ganska mycket av Gaiman tidigare. En av mina favoritböcker är t ex hans American Gods. Även om jag visserligen knappt minns den nu längre. Jag har även läst delar av hans tidiga Sandman-serie och flera av hans novellsamlingar.

Berättelsen följer en namnlös man som försöker dra sig undan från en begravning, återvänder som av en slump till området där han växte upp. Han sätter sig på en gammal parkbänk framför en liten damm och får plötsligt starka minnesbilder från en märklig period i sitt liv som sjuåring.
Som barn lärde han känna Lettie Hempstock, en ganska annorlunda elvaårig flicka. Samtidigt som han möter henne börjar märkliga mynt dyka upp på ganska oväntade platser i människors liv runt om i byn. Protagonisten själv vaknar av att nästan sätta ett mynt i halsen. Familjen Hempstock verkar veta precis vad det gäller och pojken rycks med när Lettie ger sig iväg för att försöka sätta stopp för vad det än är som ställer till med problem. Problem som de antar kommer att eskalera om inget görs snabbt.  

The ocean är en ganska klassisk saga. Med det menar jag att den är väldigt enkel och linjär och man får känslan av att lite vad som helst kan hända. På gott och ont.

Ett mindre tema verkar vara just "vuxenhet" och sjuåringens insikter om att vuxna människor nog ändå bara är barn inuti egentligen. Och visst är det så, och inte för att låta just som en torr vuxen men... det hela känns ganska barnsligt.

Gaiman har aldrig haft några pretentioner om sitt författarskap och har egentligen alltid bara kallat sig själv för "storyteller". Han har inga grandiösa illusioner om att "skildra nutidens mörka avgrund av mänskligt lidande" eller något sådant löjligt. Men helt ärligt har jag heller inte så mycket att säga om boken. Den är väldigt kort och lättläst. Den är aldrig direkt tråkig, till och med bitvis spännande men den känns samtidigt ganska substanslös. En bok som tyvärr passerar mig förbi ganska obemärkt.

Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.

Time travel in Einsteins Universe

Time travel in Einsteins Universe av J Richard Gott, professor i astrofysik på Princeton University. Populärvetenskaplig bok om fysiken bakom eventuellt möjliga tidsresor, helt enkelt. Richard Gott utforskar möjligheterna till att resa i tiden i Universum enligt fysikens lagar som vi känner dem idag. Han går igenom flera olika metoder för hur man skulle kunna åstadkomma tidsresor och problemen som skulle kunna uppstå samt eventuella lösningar på de problemen.
Gott börjar med att beskriva bland annat Einsteins relativitetsteori och vad den inneburit för vetenskapen. Sedan beskriver han hur fysiker använt sig av Einsteins ekvationer för att räkna på om tidsresor skulle kunna vara möjliga.

Tidsresor är mycket riktigt möjliga till viss del men det är inte så lätt att bara sätta sig i en maskin och trycka på en knapp. I de flesta fall innefattar det rymdskepp som reser nära ljusets hastighet. Framåt i tiden är lättast. T ex skulle man kunna sätta sig i ett rymdskepp och åka strax under ljusets hastighet iväg till en närliggande stjärna och tillbaka. Tiden som gått för dig i rymdskeppet skulle vara betydligt kortare än tiden som fortgått på Jorden då tiden går långsammare desto närmre ljusets hastighet man färdas. Andra sätt att resa i tiden innefattar svarta hål och de än så länge väldigt teoretiska "kosmiska strängarna", ej att förväxla med strängarna i strängteori. Strängteori och hypotesen om multipla universa tas dock också upp.

En annan intressant poäng Gott vill göra i boken är "Copernicusprincipen" (Copernican principle). Det gäller idén att som observatör vid slumpmässigt vald plats och tid inte på något sätt är unik eller speciell. Copernicus viktigaste vetenksapliga upptäckt var nämligen att Jorden inte ligger i centrum i vårt solsystem. Efter Copernicus har vetenskapen förstås också upptäckt att vår sol inte är den enda och att vår galax inte är den enda och att vi inte lever i centrum av någonting alls. Nu är förstås den gällande hypotesen att vårt Universum inte heller är det enda.
Richard Gott applicerar dock principen på mer jordnära koncept. Han använder den som ett sätt att försöka förutspå framtiden. Det började med att han förutspådde Berlinmurens fall med en ekvation han kom på.

Gott besökte muren en gång vid en slumpmässig tidpunk 1969 tillsammans med sin vän. Vid det laget hade muren funnits i åtta år. Gott delade in murens livslängd i fyra delar. Han resonerade som så att om man antar att det inte var något speciellt vid deras besök så är sannolikheten 50 procent att de besöker muren någon gång under de två mittersta fjärdedelarna av dess livslängd eftersom det är troligast att man observerar något under mitten av dess livslängd och inte i de två ytterligheterna i början eller i slutet av någots livslängd.
Med lite ASCII-art kan man visa det såhär:

   början         mitten           slutet
 |---------|--------------------|---------|

En fjärdedel är i början av murens livslängd och en fjärdedel är i slutet och två i mitten. Antingen befinner du dig i början av de två mittersta fjärdedelarna. Då har alltså muren stått i en fjärdedel av sin livslängd. Eller så befinner du dig i slutet av de två mittersta fjärdedelarna, då har muren stått i tre fjärdedelar av sin livslängd med en fjärdedel kvar. 8 delat på 3 är 2 2/3. 8 gånger 3 är 24.
Alltså, resonerade Gott, så är det 50 procents chans att muren kommer överleva mellan 2 2/3 och 24 år till. 20 år senare föll muren. Denna princip har han sedan utökat så att sannolikheten att spå rätt blir 95 procent. Resultatet av att öka sannolikheten blir dock att det förutspådda tidsspannet blir betydligt större och mindre exakt.
Han förutspår med denna metod bland annat mänsklighetens överlevnad (som nu funnits i ca 200 000 år). Han får det till mer än 5100 år men mindre än 7.8 miljoner år. En tämligen oprecis framtidsskådning kan man tycka. Det intressanta är att det stämmer ganska bra med tidigare människoarters livslängd. Homo erectus överlevde i ca 1.6 miljoner år och Neandertalarna 0.3 miljoner år. Djurarter i genomsnitt överlever i ca 1 till 11 miljoner år. Så den förutspådda tiden för mänsklighetens överlevnad ligger alldeles lagom inom livslängden för allt annat liv på Jorden.
Richard Gott bemöter därefter också argumentet att mänskligheten skulle vara ett undantag med vår intelligens osv.
För att säkra mänsklighetens framtid föreslår Gott att vi koloniserar andra planeter för att sprida ut oss och inte göra oss lika sårbara för katastrofer och annat på Jorden. Det skulle göra oss till ett undantag.

Att utgå ifrån att ens egen ställning och plats i tid och rum inte är på något sätt speciell är väldigt spännande och intressant tycker jag. Man skulle kunna ta det som en ganska deprimerande insikt att inte leva på någon speciell plats på någon speciell planet, i någon speciell galax i någon speciell tid men tänk såhär. Om vi inte befinner oss i solsystemets centrum eller i galaxens centrum eller ens bor i Universums enda galax och absolut inte i Universums centrum är vi kanske inte heller den enda planeten med liv och intelligent liv?

Planet 63

Planet 63 av Lars Östling.
Ett antal personer med olika motiv anländer till gruvkolonin på Planet 63 som leds av jätteföretaget UC - United Corporations. UC å sin sida håller alltid uppsikt efter eventuella spioner av olika slag som kan nästla sig in i företaget och antingen stjäla företagshemligheter eller leta diverse oegentligheter att rapportera till myndigheterna, Federationen.
Planet 63 inleds tämligen torrt och ointressant. Företag har blivit så stora att de mer eller mindre tagit över rollen som nationer och människor tillhör istället företag istället för länder. Ett tema som syns i t ex Jennifer Government av Max Barry och iWilliam Gibsons Cyberpunk-romaner. Det ges heller ingen större utveckling eller extra substans som skulle ge det en egen unik prägel. Planet 63 är lite agenthistoria, lite storslagna konspirationer och så lite elefantliknande rymdvarelser.

Nu vet jag att jag kommer att låta som en nitisk, småpetig töntnörd. Men. Jag kan inte låta bli att nämna det. Omedelbart introduceras antigravitation i berättelsen. Antigravitation som enkelt kan slås på och av med en knapptryckning i enskilda rum och byggnader. Planet 63 har nämligen en gravitation som är nästan dubbelt så stark som på Jorden. Antigravitation är omöjligt enligt fysikens lagar som vi förstår dem idag. I alla fall om man ska tro kosmologer som t ex Michio Kaku (som han bland annat beskriver i sin bok Physics of the Impossible från 2008). Artificiell gravitation är möjlig genom centrifugalkraften. Man kan tex skapa ett snurrande rum i yttre rymden och därigenom skapa samma effekt som riktig gravitation men att lokalisera anti-gravitation i ett rum på en planet är inte möjligt.
Men. Man vet aldrig vad vi kommer att lära oss om fysikens lagar i framtiden och att säga att något är omöjligt är ganska vanskligt. Kanske bli antigravitation möjligt på ett eller annat sätt. Men här ges absolut ingen som helst förklaring till hur denna teknologi fungerar. Faktum är att en av karaktärerna själv påpekar hur hon inte förstår hur det fungerar men inte bryr sig om det. Inte heller ger berättelsen intrycket av att äga rum så långt in i framtiden att antigravitation skulle ha upptäckts eller blivit helt vanligt förekommande teknologi. Jag hade varit helt okej med det om man givits någon slags förklaring till hur den effekten görs möjlig även om den förklaringen i sig varit "orealistisk". Att bara skriva "nu är det mindre gravitation här" är bara slappt och ointressant. Kort och gott, det känns inte trovärdigt och även en fiktiv värld behöver kännas trovärdig för att engagera oavsett om det gäller fantasy, science fiction eller diskbänksrealism.

Att inte vilja förklara detaljer (så som antigravitationen) upprepas flera gånger i boken och uttrycks alltså av karaktärerna som tänker för sig själva ibland att de inte förstår teknologin bakom vissa saker men att de inte bryr sig. För mig låter det som att författaren säger till mig "jag orkade inte göra vidare efterforskningar i hur en sådan maskin skulle kunna fungera så jag skiter i det". Men ja, bara för att något äger rum på en annan planet behöver det inte kategoriseras som science fiction och man ska nog läsa berättelser för vad de är och inte för någon förutfattad mening om vad en genre borde vara eller inte vara. Det är sant och jag håller med.
Men det är just det. Hade resten varit fantastiskt så hade jag inte brytt mig om sådana detaljer på samma sätt. Dessutom tillför inte antigravitationen riktigt något till historien. Ibland motarbetas karaktärerna av den tunga gravitationen och de nämner ofta hur jobbig den är. Någon slår sig lite extra på grund av den. Men det är inget som inte hade kunnat skrivas om i en mer Jord-lik gravitation. Den fyller ingen central funktion mer än kanske för trovärdigheten eller atmosfären är vad jag försöker säga.
Så om man bortser från nördiga detaljer och läser boken för vad den är, som en berättelse i sig, funkar det? Nja. Jag är inte så förtjust, det är jag inte. Den har liksom ingenting som känns som något utöver det vanliga. Kolonin på Planet 63 känns precis lika grå och formbyggd som som är författaren avsett och alla karaktärer känns någorlunda trovärdiga om än ganska endimensionella och genomskinliga. Allt skrivs läsaren på näsan. Varenda handling ges en explicit förklaring ofta genom karaktärens egna tankar. "Nu gör jag såhär därför att det här och det här". Det blir...töntigt, helt enkelt.

Språket kommer jag heller aldrig riktigt in i. Jag funderar på om jag är så skadad av all engelsk litteratur jag läst vid det här laget att mitt modersmål låter främmande i skriftlig form. Men Lars Gustafsson med boken Fantastiska Berättelser har redan bevisat för mig att så inte är fallet. Språket i Planet 63 låter till och med bitvis direktöversatt från engelska.

Planet 63 är dock tämligen lättläst och har väldigt korta kapitel så den är enkel att ta sig igenom.  Slutet är okej. Inte överdrivet förutsägbart men inte särskilt överraskande eller spännande heller.

The Selfish Gene

The Selfish Gene av biologen och etologen Richard Dawkins gavs ut för första gången 1976 och har sedan återkommit i nya utgåvor med tillägg, ändringar och nya fotnoter med jämna mellanrum. Jag läste 30års-jubileumsutgåvan som innehåller alla tidigare förord och en mängd nya fotnoter. Fotnoterna innehåller djupare utvecklingar av ämnen som Dawkins ansett inte ha varit tillräckligt utvecklade i tidigare utgåvor samt rena omskrivningar och rättningar av egna misstag. I många fall kändes de överflödiga för mig personligen då de bara beskrev djupare samma poänger som finns i ursprungstexten men ibland innehöll de också ny bekräftande forskning för teorier som tidigare varit otestade eller varit i ett tidigt teststadie vid bokens första utgivning.

Biologi är inget ämne jag har någon större kunskap om och anledningen att jag läste The Selfish Gene till att börja med var egentligen för att det är i den som Dawkins meme-teori först beskrivs. Memes som förstås fått en helt annan innebörd i och med Internet. Dawkins memes ges endast ett ganska kort kapitel i slutet av boken. Det är inte alls bokens största fokus som jag först kanske trodde. Å andra sidan är det heller inte det som är det mest intressanta.

The Selfish Gene försöker istället befästa teorin om genen som evolutionens minsta gemensamma nämnare. Inte individen eller gruppen som både har hävdats av framträdande biologer men som också kanske är mest befäst i gemene mans föreställningsvärld. Själv har jag egentligen haft ganska dålig koll på hur evolutionen egentligen fungerar men har på något sätt tyckt att konceptet varit ganska självklart och uppenbart sedan man först lärde sig om det någon gång i grundskolan. Jag har liksom tänkt att jag förstått grundidén och har inte haft någon större anledning att tvivla på den så därför har jag heller inte haft något större intresse av att utforska den djupare. Märkligt nog. Men denna bok from 1976 har definitivt nyanserat den bilden.
Det är alltså inte individen, människan, musen, trädet eller ens bakterien som evolutionen gör sin verkan på. Det är inte vi som är evolutionens huvudperson, det är helt enkelt genen. Dawkins börjar med att försöka definiera vad en gen är. Generna samverkar med varandra på så komplexa sätt att det är nära nog omöjligt att klippa ut en gen och säga "denna gen gör si och så i denna kropp". I slutändan definierar Dawkins genen som en enhet av kromosomen (DNA) som kan spåras över flera generationer och är tillräckligt intakt över flera generationer för att kunna påverka eller påverkas av evolution. Dawkins ägnar ett helt kapitel åt att definiera genen så jag ska inte gå vidare in på det här.


Det intressanta perspektivet som lyfts fram i Dawkins bok är just att genen är huvudpersonen. Inte vi. Vi är bara en överlevnadsmaskin för generna. Detta gäller alla levande ting som baseras på DNA (det vill säga allt liv på planeten Jorden). Allt från bakterien till blåvalen. Alla är bara olika sätt för genen att överleva i konkurrensen om resurser.
Jag har nog sagt det förut, jag fascineras oerhört mycket av perspektiv som förskjuter fokus från människan och individen till något mer objektivt och avlägset. Dawkins tes är själva definitionen på det. Vi är utbytbara kroppar som slängs på soptippen när generna går vidare in i framtiden. Generna är eviga, vi är utbytbara.

Dawkins beskriver historiken till hur det kan ha kommit att bli såhär. Varför generna bygger så oerhört komplexa kroppar tillsammans för att kunna överleva bättre. Det är inte ett dugg konstigt när man får det förklarat för sig. Ingen vet hur det gick till exakt, ingen var där, men Dawkins beskriver en trolig övergripande historia över hur det kan ha gått till. Generna eller rättare sagt replikatorerna är bara ett resultat av kemin i den ursprungliga soppa av grundämnen som uppkom på Jorden. En mängd fria ämnen som utsätts för energi under en lång period från solen bildade tillslut mer sammansatta molekyler. Efter ett tag av en slump uppkommer en molekyl som kan skapa kopior av sig själv. En replikator. Soppan blev tillslut så full av dessa replikatorer att det blev ont om resurser till att skapa ännu mer kopior av sig själva. Genom "mutationer" (bara rena kopieringsfel helt enkelt) så bildades olika typer av replikatorer. En replikator bildas som kan bryta ner andra replikatorer för att använda deras byggstenar. För att överleva i en sådan miljö krävs ett försvar. Det kan vara så som den första cellen kom att bildas. Inte som en aktiv handling förstås utan av en slump. En cellvägg visade sig kunna skydda mot de replikatorer som försökte bryta ner andra. Därmed blev cellen (kanske) den första överlevnadsmaskinen. Denna process eskalerade helt enkelt ända in i vår tid där vi har så extremt skilda överlevnadsmaskiner som sniglar, bakterier, människor, elefanter etc. För generna är det skitsamma om de befinner sig i en råtta, en svamp eller en människa, så länge processen fungerar och de överlever till nästa generation så har de lyckats.

Den enkla historiken över hur liv kan ha uppkommit räcker egentligen för att övertyga mig om att genen är den främsta huvudpersonen i evolutionen. Genen kom först, började bygga kroppar, the end. Dawkins ger dock många exempel och metaforer för varför det är genen som är intressant och inte individen. Dawkins sammanfattar tillslut det hela som att evolutionen är den process som gör att vissa gener blir fler i genpoolen medan andra blir färre.
Även om jag springer snabbt och klarar mig undan rovdjur och förökar mig och får snabbspringande avkomma så dör jag ju snart ändå av ålder. Generna för att springa fort lever däremot vidare i fler kroppar och, om generna är fortsatt framgångsrika, i fler och fler och fler kroppar längre och längre in i framtiden. Jag var bara en språngbräda bland många andra. 

Som Dawkins påpekar gång på gång i sin bok så är det lätt att tala om generna som aktiva agenter med egen vilja, önskningar och strategier i detta spel. Men så är det självfallet inte. Generna är bara en kod för att bilda proteiner som i sin tur kopplas ihop till överlevndsmaskiner. Det är ett resultat av kemi. Av orsak och verkan. Skjuter du den vita kulan på den svarta åttan kommer den svarta att i sin tur krocka vidare med andra kulor som i sin tur krockar vidare... Inte mystiskt på något sätt.

Så om genen inte aktivt interagerar med omvärlden hur kommer det sig då att organismer gör det? Hur kommer det sig att organismer kan reagera på sin omgivning alls? Dawkins liknar det vid ett datorprogram som t ex en programmerad schackspelare. Programmeraren (genen) skriver ett program som har förmågan att utifrån vissa regler spela ett parti schack med vem som helst. Programmeraren befäster ett gäng regler först; hästen går på ett visst sätt, löparen på ett annat. Först är det min tur sedan min motståndares, etc etc. Utifrån de givna reglerna kan man släppa lös programmet mot en motspelare. Programmeraren vid det laget har ingenting med spelet att göra och bestämmer inte hur programmet agerar aktivt. Programmeraren har endast beskrivit reglerna och kanske programmerat in några rådgivande strategier för olika givna scenarier. Men hur spelet faktiskt fortgår sedan programmet är släppt har programmeraren ingen kontroll över. Programmeraren trycker bara på "kör", så att säga.
På liknande sätt fungerar genen. Generna skapar en kropp med ett beteende som är programmerat att fungera på ett visst sätt. T ex - för att överleva behöver kroppen mat - programmera in ett beteende som förknippar brist på energi med en obehaglig känsla i magen. Kroppen reagerar med att äta - får energi - kan fortsätta leva.

Människan då. Betyder det att vi är slavar under genen? Endast ett program som gör exakt vad den är programmerad till? Nej, säger Dawkins. Genen ger oss som sagt förutsättningarna men sen, likt programmeraren släpper genen sin maskin fri och kan inte påverka hur utgången blir. En stor del av många djur, människan inkluderad bygger t ex på att vi har förmågan att korrigera och lära oss egna strategier utifrån den verklighet vi möter. Många saker styrs obönhörligen av vad för slags gener vi har, ja, men vi har fortfarande förmågan att lura våra egna gener. Ett väldigt tydligt exempel på det är preventivmedel. Vi har alltså förmågan att motsätta genens absolut högsta önskan att föra sig själv vidare till nästa generation.

Memes då? Memes är som gener fast i våra tankar och våra hjärnor. Hur definieras en meme? Lika svårt som en gen. Det kan vara allt från en rad ur en sång till en hel låt till en reklam-snutt eller Shakespeare-citat. Precis som med genen så beror det på hur pass varaktig enheten är över tid utan att förvanskas. Desto mindre och enklare en meme är att lägga på minnet och föras vidare, desto troligare är det att den överlever. And that's all I have to say about that. Dawkins har förstås mer att säga i ämnet och det är spännande att följa.

Hur som helst, det är oerhört intressant att se sig själv som endast ett sätt för genen att överleva. Vi finns för genens skull det är inte genen som finns för vår skull. Det är nog det främsta jag kommer att ta med mig.
Anledningen till varför jag inte intresserar mig så mycket för specifika fall av myrkolonier och annat i fotnoterna är för att det är helhetsperspektivet som intresserar mig. Att människan är en överlevnadsmaskin för någon "annan" (annat) än oss själva är egentligen inget jag borde chockeras över men på ett visst sätt gör jag det. Det är ett spännande perspektiv och lite svindlande att se perspektivet där livet är resultatet av en blind, eskalerande kemisk process. 

Allt detta är väldigt spännande och också främmande för som vanligt är det människans vardagliga, inskränkta, och ironiskt nog egoistiska perspektiv som bestämmer hur vi upplever omvärlden till vardags. Också det ett resultat av våra gener...

Detta är en av de böcker som förändrar min världsbild och mitt sätt att se på min vardag. 

H.P. Lovecraft

Howard Philips Lovecraft (1890-1937)

Första gången jag läste Lovecraft så blev det bara någon enstaka novell. Jag gillade hans idéer och men tyckte rent ut sagt att han var en dålig författare. Hans språk var överdrivet konstlat och det var som att han skrev mig på näsan "nu minsann är det läskigt! Eller hur, eller hur?!". Långt senare återupptäckte jag honom i och med en podcast vid namn HPpodcraft - www.hppodcraft.com (alla tidiga avsnitt om Lovecraft är gratis). Det är en väldigt trevlig podcast med de två amerikanerna Chad Fifer och Chris Lackey som läser alla Lovecrafts kända verk i den ordning de skrevs och diskuterar sedan vad de läst med varandra. I podcasten får man även veta mer om Lovecrafts liv och historia och hur det relaterade till hans författarskap. Med mer kunskap om Lovecrafts liv och historia och också om hur hans verk influerat senare författare så har jag fått en större uppskattning för Lovecraft och ser kanske också ett aningen större djup än tidigare.

Med det sagt är hans berättelser ändå ganska homogena. De är nästan uteslutande skrivna i jag-form och väldigt ofta tar det formen av ett brev som lämnas för eftervärlden eller som en berättelse om något som redan skett.
Lovecrafts monster/gud Cthulhu har kanske de flesta hört talas om vid det här laget. Men det är inte skräcken för ett vidunderligt monster som ligger till grund för Lovecrafts verk.
Lovecraft kallar själv sin genre för "cosmic horror". Lovecraft vill skapa en kuslig känsla av djupt obehag genom att göra människan liten och obetydlig utifrån ett kosmiskt perspektiv.
Detta sker ofta genom att karaktärer i Lovecrafts berättelser får en skymt av verklighets "sanna natur" och då antingen blir galen eller tar sitt eget liv eftersom sanningen är för outhärdlig att leva med.

Det finns andra varelser som dyker upp betydligt oftare i Lovecrafts berättelser och som jag personligen tycker är mycket mer spännande. Varelser som är mycket mer "okännbara" än Cthulhu som faktiskt är ovanligt detaljerat beskriven för att vara ett Lovecraft-monster.
Med det är inte sagt att Lovecraft inte också har gott om just mer traditionella monster.

Men det är de stora, ofattbara monstren som är som mest intressanta. De varelser som lever bortom tid och rum och som lever i andra dimensioner. Det är med sådana varelser som Lovecraft vill förmedla människans obetydlighet. Vi är som myror som dessa varelser råkar trampa på då och då när de kommer i kontakt med oss. De är inte ute efter att utplåna oss eller Jorden. De skiter i oss. De kanske inte ens uppfattar att vi är här. I andra berättelser är vi bara ett ändamål för att uppnå ett annat mål.

Att Lovecraft rent allmänt gör sina rymdvarelser extremt olika människor både i utseende och funktion är också väldigt intressant. Väldigt ofta när rymdvarelser ska avbildas i fiktion så görs de oftast (historiskt sett) humanoida. Två (eller fler) armar, ett par ben, ett huvud, två ögon eller någon variant på detta med fler av det ena eller det andra etc. Men skulle liv uppstå bortom Jorden på en annan planet eller utifrån helt andra förutsättningar så vore det extremt osannolikt att de skulle utvecklas till att ens påminna det minsta lilla om människor. Ta bara liv på Jorden. En handful har mänsklig karaktär (apor osv). Allt annat liv har ju helt främmande utseenden, och det är ändå på samma planet som oss. Att Lovecraft kunde tänka bortom denna antropomorfiska tendens hedrar honom tycker jag.

Lovecraft var väldigt intresserad av astronomi (han ägde t ex ett eget portabelt teleskop) och forskning inom fysik och kosmologi. Det var under Lovecrafts tid som Einstein publicerade sin relativitetsteori och det är ingen tvekan om att Lovecraft var intresserad av dessa ämnen. Han använder sig ofta av vetenskap som inspiration och just vetenskapsmannen är en av Lovecrafts arketyper. En vetenskapsman som är bunden till rationalitet och sunt förnuft. En människa som vill förstå och förklara allt den ser. Den sortens karaktär som inte tenderar att se spöken överallt utan bevis.

Det Lovecraft producerade håller ganska ojämn kvalitet överlag. Det finns allt mellan naivt och oerhört banalt till riktigt spännande och bra. Hans språk är som sagt väldigt märkligt. Ibland är det medvetet märkligt. Han använder ofta, redan på 20-talet, uråldriga uttryck eller sina egna stavningar av ord. Han stavar t ex ofta "fantasy" som "phantasy". Och även om han vill låta mycket vara osagt och hålla sina monster i det dolda för att låta läsarens fantasi göra jobbet så kan han i andra fall måla med tjocka narrativa pilar: se här, precis det här händer om du missade det så skriver jag det igen ännu tydligare en gång till!

Lovecraft var också en väldigt uppenbar rasist. Och han var tämligen fördomsfull mot alla som inte levde västerländskt och "civiliserat". Om det inte var så att detta syns så otroligt tydligt i många av hans berättelser hade jag inte ens tagit upp det eftersom det kanske var mindre ovanligt att människor hyste fördomar mot andra kulturer än sin egen på den tiden. Men Lovecraft låter detta ta absurd plats i vissa av sina berättelser.
Det är inte sällan som "dåliga" människor beskrivs utifrån deras härkomst och deras ondhet och oduglighet kopplas väldigt ofta direkt till deras härkomst. Kvinnor är också tämligen sällsynta i Lovecrafts berättelser. Men när det kommer till kvinnor så är det bara just det att de lyser med sin fråvaro.

Man måste helt enkelt koppla ur den kritikern och ta det för vad det är om man överhuvudtaget ska kunna läsa hans noveller. Ibland kan det vara på gränsen till skrattretande hur han formulerar sig och lite av det knyter också an till att han kanske inte var en författare av nobel-klass. Det finns helt klart en del han skulle ha kunnat utesluta helt eller skriva om i mer generella formuleringar. Ibland kommer rasismen verkligen oinbjuden som ett extra tillägg som absolut inte tillför någonting alls till historien. Det är som att han bara slänger in det på sidan om. Mycket märkligt.
Han var trots allt barn av sin tid, så lite vill jag ändå förlåta honom för det. Som allra oftast är hans rasism mer komisk än hatisk

Man får som sagt ta det för vad det är och uppskatta hans spännande och intressanta idéer. Jag är ingen läsare av skräck eller liknande i övrigt så jag kan inte avgöra hur han står sig i jämförelse med vad som finns idag. Men som sagt, det finns ändå något där som lockar, trots alla brister.
Jag har länge varit väldigt förtjust i just perspektiv som belyser mänskligheten långt utanför sig själv. Det som är frikopplat våra extremt begränsade sinnen och förstånd där finns Lovecraft som utnyttjar just detta. Det finns definitivt något skrämmande och lockande i att upptäcka att man inte ser verkligheten som den är. För det gör vi inte. På riktigt. Våra sinnen uppfattar en extremt begränsad del av det som faktiskt finns runt omkring oss. Och vår hjärna är ingen objektiv tolkare av den data som vi faktiskt tar in.

I podcasten HPpodcraft finns en del noveller inlästa (gratis) av väldigt duktiga röstskådisar och det gör väldigt mycket för berättelserna. En bra inläsning, lite musik och enkla ljudeffekter på det gör det mycket intressantare. Kanske gör sig faktiskt novellerna som bäst i det formatet. Jag själv har lättare att förbise de bökiga orden och det lite skräpiga språket. Det blir lättare att ignorera skavankerna när man får det uppläst för sig.

Det finns mycket mer att säga om Lovecraft. Bevisligen av HPpodcraft.com. Jag har inte ens tagit upp hälften av det som diskuteras i podcasten. Jag har till exempel inte ens nämt den berömda Necronomicon. Jag kan också påpeka att jag inte ännu läst allt han skrivit även om jag alltså lyssnat igenom alla avsnitt i podcasten och därmed fått en överblick över alla noveller.

Utöver de noveller jag beskrivit ovan kan jag även rekommendera The Haunter of the Dark, Pickman's Model och The Outsider.

Jag kan också kort beskriva tre av hans bättre noveller.

At the mountains of Madness
En av hans längre och mer kända. En geolog kommer hem från en omskakande expedition på Antarktis och författar ett brev som vädjar till mänskligheten att låta det området vara för all framtid. Hans brev där han berättar om vad som hänt och vad de fann på sin expedition är berättelsen. De har funnit oerhört välbevarade lämningar från en okänd civilisation av intelligenta men helt omänskliga varelser.

Call of Cthulhu 
Förstås den kändaste miniromanen där Cthulhu figurerar som mest. Berättelsen börjar med att ett manuskript hittas som beskriver Francis Wayland Thurston nystande i sin farfars brors (tror jag den svenska översättningen blir) liv och död (lite förvirrande, jag vet). I de mystiska texterna får läsaren följa Francis detektivarbete som leder honom in i en värld han helst hade velat slippa känna till...

Det finns ett väldigt fint citat här som jag tror har sitt ursprung i Call of Cthulhu men jag vet att det också dyker upp i en annan novell.

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die

Jag gillar det! Jag gillar det mycket. Lovecraft har en del sådana rader här och var i olika noveller som verkligen bygger en stämning av obehaglig mystik. 

The Dreams in the Witch house
Detta är en av de få noveller jag läste första gången jag upptäckte Lovecraft och det var en novell jag faktiskt gillade redan då. Den lånar en del av kvantmekaniken och idén om flera dimensioner. Vid en kort wikipedia-koll läser jag att Lovecraft ska ha besökt en föreläsning om just sådana ämnen med William De Sitter (känd fysiker och matematiker troligen mest känd för sin De Sitter-space) några månader före novellen skrevs och att det direkt skulle inspirerat honom. Det förvånar mig inte. Novellen handlar om Gilman som bosätter sig i ett rum som sägs vara hemsökt av den gamla häxan Keziah Mason.
Snart börjar Gilman drömma väldigt obehagliga drömmar som mer och mer kommer att påverka även hans vakna tid.



H.P Lovecrafts samlade verk finns gratis och lagligt att hämta på nätet och den bästa källan är: http://www.hplovecraft.com/writings/fiction/