The lies of Locke Lamora

The Lies of Locke Lamora av Scott Lynch

Fantasy när den är som bäst.
Locke Lamora är ett föräldralöst barn som uppfostras till mästertjuv i staden Camorr. En bit in i han och hans gängs karriär sätter Locke och hans kompanjoner igång en genialisk och teatral operation mot en av stadens rikaste adelsmän. Men någonstans mitt i akten som sträcker sig över flera veckor av avancerat bedrägeri så dras Locke in i en maktkamp mellan Camorrs största gängledare och en mystisk och orimligt mäktig uppstickare.

Staden Camorr verkar inspirerad av ett medeltida Venedig, med kanaler och båtar. Språket låter som en mix mellan spanska och italienska. Det är dons och doñas, capa och pezon. Det är ord och uttryck som Lynch strösslar med här och där.
Berättelsen i sig påminner till en början lite om filmen Ocean's 11. Ett gäng superintelligenta och kompetenta tjuvar formulerar en omöjligt genialisk plan för att stjäla enorma rikedomar (och i det här fallet, har lyckats med det flera gånger tidigare).

Världen i boken är så djupt detaljerad och realiserad. Det är ett gediget världsbygge utan långa utläggningar och kulturen känns så genomarbetad och trovärdig.

En sak jag ofta blir påmind om i boken är just hur en människas förväntningar kan påverka dess beteende. Som att så fort någon sätter på sig en uniform så reagerar vi omedelbart utifrån vad vi förväntar oss av uniformen. Varesig det är en läkare eller en polis eller något helt annat. Den berömda vita rocken kräver en viss respekt. Det är ett stort tema i boken att Locke utnyttjar dessa förväntningar till sin fördel. Lite enkelt skådespeleri och rätt sorts kläder i rätt sorts miljö och ingen kommer ifrågasätta något. Locke klär sig i alla möjliga sorters roller i boken och för det mesta så reagerar omgivningen precis som han önskar. Det är nästan läskigt trovärdigt ibland. Jag funderar på hur jag själv hade tolkat det om jag blivit utsatt för liknande bedrägeri. Jag är itne så säker på att jag hade sett igenom masken. Det är i alla fall också väldigt tillfredsställande att läsa.

Det är en delvis ganska mörk berättelse men inte överväldigande på något sätt. Det är en medeltida värld med ett medeltida samhälle där det ibland blir ganska rått, helt enkelt.

Locke och hans gäng är sanna anti-hjältar som man verkligen gillar. De är skurkar, men de stjäl från andra sorters skurkar. Det är i alla fall så de rättfärdigar det för sig själva.

Hur som helst, trots att jag älskade boken så har jag inte jättemycket att säga om den. Det finns flera uppföljare att läsa också.

Star Maker

Star Maker av Olaf Stapledon


Intro
Star Maker är en väldigt annorlunda bok. Den kom först ut 1937. Nu har jag inte läst precis all science fiction som skrivits, men jag tror inte det vore kontroversiellt att säga att Star Maker är före sin tid på många sätt.

Star Maker är inte en traditionell roman med karaktärer, dialog, kronologiska händelseförlopp och normal dramaturgisk kurva. Istället är det en slags krönika av Universum. Eller rättare sagt, Stapledons fiktiva Universum, som tar avstamp i vår verklighet. Det är inte en faktisk vetenskaplig skrift alltså, om det nu lät som det.

Synopsis
Bokens icke namngivna protagonist står på en kulle utanför sitt hem utanför London en kväll när han plötsligt lättar från marken och han lämnar Jorden nedanför sig. Han har blivit en kropplös entitet som reser i tid och rum genom Universum. Han reser bort från Jorden, bort från vårt solsystem, ut i det svarta. Hela boken är hans berättelse om den resa han tar och hur han växer och lär sig mer om kosmos och om alla andra världar och civilisationer däri. Han berättar också om en känsla av att det måste finnas en Star Maker som är roten till allt detta och hur han också tillslut söker efter denna Star Maker.

Annorlunda men seg
Star Maker är en otroligt annorlunda berättelse. Den följer inte direkt något traditionellt berättelseförlopp. Som sagt så är det mer en krönika än en dramaturgisk berättelse. Den är också otroligt seg och skriven med ett ganska högtravande språk. Inte dåligt på något sätt, bara lite omständigt. Jag tror jag läste boken om ca tvåhundrafemtio sidor på två, tre månader för den var bitvis så tråkig och jag bara orkade inte läsa mer än ett par ord här och där. Men tillslut tog jag mig i kragen och läste ett par timmar en dag för att komma igenom den.
Det som gör den så seg är att berättaren beskriver ingående hur olika civilisationer och utomjordigt liv ser ut och fungerar. Han beskriver deras kroppar, deras sociala strukturer, kultur och deras uppgång och ibland fall. Efter ett par av dessa beskrivningar  har man förstått poängen, nämligen att det finns en massa olika varelser där ute och de har, likt oss människor, sina egna problem. Men Stapledon fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag hade kunnat skära bort en tredjedel och inte saknat mycket. Antingen det, eller så hade man kunnat korta ner mycket av detta och läsaren hade ändå förstått poängen. Men det är väl också det, att genom att fortsätta att beskriva saker som för en läsare av fiktion känns trist, så ökar intrycket av autenticitet. För det här är ju inte fiktion (wink wink), det är ju ett ögonvittnesmål om universums utveckling, och då vill man ju få med så många detaljer man bara kan.

Före sin tid
Stapledons beskrivningar av kosmologiska fenomen är motsägelsefullt nog både vaga och precisa. Genom att undvika att beskriva teknologi ingående så blir hans bok så gott som tidlös. Han beskriver allt i vaga termer som "interstellar travel" och liknande. Det ord som låter mest daterat är "telepati". Mycket  kommunikation i detta Universum sker genom "telepati". Telepati kan översättas med valfri långdistanskommunikation, så som radiovågor eller kanske ljus. Annars går han aldrig in på djupet om hur alla makalösa teknologiska under går till. Det känns också naturligt eftersom han (framförallt senare i boken) beskriver hela världars uppgång och fall från avstånd. Under miljontals år formas otroligt massiva, högteknologiska civilisationer långt bortom mänskligt förstånd.

Samtidigt som han använder dessa vaga beskrivningar av fantastiska världar använder han sig också av vedertagna kosmologiska fakta för att beskriva vissa förlopp. Som att stjärnors ljus ändrar färg beroende på om man färdas snabbt mot dem eller ifrån dem eller som att Universum expanderar. Eller hur olika stark gravitation potentiellt skulle påverka liv på en planet. Han är ibland överraskande detaljerad i sådana beskrivningar och visar på en djupare faktakunskap som jag ibland saknar i modern science fiction.
Jag vet inte vad av vissa kosmologiska fakta som var allmänt kända för gemene man vid 1937, men jag kan inte tänka mig att det var mer än idag. Stapledon själv måste ha varit väldigt påläst om senaste rön, etc. Jag tänker t ex på Edwin Hubble som inte långt före Stapledons bok upptäckte att vår galax inte kan vara den enda galaxen i Universum som man tidigare trott utan också att galaxerna är på väg ifrån varandra i snabb takt (Hubbles lag). Båda dessa faktum använder Stapledon på flera sätt i boken. Jag menar, det är ju i framkanten av kosmologin vid den tidpunkten och här använder Stapledon redan sådan kunskap i sin science fiction. Hur många av allmänheten kände till sånt vid den tidpunkten? Hur många gör det ens idag?

Drake och Fermi
Jag kom också att tänka på Drakes ekvation när jag läste Star Maker. Det är ett försök att kvalificerat gissa sig till ett möjligt antal intelligenta civilisationer i galaxen. Men den ekvationen kom Drake med först på 60-talet.
Jag kommer också att tänka på Fermi-paradoxen som (efter lite wikipedia-koll) myntades på 50-talet. Enrico Fermi ställde frågan "var är alla utomjordingar"? om varför vi ännu inte fått kontakt med någon från en annan civilisation. Vi borde ju rimligtvis inte vara den mest avancerade civilisationen därute. Ett förslag till svar på den frågan är att intelligenta civilisationer kanske helt enkelt inte hinner komma så långt att de kan ta kontakt med andra innan de utplånar sig själva. Som att intelligent liv har inbygt i sig att utplåna sig själva vid en viss punkt i deras utveckling, nästan som en naturlag. Detta är tankar som är väldigt framträdande i Star Maker. Huvudpersonen i boken hoppar från värld till värld där inhemska krig och motsättningar antingen helt utplånar allt liv eller backar deras utveckling tillbaka till en mörk, ociviliserad stenålder. Ibland till och med så att "mänskligt intellekt" återgår till ett djuriskt stadie. Vissa klarar sig förbi denna fas dock och ytterligare andra studsar upp och ner mellan hög civilisation och djupt spirituellt mörker.
Det här är ett väldigt framträdande tema. När de väl kommit förbi denna fas så öppnar sig möjligheten för en galaktisk utopisk fas.

Fantasifulla varelser
Och även om genomgången av de olika livsformerna blir lite seg för en van läsare idag så är de fortfarande otroligt fantasifulla och vidsynta. Eller så underskattar jag folk på 30-talet. Visserligen verkar de flesta varelser och världar påfallande lika varandra i grund och botten och lika oss människor också. Där kan jag känna av en viss antropomorfism, men det är samtidigt lite det som verkar vara Stapledons poäng. Vi är inte unika. Vi bara följer samma mönster som allt liv i galaxen och i Universum.

Vidare beskriver Stapledon koncept som jag tror att jag först läste i t ex Alastair Reynolds böcker från 2000-talet. Som t ex livsformer i stil med gasmoln eller som medvetanden som uppstår genom många mindre livsformer likt en "hive-mind".

Slutord
En klassisk princip i kosmologin är att vår egen plats i Universum förminskats för varje upptäckt vi gjort. Först kom insikten att vi inte är i centrum av solsystemet för det är solen. Sedan kom insikten att vi inte är det enda solsystemet. Sedan upptäckte vi att vår galax inte är den enda (och vi befinner oss inte ens i centrum av vår egen galax) och nu för tiden är det många som på allvar funderar på om det också finns fler universa. Vi tycks inte vara unika eller i centrum av någonting alls. Det här är ett stort tema i Star Maker. Mänskligheten i sig har en väldigt perifer betydelse för handlingen dessutom. Mänskligheten faller snart bort och får ingen framträdande roll i den galaktiska utopin. Det är inte ens något som Stapledon gör en stor grej av. Vi blir bara en i mängden av andra världar som gått förlorade. Jag ska inte beskriva mer ingående än så, men det är ett av de teman jag tar från boken. Vi är en i mängden och vi är inte unika. På gott och ont.

Så även om jag hade svårt att ta mig igenom boken och ibland zonade ut bland Stapledons långa, svåra formuleringar och beskrivningar så är jag glad att jag gjorde det.

The Fitz and the Fool

The Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb

Så tillslut upptäckte jag att alla tre böcker i den här serien var färdiga och släppta. Jag visste att den var påbörjad och fanns i butik men det var bara av en slump att jag upptäckte att sista boken publicerats. Så därmed tyckte jag det var dags att börja läsa!

I det här inlägget kommer jag spoila en del men i ganska vaga termer.

Den här trilogin utspelar sig i kronologisk ordning efter sista boken i förra serien, Fool's Fate. Fitz har tillslut fått möjligheten att slå sig till ro i Withywoods tillsammans med sin älskade barndomskärlek Molly. Fitz lever under det tagna namnet Tom Badgerlock eftersom FitzChivalry Farseer, den smutsiga oäktingen är död och begraven för resten av världen. Fitz och Molly börjar bli gamla. Men mer Molly än Fitz, eftersom Fitz är föryngrad av en tidigare Skill-healing. Han åldras inte som andra. Men trots sin ålder får Molly och Fitz ett till barn. Ett oväntat men efterlängtat barn. När Bee föds är hon ovanlig på flera sätt. För att snabbt sammanfatta så kidnappas Bee under brutala omständigheter.
Fitz måste ge sig iväg för att hämnas och återta sin dotter.

Fitz är på de flesta sätt sig lik. Hobb vet verkligen vem Fitz är och har inte tappat tråden.
En sak som jag faktiskt alltid störde mig lite på i de gamla böckerna var att Fitz ofta var ganska självömkande och martyriska. Han verkade alltid tro att precis allt hängde på honom även när det inte gjorde det och han tog alltid på sig skulden för precis allt. Även saker som både andra karaktärer och läsaren själv visste inte var hans fel, eller åtminstone var bortom hans kontroll. Han offrade sig överdrivet mycket för saker som inte var hans problem och var nästan olidligt...lidande? Det är till och med många karaktärer som säger åt honom att han är så och ber honom sluta. Det är samma sak i de nya böckerna. Fitz har en tendens att älta och älta. Han späker sig själv nåt enormt över hur dålig han upplever sig själv som far till Bee samtidigt som man själv som läsare tycker han verkar högst rimlig och mänsklig och att alla hans "misslyckanden" hade orsaker bortom hans kontroll. Kanske att det finns något undantag där hans självkritik är befogad, men ändå. Oavsett så är Fitz Fitz och han kan inte agera på något annat sätt. Böckerna handlar trots allt inte om en föredömlig far utan om en människa. Och Fitz slits mellan alla de roller och identiteter han tilldelats. Han vill så gärna vara en god far, men han dras in i sitt gamla liv som han trodde att han lämnat bakom sig.

Ett stort stort tema i alla böcker är förvandling. Förvandling och identiteter.
En stor del av mystiken med de gamla böckerna var The Fools identitet. Både vem han var och vad han var. En sak som går osagt långt in i böckerna är frågan om hens kön. Är The Fool en man eller en kvinna? Det var en fråga som, när den tillslut presenterades i sin fulla dager för läsaren vidgade mitt sinne när jag läste böckerna för första gången som tonåring. På den tiden blev jag så överraskad över att det ens var en fråga och att vi inte gavs något svar. Absolut ingenting i texten vägde över för ena eller andra sidan förutom att Fitz kände honom först som man. Det får konsekvenser för deras relation. Den ställs på sin spets i en kort, men intensiv och upprivande diskussion som jag minns det. Jag har inte läst de äldre böckerna på ett tag nu, så jag minns inte exakt. Min poäng är att det inte är en semantisk fråga utan den får faktiska effekter på handligen. Det är så bra gjort. Svaret är förstås att hen är både och. Ibland det ena ibland det andra. The Fool är alla sina identiteter. Ingen är mer äkta en någon annan.
Under sista bokens långa resa hoppar The Fool mellan identiteten Beloved/Fool och kvinnan Amber. Och karaktärerna i hans omgivning förundras över hans fullkomliga förvandling fram och tillbaka som ibland kan ske framför deras ögon utan att han ens byter kläder. De kan inte sätta fingret på hur han gör det. Det är ett sätt att hålla sig eller en subtil förändring av ansiktsuttryck, ett lite annorlunda sätt att tala. Det går så långt att Fitz tillslut uttalat ogillar Amber och inte vill berätta saker för henne trots att det egentligen är samma person som hans vän The Fool. Samma men ändå inte samma.

Fitz själv har som sagt länge levt under namnet Tom Badgerlock för att skydda sin verkliga identitet. Under sin uppväxt levde han i skuggan av hovet som spion och lönnmördare men samtidigt som kunglig oäkting med allt vad det innebar politiskt. Fitz har alltid reflekterat över de roller som givits honom och han har egentligen aldrig heller känt sig hemma i någon av dem. Inte förrän han tillslut sluppit sin roll som lönnmördare finner han att han saknar den lite. Men han är ändå osäker på vem han egentligen är, bortom allas förväntningar och krav.
Senare i sista boken avslöjas hans verkliga identitet som FitzChivalry Farseer och plötsligt är han en prins i rampljuset med krav och förväntningar på sociala koder och kläder som kommer med den titeln. Han måste åter igen spela ett spel för andras räkning. Åter igen tvingas han vara någon han själv inte känner sig vara. Ännu en identitet.

Bee föds som liten, liten flicka som ser ännu mindre ut än vad hon egentligen är. Hon har tidigt också flera identiteter. Hon framstår som ett oskydligt, ovetande barn. Till och med ett ganska efterblivet barn, trots att hon är djupt intelligent. Hon är också, av sin födsel, en Farseer-princessa och så är hon likt The Fool, en Vit Profet. Hon misstas av andra för att vara en pojke vilket hon också tvingas spela på. Sedan, efter hennes långa resa i tid och rum har hon förvandlats till en svårmodigt barn med tunga erfarenheter bakom sig. Hon tvingas ta hand om sig själv på ett sätt som inget barn ska behöva göra. Det förändrar henne på djupet.
Också likt The Fool så förvandlas hennes utseende bokstavligt talat på flera sätt. Både genom de fysiska ärr hon får, men också genom att hon "ömsar skinn" precis som alla Vita Profeter gör när de skapar förändring i världen.

Om jag fortsätter beta av karaktärer så finns t ex FitzVigilant som egentligen heter Lantern eller Lant. Även han måste visa upp en sida som FitzVigilant och en annan som Lant. Samma sak med Shun som maskerar sin egentliga identitet, Shine. Spark/Ash hoppar mellan att vara flicka och pojke. Osv osv med fler karaktärer som gör hopp mellan olika identiteter, mer eller mindre uppenbart.

Den nästan mest tydliga expemplet på förvandling och ideniteter i böckerna är de levande skeppen. Liveships. De skepp som egentligen är byggda av drak-kokonger och till en början inte ens känner till sin egen egentliga identitet. Tillslut förvandlas skeppen mycket riktigt till mäktiga drakar som lyfter ur vraken av de flytande skepp de en gång varit.

Det är som att varje karaktär i boken har flera namn och flera identiteter och att vissa även bokstavligen förvandlas från en identitet till en annan.

Jag undrar om det inte alls är en slump att Robin Hobb själv skriver under just namnet Robin Hobb istället för sitt riktiga namn, Margaret Astrid Lindholm. Jag undrar om just identiteter är något som fascinerar och intresserar henne eller om det bara är en slump att jag ser det mönstret i böckerna.

Till en början är jag mest överväldigad över att böckerna existerar överhuvudtaget och plöjer igenom dem. Men jag måste säga att det finns en del avsnitt som är lite sega att ta sig igenom. Framförallt i sista boken. Fitz är ute på en lång, lång resa och vi vet ungefär vad som kommer hända i slutet av den resan. Vi vet vart alla karaktärer är påväg och vi ser böckernas stora klimax långt där framför oss. Jag skulle inte säga att det är tråkigt och förutsägbart bara förutbesämt på något sätt.
Men samtidigt skulle inte resan heller kännas så tung och lång och svår om den beskrevs i kortare avsnitt. Sista boken är resan. Utan resan ingen bok.
Hur som helst, någostans i mitten av sista boken tar det fart ordentligt. Vissa kapitel är så intensiva att jag nästan snubblar över orden när jag läser och blir helt uppjagad av handlingen!

En kollega såg mig läsa böckerna i köket på jobbet en dag. Han berättade att han läst första Farseer-trilogin en gång men att han inte ville fortsätta läsa de andra böckerna för att han tyckte demvar så fyllda med misär och att han inte orkade med sånt. Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag tror jag tyckte att de äldre böckerna hade en balans av motgångar och framgångar. Men visst, en del misär, helt klart. Kanske är det jag syftar på när jag säger att Fitz hela tiden ältar sina våndor.
Hur som helst, sen kunde jag inte sluta tänka på det i den sista boken. Det är verkligen misär hela vägen igenom. Hela vägen fram till så gott som sista sidan. Slutet kan verkligen inte beskrivas som lyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det är både bra och lite irriterande. Både frigörande och outhärligt sorgligt.

Själv uppskattar jag trots allt det svårmodiga i böckerna. Jag gillar att det äger rum i en fantasyvärld som känns så hårt grundad i en smutsig vardag. Hobb skriver om en värld som känns rå och trovärdig. Det är verkligen medeltida och jag gillar sånt.
Faktum är att det enda jag kunde göra när jag läst klart sista boken var att öppna första sidan i första boken av Farseer-trilogin och börja läsa om hur Fitz för första gången kom till Buckkeep castle.

This Census Taker

This Census Taker av China Miéville

Jag har läst ett par böcker av Miéville och ingen har varit den andra lik. Det som hans böcker har gemensamt är det lite (eller ibland mycket) surrealistiska, märkliga och mystiska. Så också i This Census Taker.

En pojke springer ner för den branta backe som leder från sitt hus till den lilla staden i dalen. I vild panik springer pojken med händerna utsträckta framför sig som om dem var täckta av blod. Pojken har sett sin pappa mörda pojkens mamma.

Pojken, nu vuxen man, skriver i sin Andra bok om sitt liv i huset på sluttningen med sin familj och hur han sen söker skydd i byn i dalen efter att ha bevittnat mordet på sin mamma.

This Census Taker är en mycket kort bok på lite drygt hundra sidor. När boken är så kort så blir det också svårt att beskriva allt för mycket utan att också avslöja för mycket.

Det är en bok med ganska lågmäld stämning. Jag tänker mig att hela världen i boken är som en sen höstdag när alla löv fallit och blivit bruna. Gräset är fortfarande grönt men hela världen känns brun och smutsig. Vinden blåser kallt och himlen är permanent genomgrå. Det är en fantasyvärld som Miéville beskriver men det är samtidigt en väldigt jordnära värld med människor som sliter för att bruka sin jord och om härjade gatubarn. Den lilla byn och huset på sluttningen är i sig en mycket liten värld (byn har inte ens en egen polisstyrka, utan en konstapel besöker byn med jämna mellanrum för att reda ut konflikter och annat), samtidigt antyds en större helhet utanför byn.

Boken är verkligen full av mysterier. Mycket beskrivs men förklaras inte. Jag har en mycket lös teori om vad som sker men jag är långt ifrån säker på att jag har "rätt". Och såklart den klassiska frågan; finns det ens ett uttänkt korrekt sätt att tolka historien? Det är förstås det som också är tjusningen med en sån här bok.

Miéville skulle säkert kunna skriva en hel bokserie i den här världen. Han har antytt en hel värld med bakgrundshistoria och kultur. En del av mig skulle vilja veta mer men jag tror inte det är det som Miéville har tänkt sig. Han är bara så bra på att bygga upp en trovärdig värld utan för mycket tråkig exposition. Jag är dock inte helt säker på om det är lagom mycket mystik i boken eller kanske lite för mycket. Jag måste jobba hårt för att försöka urskilja en mening och tolka vad som händer och även när jag läst sista sidan känns det bara som att jag förstått en liten procent av helheten. "Vem var det där? Vad hände där i mitten egentligen? Varför försvann den där karaktären? Vem är egentligen författaren?"  Kanske är det en bok som växer för varje gång man läser den eller kanske är den bara för flummig för mig helt enkelt. Eller... så överanalyserar jag. Oklart.

Sleeping Giants & Waking Gods

Sleeping Giants & Waking Gods av Sylvain Neuvel

Detta ska bli en trilogi men sista boken har i skrivandes stund inte ännu släppts. Trilogin kallas The Themis Files.

I första boken upptäcks en enorm robot vars delar är utspridda och begravna runt om i världen. Det är en robot som tycks vara äldre än de flesta mänskliga civilisationer.
Ett team sätts ihop av en mystisk man som inte vill berätta vem han är men som verkar ha precis alla kontakter han behöver. Teamet ska reda ut varifrån roboten kommer, hur den fungerar och om den eventuellt går att sätta ihop och få att fungera. Vem är mannen och vad har han för agenda? Vad är det för robot och varifrån kommer den?

Boken är skriven som dokumenterade intervjuer, utdrag ur dagböcker och annan dokumentation så som nyhetsinslag på TV. Det finns alltså ingen berättarröst i någon traditionell mening. Det betyder inga miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt eller inre monolog osv. Om vi får några beskrivningar alls så är det för att någon av karaktärerna själva berättar något i sin dagbok eller i en intervju. Den som håller i de flesta intevjuer som för handlingen framåt är den mystiska samordnaren som verkar jobba för eller med den amerikanska regeringen på något sätt.

Jag vet inte om berättartekniken är unik kanske men jag har personligen inte läst någon bok som är skriven på det här sättet. Syftet, skulle jag tro, är att få händelseförloppet att låta mer äkta och mer dokumentärt. Mer äkta eftersom det inte finns någon allvetande, okänd berättarröst som vakar över allas känslotillstånd och inre tankar osv. Klart det finns andra sätt att undvika en sådan sorts berättarröst men det är såhär det är gjort i dessa böcker. Det enda jag kan tänka mig påminner om det  är Lovecrafts förtjusning i att låta berättelsen ske genom dagboksanteckningar som en annan karaktär hittar i början av berättelsen. Skillnaden här är att det inte finns någon sådan metakaraktär. Det är helt enkelt vi som upptäcker och läser "Themis Files" efter att händelseförloppet däri har ägt rum.

Det går fort att komma in i det och det är inget som egentligen stör mig. Men inte heller tycker jag det tillför så mycket. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det gör med min upplevelse av boken. Jag kan tänka mig att en konsekvens blir att karaktärerna känns mindre närvarande och mindre relaterbara eftersom vi bara ser deras handlingar och aldrig deras inre tankar och inte heller deras tonläge och humör. Eftersom så gott som all dialog är skriven exakt som den sägs så får läsaren själv gissa tonfall och humör. Det går oftast bra och att låta läsaren dra sina egna slutsatser är ju ofta (oftast?) bra. Men ibland blir jag osäker och ibland är det snarare tvärt om. Det blir för övertydligt. Det beror på att det här berättarknepet tvingar författaren att göra varje karaktär så övertydlig i sitt handlande så att vi som läsare ska förstå vad som händer i dessa avskalade dialoger och händelseförlopp. Det blir lite som teater tänker jag. Där skådespelarna måste klä sig i kraftigt smink och agera med stora gester så att hela publiken både ser och förstår vad som händer.

Vi får följa ett par olika karaktärer genom böckerna. Kara som är en hårdnackad karriärsmilitär. Rose, den ledande forskaren i teamet som utreder roboten och som också är den första att i sin barndom upptäcka en av robotens delar genom att ramla ner i ett hål där den ligger. Vi har Vincent som plockas in som språkexpert i projektet (jag misstänker starkt att detta är författarens alterego då Vincent är en Quebec-född språkvetare och Sylvain själv är från Quebec och driver en översättningsagentur) och genetikern Alyssa samt ett par till...
Ingen karaktär faller mig liksom i smaken, kan man säga. Alla känns för mycket som karikatyrer, för mycket som seriefigurer. De är för överspelade och saknar, för det mesta trovärdighet. Antagligen, som sagt, på grund av berättartekniken i sig.

Det här blir ett kort inlägg. Jag tycker böckerna är ganska menlösa och tråkiga. Det tog väldigt lång tid att ens få till det här inlägget för jag har verkligen inte mycket att säga om böckerna. Det känns som ett hopkok av väldigt vanliga science fiction-traditioner. Det är inte dåliga böcker egentligen och att sätta ihop vanliga science fiction-traditioner är inte nödvändigtvis dåligt heller men man måste i så fall komma med sin egen twist på det. Något som skakar om vad man tror man vet. Men i det här fallet känns allt bara så ... gjort. Böckerna har liksom varken en smart och trovärdig touch eller någon ny, spännande idé eller twist. Den har lite superhjälte-aura över sig men utan superhjältar. Den är skriven som en seriös dokumentär, men innehåller en serietidningssaga. Det dokumentära tricket tycker jag också känns lite fånigt i längden och ibland, i slutet av andra boken, får jag känslan av att författaren själv kämpar med att få ut sin story i det format han själv valt.
Det kommer ett avsnitt i slutet av den andra boken där jag tycker att det faktiskt tar fart och jag följer handlingen med spänning. Men sen tar det slut och jag rycker på axlarna. Jahapp. Jag är inte sådär jättepepp på sista boken heller. Oklart om jag kommer läsa den när den väl kommer ut. Nåja.

Poseidon's wake

Poseidon's Wake av Alastair Reynolds

Tredje och sista boken i Poseidon's Children-serien.

Det tog som vanligt väldigt lång tid för mig att komma igenom dessa böcker. Jag kommer nog spoila rätt väsentliga saker i det här inlägget.

Precis som bok nummer två så tar denna vid i kronologisk ordning från förra boken. Vi har nu hoppat ytterligare ett par hundra år in i framtiden från föregående bok. Vi fortsätter följa ättlingarna till Eunice Akinya, den superframgångsrika rymdpionjären.
Nu har mänskligheten en fast koloni på planeten Crucible tack vare treenighetens uppoffring då de gick in i Watchkeepern i slutet av bok två. De gjorde någon slags deal med dem. Treenigheten, The Trinity, är det som Chiku Green, Tantorn Dakota och den konstruerade AI-kopian av Eunice började kallas sen de försvann med Watchkeepern.

I sista boken får vi veta mer om vad eller vilka dessa Watchkeepers är. Vi får också veta en gnutta mer om vilka M-builders var. M-builders är alltså de som byggde Mandala-formationerna på Crucible som ledde till att mänskligheten sökte sig dit till att börja med.

Den stora konflikten i slutet av boken, som definitivt är tänkt ska vara ett stort och dramatiskt klimax (eller åtminstone en stor puckel i den dramaturgiska kurvan) faller platt för mig. Dakota har tvingat till sig Kanus skepp och åker rätt mot Poseidon för att utforska dess mystiska formationer på ytan. Hon gör det tillsynes enbart i Watchkeepernas tjänst. De har manipulerat henne för att innanför planetens försvarsmekanismer och lära sig mer om planetens hemligheter. Eunice och resten av gänget gör allt för att stoppa dem. Både människoliv och Tantor-liv sätts på spel i deras diplomati och kamp. Men författaren förmedlar inte varför det vore så fruktansvärt hemskt att utforska planeten Poseidon. Det enda som uttrycks är ungefär "vi måste ta det lugnt och inte rusa in i något vi inte vet så mycket om". Okej? Konflikten är väldigt forcerad och konstlad. Det är som ett nödrim, en nödkonflikt som krävdes för att föra storyn framåt. Sen när det faktiskt också leder till att "det värsta" sker så är det som ingenting. En axelryckning. Inget hemskt hände. Karaktärerna verkar liksom inte reflektera så mycket över det heller. Det är som att "jaja, det gick åt helvete då." Fast det gör det inte. Åtminstone inte så som de förfarade från början. Det är mycket litet som kommer ur den konfliktlösningen överhuvudtaget.
Visst, de kommer ner till ytan på Poseidon och får se dessa stora hjul på nära håll. Men det i sig leder liksom ingen vart heller. Varken karaktärerna eller vi som läsare får veta särskilt mycket mer av det.

Sen har vi det här med "the Terror" också. Det beskrivs som en hemsk vetskap som planteras i deras hjärnor på ett fundamentalt plan. De får veta att allt är meningslöst. Universum är meningslöst och alla våra handlingar är meningslösa i slutändan eftersom Universum kommer att upphöra att existera vid en obestämd tidpunkt. Okej? Jag vet att många anser att våra handlingar i slutändan kommer att betyda något i långa loppet, men en stor del är ändå ganska övertygade om att det inte är så. Oavsett vilken sida man står på så är det ingen direkt ny idé. Varken litterärt eller vetenskapligt. Jag kan förstå om poängen är att de gick från att förstå detta intellektuellt till att inse det på ett djupare, mer känslomässigt plan. Jag antar att det skulle leda till en djupare skräck. Men i boken tycker jag det bara låter så himla platt och ointressant. Pseudointellektuellt för att vara riktigt hård.
I många av Alastairs andra böcker så är den stora vändningen, den stora avslöjandet något som faktiskt känns häftigt även för läsaren. Man förstår direkt, wow, vilken idé! Vilken grej! Jag kunde aldrig ha gissat detta! Men det här är på något sätt ett avslöjande och en insikt som drabbar karaktärerna, men som läsaren inte kan förstå eftersom vi ju inte genomgått "The Terror". Och det funkar bara inte. Det blir bara så banalt. Åh nej, våra liv är meningslösa... buhu, för det trodde vi ju inte redan innan...?

Som mycket science fiction (som jag läst i alla fall) så vill böckerna gärna ställa frågor kring identitet, kring mänsklighet, kring medvetandet etc. Den karaktär som framförallt ger upphov till dessa frågor är förstås Eunice. Hon dör, hon återuppstår som en konstruerad AI-kopia skapad av Sunday, hon växer i sin intelligens och får tillslut en ny mänsklig kropp av kött och blod. Är hon Eunice Akinya? Är hon människa? Är hon en maskin? Vad är hon? Vilka slags lagar ska hon ställas inför på Jorden? Har hon mänskliga rättigheter? Allt det ställer förstås samma fråga tillbaka till oss. Vad innebär det att vara människa? Vilka är vi? Vilken betydelse har minnen och tidigare erfarenheter för vilka vi är och tror oss vara osv osv.
Detta är alltid spännande frågeställningar att fundera kring, tycker jag. Det är en av de stora anledningarna till varför jag ens läser så mycket science fiction. Men i Poseidon's Children görs detta (som så mycket annat) så väldigt övertydigt och platt. Läsaren tillåts inte upptäcka dessa frågor på egen hand utan det är frågor som till och med tas upp i dialog i boken. Det görs också på ett ganska banalt sätt som verkligen tar mystiken ur frågorna på ett tråkigt sätt.
I en sådan diskussion när Eunice vara eller icke vara diskuteras säger en av karaktärerna "No. We don't speak of souls. Not now, not ever. Souls aren't real". Den repliken är bara så ... banal. Så endimensionell. Och visst, vi kan gå med på att själen inte existerar. Men även en skeptiker i en hårt vetenskapligt präglad framtidscivlisation behöver ett namn på vårt inre medvetande, och "själ" råkar vara ett gammalt, välanvänt uttryck för det. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver tro på en odödlig, gudomlig själ som överlever kroppen. Jag kan också tycka att denna framtidscivilisation borde ha kommit längre i sin diskurs om själens vara eller icke vara att man inte behöver gå igenom ordväxlingen  "Det finns ingen själv!" (wow, so deep), "okej kalla det inte själ, kalla det mönster i hjärnan..." osv osv,  bla bla.
Min poäng är att dialogen är banal och innehållslös.

Vadd jag också saknar är intressanta karaktärerna. Jag tycker de flesta karaktärer liksom låter likadana. Det vore väl då Eunice som sticker ut ur mängden. Eunice är svårgreppbar på ett positivt sätt. Hon är driven, karismatisk, kalkylerande och rationell. Hon verkar förstå situationer på en annan nivå än alla andra. Hon är spännande! Men hon kan inte bära alla böcker. Sen finns absolut andra spännande, intressanta bifigurer som Arethusa. Eunice tidiga konkurrent som återfötts som någon slags enorm, kosmisk val.
Dialogen lider av samma problem som många av Alastairs böcker gör. Alla karaktärer är så himla rationella och förstående. Alla har sån himla respekt för varandra. Alla ska jämt uttrycka sin respekt och förståelse för den andres motstående åsikter. Lite "jag respekterar din åsikt, förstår din ståndpunkt men jag kan inte hålla med pga...". Alla ska jämt uttryckligen motivera sina handlingar. Allt ska uttryckas och inget får låtas vara underförstått eller öppet för tolkning av läsaren. Det är så himla tråkigt.
I synnerhet när man kommer direkt från boken Oryx & Crake som är en mästerlig karaktärsresa där i princip allt lämnas åt läsaren att fundera över.

Jag låter himla hård. Kanske för hård. Jag har ändå läst igenom tre, ganska rejäla böcker utan att tröttna. Det borde väl ändå säga något. När jag läser böckerna så de här partierna inte så överdrivet framträdande eller någon deal breaker. Det är inte som att jag slår igen boken för gott. Men det är ändå något som stör mig.
Det finns ändå spännande inslag spridda igenom alla tre böcker. Såklart. Det är intressant att följa samhället som Reynolds byggt upp och hur det fungerar och i sin tur fundera på hur väl han spekulerar om människors beteende i denna framtid.

Visst är det så att mycket science fiction har ett större fokus på övergripande story och perspektiv. Mer fokus på spännande, potentiella världar och teknologi mer än djupa karaktärsporträtt. Det är nog till och med det jag ofta uppskattat i många andra böcker. Dock känner jag oftare och oftare att det är tråkigt att det inte kan vara både lite oftare.

Oryx & Crake

Oryx & Crake av Margaret Atwood

Skulle man beskriva den här boken lite snärtigt på baksidan av ett omslag så skulle den nog låta ganska platt och tråkig. Snowman försöker överleva ensam i spillrorna av apokalypsen. Hans vänner och sin största kärlek är sedan länge döda och han omringas nu av genmanipulerade bestar i en värld där själva solen är livsfarlig för honom. 

Ack så missvisande det hade varit att beskriva boken så. Den faktiska texten på baksidan av den utgåva jag läste är inte mycket bättre (dock mer spoiler-rik). Så vilken tur att jag hittade denna bok via en rekommendation och inte genom att läsa baksidan.

I det här inlägget tänkte jag ge mer specifika exempel ur boken i min diskussion. Detta är en bok som verkligen inte bör beskrivas ens i vaga ordalag med risk för att förstöra en del av magin.
Anledningen till det är att den inte riktigt följer en klassisk dramaturgisk kurva med uppbyggnad och klimax och dramatiska vändningar osv. Istället är den liksom en långsamt stigande kurva. Eller kanske snarare ett långsamt avtäckande av mer och mer detaljer i helheten. Som ett rum med massor av låsta dörrar som låses upp en efter en. Hm, inte jättebra metaforer kanske, aja. Den är i alla fall konstant spännande och intressant hela raka vägen igenom!
Så om du inte läst boken så kommer den korta recensionen här:
Ska du läsa denna bok om du gillar science fiction, dystopier och intressanta karaktärsporträtt? Svar ja.

Okej.


Jag läste Oryx & Crake fullkomligt ovetande. Jag hade som sagt inte ens läst baksidan när jag satte mig för att läsa första sidan i boken. Jag förstod ärligt talat inte ens bokens titel. Det tror jag bara var positivt.

I grunden är det en ganska typisk dystopi. En mörk framtid efter apokalypsen där en man försöker överleva bland ruinerna av den forna civilisationen.
Men det är egentligen inte världen som är det som är spännande i boken. Det är inte vad som hänt som är huvudfokus. Det är inte en massa sci-fi-snack och ingående beskrivningar av överlevnadsliv eller typ -jag vet inte- galna gäng likt Mad Max. Det är en otroligt karaktärsdriven bok.

Jag läser verkligen både bokens dåtid och nutid som dystopier på olika sätt. Snowmans dåtid. före katastrofen är även den ganska skrämmande från mitt eget perspektiv. Den är främmande och mörk men på ett slags avdramatiserat och dolt sätt. Världen beskrivs med en neutral röst från Jimmys perspektiv och för Jimmy är ju denna värld fullkomligt normal. Detta gör det liksom bara ännu värre på något sätt. Hela boken har ett slags obehag över sig. Ett mycket genomtänkt och medvetet obehag från författarens håll.

Jag tolkade först Pleeblands som en enda stor kåkstad av total misär och fattigdom. Det var liksom så det lät utifrån Jimmys/Snowmans perspektiv. Men sen, en bit in när Jimmy faktiskt besöker Pleeblands så får jag intrycket av att det mer är en aningen värre version av vår egen nutid. Kanske lite smutsigare, lite mer hårddragen, men ändå inte den extrema misär som jag först tänkt mig. Det är bara att för Jimmy och de som bor i de hårt övervakade samhällena så är kontrasten så stor att det framstår som så mycket värre.
Livet i de inhängnade samhällena är hyfsat satiriska i en ganska klassisk mening. Där styr storföretag med kitshigt klingande namn och hårdpolerat yttre, tveksam moral och läskiga genetiska experiment. Det är nästan lite cyberpunk över det. Fast utan all "smuts". Som om Atwood kluvit cyberpunk-världen i två och satt den ena delen innanför dessa murar och satt den andra delen i Pleeblands. I motsats till t ex Neuromancer som i arketypisk cyberpunk-anda smält samman allt i en framtidsvärld med teknologi, droger och neon.

Orsaken till att "dåtiden" i boken känns så mörk och obehaglig har många komponenter. De stora företagen som mer eller mindre verkar äga sin anställda och deras liv. De genetiska experimenten som företagen utför, som visserligen ibland låter hyfsat rimliga, men som ändå har en onaturlig känsla över sig. Allt är liksom möjligt, vilket ju låter bra, men möjligheterna styrs av iskalla kapitalistiska krafter som inte direkt är ute efter att förbättra människors liv (men i reklamen låter det förstås som att det precis är det dem gör).
En annan sak jag tycker bidrar är att Atwood hela tiden beskriver mat som imitationsprodukter. Det mesta verkar vara gjort av soja. Men det är som att alla dessa imitationsprodukter, framförallt de som man utifrån verklighetens perspektiv tycker verkar konstiga, skvallrar om att världen utanför dessa gated communities inte direkt är som den ska. Jag föreställer mig att Jorden är överbefolkad och skövlad. Kanske med enorma sojaplantage som ersatt djur och växtliv. Plus att vi ju vet att världen faktiskt har gått åt helvete så det bidrar till att även vardagen i dessa samhällen liksom pekar mot undergången. Visserligen har världen gått åt helvete genom ett virus och inte genom klimatförändringar och överexploatering. Men det är som att vi hade två val. Antingen en snabb, stor katastrof som viruset (krig, eller vad som helst), eller en långsam, utplånande effekt av klimatförändringar.

Sen kommer Jimmys beskrivningar av hans barndom på det. Hur han och Crake har tittat på helt groteska sidor på nätet så gott som hela sin uppväxt. Direktsända avrättningar, välproducerad barnporr, självmord, plus all annan porr av alla slag osv. Allt beskriver Jimmy helt neutralt och utan att moraliserar. Det var bara något de gjorde. Kanske finns där ett litet vemod och insikt om att det inte var det bästa de kunde gjort. Men inte alls på den nivå som vi läsare skulle tycka vore rimligt. "Barnporr?!" skriker förnuftet. Men Atwood låter läsaren själv döma eller inte döma. Att bara ta in och se det för vad det är.

Samtidigt känns det så trovärdigt. Gränser för vad som är okej kan förflyttas så långsamt att man inte märker av det. Och vips är man där och tycker barnporr kanske inte är världen bästa grej, men ändå så finns den där, tillgänglig dygnet runt till den som vill ha den. Plus allt det andra...

Det är just det att allt det här beskrivs med en axelryckning som gör det så obehagligt. Obehagligt på ett så himla intressant sätt. För det är inte det som är fokus i historien. Det bygger upp världen men boken handlar inte om hur Jimmys framtid förstörs av all sjuk media han konsumerade som tonåring, liksom. Det är bara en detalj. Okej, det vävs in djupare när vi får veta varifrån Oryx kommer, men ändå. Det är inte centralt i historien på ett väntat sätt.

Jag uppskattar verkligen att ingen moraliserar över något i boken. Läsaren skrivs inte på näsan och ingen karaktär verkar vara författarens egen uppenbara och förnuftiga röst som förklarar allt. Det är så himla uppfriskande. Atwood dumförklarar inte sina läsare.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Oryx. Tycker i alla fall jag. Oryx är så komplex och jag har svårt att få grepp om henne. Hon glider undan alla stereotyper och låter sig liksom inte definieras av andra, varken av karaktärer i boken eller av läsaren. Hon är också en karaktär som aldrig riktigt "avkodas", heller. Här finns massor av låsta dörrar som aldrig låses upp. Eller så är det kanske ett fall av att jag inte ser skogen för alla träd, ungefär. Jag får ibland känslan av att jag sitter och försöker se bortom Oryx ord. Se vad hon döljer bakom sina ord. Försöker läsa mellan raderna, luska och gissa. Samtidigt som jag undrar om inte Oryx säger precis som det är. Visar precis vem hon är för den som vill lyssna på det örat. Som att jag bara inte kan tänka mig att det skulle kunna vara så det ligger till. Att jag liksom vägrar ta henne på hennes ord för att det verkar så otänkbart. Hon visar ett annat perspektiv som jag liksom är otroligt kluven inför. Jag blir i det fallet som Jimmy själv. Jimmy verkar ha ungefär samma undran inför Oryx. Vem är hon egentligen? Hur är hon och varför?

Jag tänker på hennes liv före hon träffade Jimmy. Om hur hon sålts från sin hemby till någon slags barn-arbetar-maffia. Hur hon sedan glidigt vidare, utnyttjats sexuellt på alla möjliga sätt.
Men när Jimmy försöker få henne att känna ilska och hämndlystnad blir hon på sin höjd mest irriterad över att Jimmy ser på det på det sättet. Att han är så fokuserad på vad som varit. Hon ser liksom endast det goda i sin situation. Hon tycker att männen behandlat henne väl medan Jimmy ilsket vill få det till att de utnyttjat och förgripit sig på henne. Även om hon inte tycker att allt varit fantastiskt så är det fortfarande något som ägt rum för länge sen. Ett annat liv. Inte Oryx idag. Jimmy vill straffa de männen men Oryx tycker att Jimmy mest är löjlig och verkar verkligen inte förstå hans fixering på dessa händelser. Oryx har ett helt annat perspektiv på precis allt. Inte heller i slutet när hon verkar ha någon slags relation med Crake förstår vi på vilket sätt det artar sig. Vi vet heller inte hur hon egentligen känner för Jimmy. Är hon kär i honom? Utnyttjar hon honom? Eller vill hon egentligen vara med Jimmy istället för Crake? Troligen inte. Troligen varken eller, tänker jag. Troligen har hon en helt annan syn på saken. En egen syn. Hon lever på något sätt mer i nuet. Hon verkar liksom inte ha någon egen agenda.

Så borde hon inte vara arg, förtvivlad och uppriven över vad hon blivit utsatt för? Vi som läser tycker absolut det. Men jag slits hela tiden mellan Oryx livsglädje och Jimmys upprördhet. Jag undrar. Om Oryx blivit lika uppriven över sitt liv som Jimmy vill att hon ska vara, då hade hon troligen istället lidigt av svåra psykiska problem, varit kliniskt deprimerad och varit ett allmänt vrak. Så är inte Oryx sätt att se på saken bättre? Ska vi inte bara acceptera det hon utsatts för och släppa det?
När jag tänker på det så undrar jag om man här skulle kunna bli lite arg på Atwood? För hur troligt vore det att komma ur Oryx liv med psyket i behåll? Hur friskt är det att till och med försvara sina förövare? Oryx är förvisso en unik person på flera sätt. Så det är nog därför jag accepterar det.

Crake är också intressant men han är mer arketypisk på något sätt. Han är hyperintelligent och beräknande. Här finns säkert några diagnoser man kan kasta på honom, även om det inte direkt är något jag specifikt tänker på. Precis som de andra karaktärerna är han ändå mänsklig. Han och Jimmy har samma start i livet kan man säga. De båda har spelat samma spel ihop. Tittat på samma saker på nätet. Men någonstans där på mitten så tar de olika spår i livet utifrån sina egna speciella talanger. Crake har någon slags storslagen agenda och i slutändan får vi inte veta om han lyckades iscensätta den som han tänkt eller inte. Vad hände där i slutet egentligen och varför bad han Jimmy skjuta honom? Och varför skjöt Jimmy honom så lätt för den delen?

Jimmy själv representerar mer en Svensson. Han är medelmåttig och högst mänsklig. Jimmy är läsarens perspektiv, men det är ändå ett perspektiv som på ett sätt är längst ifrån händelsernas centrum.
Han ligger runt mycket, men lyckas aldrig riktigt hitta en fast partner och mer och mer känner han sig som sina partners andrahandsval. Någon att vänstra med men inget mer. Han går från att vara den som får brudarna och att vara väldigt nöjd med det till att istället känna sig isådosatt, tom och övergiven.
Det är som att Jimmy lever i utkanten av händelsernas centrum hela tiden. Jimmy är bara en liten del av dessa kvinnors liv (där maken och familjen hemma är huvuddelen) precis som Jimmy endast är en liten avsidesväg i bokens stora händelser som drivs av Crake och som vi läsare heller aldrig riktigt får någon inblick i. Även hans mamma verkar vara del av något större då hon mystiskt överger hemmet. Jimmy har ingen familj att sörja och inte direkt några vänner. På det sättet är han visserligen också förberedd på att klara sig själv efter den stora katastrofen.

Sen har vi förstås Crakers. De varelser som Crake skapat. Crakes idealmänniskor. Det är så mycket som Crake vill ta bort från människan för att göra henne bättre. Och allt låter så bra. Men i slutändan undrar jag liksom vad som finns kvar. Det är som att det enda som blir över är ett djur som alla andra. De verkar lyckligare och de lever mer i harmoni med sin omgivning. Men skulle jag vilja vara en Craker? Nja. Tror inte det faktiskt. De verkar ganska korkade och omedvetna. De verkar sakna drivkrafter.

Boken lämnar egentligen inga stora luckor efter sig men det finns en del olösta gåtor (är det inte samma sak... kanske). Som t ex varför Crake gjorde som han gjorde. Eller om det ens var han som låg bakom katastrofen, varesig den var avsiktlig eller inte. Vad var hans plan? Vilka är MaddAdam? Vad är Jimmys mammas perspektiv, som jag inte ens tagit upp? Och så förstås den lilla cliffhangern i slutet. Vad gör Jimmy med de andra människorna han hittat?
Men det är faktiskt saker jag bara kom på nu när jag tänker efter. Visst vore det spännande att veta mer, men på något sätt tycker jag inte att det är centralt för bokens handling. Det centrala är Jimmys resa och karaktärerna i hans liv. Han vet inte vad som hände med Crake och inte heller vi. Vi får ändå de flesta pusselbitar för att förstå hans slutgiltiga situation, vem Jimmy är och hur allt blev som det blev. Jimmys gåtor är våra gåtor och jag tycker så väldigt mycket mer om mysterier i böcker än exakt utstakade svar.
Men jag ska också säga att slutet, trots detta, ändå kändes ganska antiklimaktiskt för mig. Jag skulle spontant säga att det just beror på att boken varit så jämn hela vägen igenom. Slutet var inget stort klimax eller toppen av en uppåtgående kurva. På sin höjd var det liksom en liten knorr bara. Slutet var på ett sätt en besvikelse för mig, men samtidigt kan jag inte komma på något bättre sätt att avsluta det. Det mest spännande i boken var liksom redan avklarat.

Det finns två uppföljare till Oryx & Crake som jag inte läst. Jag har blivit avrådd från att läsa dessa av samma person som rekommenderade första boken till mig. Det är allt jag har att gå på. Jag vet inte vad uppföljarna utforskar för del av historien. Jag utgår ifrån att de kommer att berätta mer om MaddAddam, eftersom det är så trilogin heter. Får se om jag läser dem, men troligen inte.