Glasshouse

The Glasshouse av Charles Stross utspelar sig långt in i framtiden bland samhällen i artificiella bosättningar i omloppsbana kring diverse stjärnor, bruna dvärgstjärnor, gasjättar och annat. Dessa samhällen är sammankopplade med T-gates (transportation gate). Maskhålsteleportrar av något slag. Jorden är sedan länge lämnad bakom mänskligheten och man har just gått igenom ett långt krig kallat The Censorship Wars.

Huvudpersonen Robin har i början av berättelsen genomgått minneskirurgi vilket innebär att han valt att ta bort vissa minnen från tidigare liv för att lättare börja om och skapa sig ett nytt liv fritt från oönskat förflutet. Den enda ledtråd han bär med sig in i sitt nya liv är ett brev skrivet före hans minnen raderats. I det står bland annat att hans tidigare arbetsgivare önskar livet ur honom och att han bör se upp för lönnmördare.
I samband med sin återhämtningsperiod blir han erbjuden att ingå i ett socialt experiment där forskare vill studera mänskligt beteende under "The dark ages". Med "The dark ages" menas en period på Jorden någonstans omkring vår tid, år 1900 - 2040. Detta är före en period som bara kallas The Acceleration och utan någon direkt förklaring antar jag att det är någon teknologisk revolution som äger rum och leder till det samhälle de lever i bokens nutid.
Experimentet som Robin deltar i är en blandning av just hur samhället såg ut mellan dessa år. Jag ser framför mig ett 50-talets USA med lite halvmodern teknologi inblandad. Robin ser experimentet, som äger rum i en isolerad miljö, som en chans att ligga lågt i ett par år och undvika eventuella lönnmördare. 
Självklart är det något som inte riktigt stämmer med den här världen och det här experimentet. Det trygga gömställe Robin tänk fly in i visar sig ha obehagliga kopplingar till hans gamla liv.


Kort efter Robin alltså slängs in i denna nya miljö går han runt i vad som ska bli han och hans partners nya hem och inspekterar alla mystiska objekt. Varje objekt som beskrivs är genast oerhört uppenbart för läsaren. Det är allt från garderober till toaletten till tapeten och allt beskrivs utförligt. Ett märkligt rum har t ex svarta och vita rutor till golv och dumma, vita maskiner som endast tycks kapabla att utföra en enda syssla... hmm. Okej, vi förstår, ingenting av det som läsaren ser som en del av vardagen är relevant i Robins värld och det låter lite krystat och tillgjort ibland. Men det fyller ändå en funktion i texten trots allt. Genom Robins reaktion på dessa föremål och hur han beskriver dem får vi veta mer om det samhälle och den teknologi han själv är van vid.
 
Eftersom personerna som deltar i experimentet ska bete sig så äkta som möjligt så får deltagarna också lära sig om det sociala liv som gällde under denna period. För att få människorna att ta sig in i dessa nya roller tillämpas också ett poängsystem. Man får extrapoäng för att göra tidstypiska saker och minuspoäng för att bland annat prata om den yttre världen, att gå emot strömmen och liknande. De motiveras att följa poängsystemet genom en utlovad belöning baserad på antalet poäng i slutet av experimentet. De bisarra koncept som lärs ut är bland annat att människornas självbild, status och ibland eventuella framgång utgick från den kropp de föddes med och hur den såg ut.
På söndagar går alla i kyrkan och en av experimentets ledare håller mässa och berättar vad som händer i deras samhälle och vem som skött sig bäst och vem som skött sig sämst. 

Mycket går att berätta om hur historien utvecklas men det vore att avslöja för mycket.

En av Robins tids mest viktiga maskiner är en så kallad A-Gate (assembler gate), en maskin som kan skapa i princip vad som helst. Precis samma typ av maskin finns faktiskt också i Neal Stephensens The Diamond Age, för övrigt.
Utöver att skapa prylar kan man även använda dessa assemblers för att ekelt göra backup på sin kropp och sin person och sina minnen. Man kan även byta sin kropp, sitt kön, ålder samt skapa kopior av sig själv. Detta är bland de viktigaste byggstenarna i berättelsen och Stross väver en väldigt tankeväckande historia kring detta. Det väcker oerhört många tankar om identitet, könstillhörighet och vår självmedvetenhet bland annat. Detta är också bokens huvudteman. Jag påminns väldigt mycket om boken I am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. En medvetandefilosofisk bok om vem "jaget" egentligen är.
Jag har svårt att ens sortera var jag ska börja fundera kring alla dessa identitetsförändrande förutsättningar. Hur man skulle känna i ett sådant samhälle, eller hur det skulle påverka mänskligheten i stort. Oerhört fascinerande hur som helst. 

Hela upplägget av experiment-samhället i boken blir också ett intressant sätt att belysa hur absurt vårt eget samhälle faktiskt är och fungerar. Det samhälle som de flesta av oss tar för givet som det enda sättet att leva här, nu, idag.

Utöver den lite töntiga beskrivningen av vardagliga hushållsprylar så tycker jag också att hela minnesförlust-grejen känns ganska "gjord". Även brevet till sig själv efter minnesförlusten (ta bara datorspelet Amnesia som exempel). Men då är jag bara extremt petig för petighetens skull.
Bortsett från det är det en alltigenom oerhört intressant, tankeväckande, spännande och uppslukande bok. Den har nya perspektiv, intressanta framtidsvisioner, medryckande karaktärsskildringar, obehagligt starka scener, tankeväckande idéer och alltigenom en väldigt oförutsägbar men aldrig ologisk historia. 

Dangerous Visions

Denna antologi gavs ut för första gången 1967. Harlan Ellisons ambition var att samla unika ( nyskrivna för denna bok) berättelser av de bästa av den tidens science fiction-författare i ett och samma verk med syftet att förnya genren. Han gav uppgiften till sina utvalda författare att skriva det som de annars inte riktigt vågat skriva för att det skulle bli svårt att sälja till traditionella magasin eller förlag. Sådant som antingen skulle sticka folk i ögonen eller på ett eller annat sätt ta ett steg framåt eller bort från det som då var traditionell och mossig science fiction. Det är det som Ellison menar är "Dangerous Visions".
Historien bakom samlingen och science fiction-genrens utveckling och en del annat beskrivs i flera väldigt långa introduktioner av Ellison, Isaac Asimov, Adam Roberts och Michael Moorcock. Denna utgåva innehåller introduktioner och förord både från originalet och den uppdaterade nyutgåvan från 2002.

Varje novell börjar också med en kortare förord om följande författare och varje novell avslutas med ett kort efterord skrivet av författaren själv. I förorden lyckas Ellison få varje författare att framstå som än mer unik och fantastisk än den förra utan att för den sakens skull förminska tidigare bidrag. Många av förorden innehåller dessutom personliga historier då Ellison är nära vän med många av författarna. I ett av förorden har han till och med publicerat ett privat brev från en av författarna till Ellison när han hade en svår period. Trots dessa öppenhjärtliga och hyllande inledningar ryms det vid ett tillfälle en märkligt homofobisk kommentar. Men men. 

I introduktionen vill Ellison kalla genren spekulativ fiktion istället för science fiction. Han vill åtminstone göra en skillnad mellan de två. Dock är det inte många noveller som följer den mallen av att ta befintlig vetenskap och dra slutsatser av den långt in i framtiden. I många fall är det ren och skär fantasy med anti-gravitation och annat. Minst en novell är direkt förlegad. Den vetenskap den måste ha grundat sig i är sedan länge omsprungen och det som kanske kändes som en vettig framtid verkar idag ganska märklig och orealistisk (inget Internet eller något som liknar det tex...).
Science fiction som genre och kanske i synnerhet den som kan kallas spekulativ fiktion (som jag själv, likt Ellison, är väldigt förtjust i) riskerar lätt att just vara en färskvara. Det ska nog mycket till för att den ska bli "tidlös". Den spjutspetsvetenskap som sådana berättelser ofta bygger på har en tendens att förändras ganska snabbt och ofta. Man kan t ex spekulera i vad Mörk Materia är och skriva berättelser utifrån dagens vetenskapliga "gissningar". Men en månad senare kanske en oerhört enkel och naturlig förklaring har framträtt och alla tidigare berättelser som byggt på det och försökt vara lite framtidsseende ter sig snabbt som lite naiva och löjliga. Eller så har man inte kunnat förutspå framtida uppfinningar som förändrar hela samhället och hur man ser på framtiden efter det. Som just Internet. En del författare förutspådde visserligen Internet innan det fanns (jag tänker i synnerhet på William Gibson. 

Andra noveller i samlingen känns däremot ganska tidlösa. Eller åtminstone ganska moderna. Helt enkelt noveller som inte hade avslöjat sin ålder om den inte stått på första uppslaget.

Flera noveller behandlar och innehåller teman om sex och droger. Det kan handla om homosexualitet, incest eller märkliga fetisher. Allt är inte sex och droger dock.
Här ryms även en gnutta religionskritik, visioner av framtidens straffsystem, människa-maskin-funderingar, ren och skär fantasy och, förstås, rasism. Då samlingen ligger på ca 600 sidor utspritt på ca 30 noveller (3 av författarna är kvinnor) så innehåller den lite av varje helt enkelt.

Den enda författaren jag känner till sedan tidigare är Philip K. Dick (förutom Ellison själv som bidragit med en novell själv) som skrivit en berättelse i 1984-anda om vad som är verklighet och inte. Enligt förordet ska den ha inspirerats av LSD.

Vissa noveller är ganska uppseendeväckande, andra ganska trista och vissa riktigt, riktigt spännande. En av de spännande och riktigt bisarra är Gonna Roll the Bones av Fritz Leiber. Mer mysticism och fantasy än ren science fiction. Den handlar om en man som går till ett hak för att spela tärning om grova pengar. Där stöter han på en mäktig man som tycks äga halva världen och de två hamnar i någon form av märklig duell över tärningarna.

En annan berättelse som fångade mitt intresse är Go, Go Go, Said the Bird av Sonya Dorman. En mycket gammal kvinna på trettio år minns ögonblick ur sitt liv i en ganska främmande och obehagligt brutal värld. Som läsare får man korta ledtrådar till vad för slags värld det är hon lever i under berättelsens gång.

Kort och övergripande kan man säga att samlingen absolut måste ha fyllt sitt syfte 1967, vilket jag visserligen säger utan att vara särskilt insatt i vare sig samhällsklimatet i USA på den tiden eller samexisterande och tidigare science fiction. Ska man tro Ellison själv (och han har ett oerhört stort ego, det medger han själv) så har han definitivt uppnått sitt mål med samlingen. Och eftersom till och med jag som relativt ung läsare idag höjer på ögonbrynen åt vissa av berättelserna så måste de verkat ännu mer uppseendeväckande då.

Fantastiska berättelser

Detta är en novellsamling uppdelad i två delar. Den första delen går under namnet Förberedelser Till Flykt och är en samling surrealistiska och smått mystiska berättelser. Den andra delen heter Det Sällsamma Djuret Från Norr och är egentligen anledningen till varför jag köpte boken. Det sällsamma djuret från norr är mycket enklare definierat som science fiction.

Novellerna i Förberedelser till flykt (som också är titeln på en specifik novell) är kort sagt ganska ointressanta. Det finns egentligen bara en som fångar mitt intresse riktigt ordentligt och heter En ö i trakten av Magora. Den beskriver en utdöd civilisation på en fiktig ö som om det vore ett utdrag ur en historiabok. Livet på ön beskrivs och växer långsamt fram tills man tillslut förstår vad det egentligen är som gör den så unik. Det är en väldigt unik idé som jag genast tycker mycket om och hela berättelsen känns väldigt trovärdig men samtidigt mystisk och overklig. Precis sådant som jag uppskattar allra mest.
Bland de andra novellerna finns fler med liknande stuk. Ett utdrag ur en fiktiv historiebok, ett fiktivt utdrag ur en historisk berättelse med misstänkta, efterkonstruktioner som inte passar in i den fiktiva originaltexten osv.

Jag kämpar för att försöka urskilja något slags underliggande budskap som kan ge dem en vidare mening men jag hittar inget uppenbart. I slutet av Förberedelser till flykt-delen finns ett efterord av författaren. Där påpekar han att när novellerna först släpptes försökte litteraturkritiker, liksom jag, att tillskriva berättelserna en djupare mening. Gustafsson hävdar att alla sådana försök är förgäves då han endast skrev novellerna som ett sätt att försöka karakterisera en tomhet eller en brist på något. Den gemensamma nämnaren för novellerna är att någonting saknas. När jag läser det känner jag mig först lite dum som likt en fåfäng litteraturstudent förstökt hitta en mening och istället totalt missade den enkla poängen. Men som sagt så var det ändå inte riktigt den typen av berättelser som lockar mig. 

I motsats till detta kommer då Det Sällsamma Djuret Från Norr, en, för mig, betydligt mer spännande samling. Till skillnad från första delen så är Det sällsamma djuret från norr en mer eller mindre sammanhängande kedja av noveller och utspelar sig på ett rymdskepp med sju artificiella intelligenser som berättar historier för varandra. Varje berättelse är en novell. Här visar Gustafsson vad science fiction gör bäst nämligen att belysa mänskligheten och kanske även Jordens liv i sig från nya, oväntade och intressanta perspektiv. Han gör det kanske bättre än något jag läst tidigare.
Genom berättelserna och i små mellanspel får man små pusselbitar av hur verkligheten ser ut i den tidsålder som berättarna lever i. De refererar hela tiden till mänskligheten som "De Gamle" och man tänker omedelbart att det måste vara vi, här i nutiden som är De Gamle men det verkar inte heller riktigt så enkelt. De Gamle är samtidigt vi och samtidigt en mänsklighet långt in i framtiden från vår nutid som dessutom tycks ha en alternativ historia till vår egen. Mycket lämnas helt enkelt åt fantasin, långt ifrån alla detaljer ges.
Jag kan också påpeka att i motsats till t ex Alastair Reynolds så handlar det inte om iskall science fiction utan det finns ett element av fantasy i många av novellerna. Ett slags "magisk science fiction" på sätt och vis. Dock aldrig på ett överväldigande, osannolikt vis. Det passar alldeles utmärkt och jag gillar det starkt. Det ger ofta en känsla av att det trots allt finns en förklaring men att människan och jag som läsare aldrig kan förstå den.

Trots att novellerna är skrivna mellan 60 och 80-talen så kan jag inte påstå att någon av de berättelser är något jag läst tidigare. Ingen historia känns lånad och inte heller har jag läst något liknande som skrivits därefter. Åtminstone inte i någon större bemärkelse.
Jag gillar i synnerhet "Saken och De Två Gånger Födda" och "Medusans Gäster". I Medusans Gäster beskrivs hur en oerhört främmande och till synes intelligent varelse betraktar en grupp människor och vad detta resulterar i. Fenomenet dyker sedan upp i fler efterföljande noveller men som tyvärr aldrig riktigt får ett avslut, vilket jag faktiskt saknar lite. Men bara för att det blir så spännande och intresseväckande. Jag vill inte avslöja mer än så, för det skulle förstöra mystiken.

I "Saken och De Två Gånger Födda" möts en expedition av ett mystiskt objekt på en avlägsen planet. Människorna utför några enkla experiment med objektet och det får bisarra följder.

I en annan novell dyker det upp en hypotetisk intelligent varelse som är så stor att relativistiska effekter påverkar dess kropp och dess verklighetsbild. Synnerligen något som väcker tankar och frågor som jag inte tänkt förut. 

I slutet kommer en kort epilog med en liten knorr på alla noveller som dock känns ganska onödig. Den varken tar eller ger särskilt mycket till helheten, så den hade man nästan kunnat skippa.

Då jag pratade lite om språket i mitt förra inlägg kan jag också bara kort säga att jag tycker bra om språket i denna bok. Dock använder Gustafsson märkligt nog engelska "lord" som titel för de sju karaktärerna som berättar historier. Han skriver t ex mitt i den svenska texten "your lordship" vilket bara känns oerhört konstigt och smälter inte alls väl in i texten. Men utöver det tycker jag språket skapar precis rätt stämning. 

Oerhört positivt överraskad helt enkelt. Jag hade ingen aning om att det fanns så fantastisk svensk science fiction. 

Googolplex

Googolplex av KG Johansson är en svensk science fiction-roman. Här kommer mer eller mindre en parafras av texten på baksidan av boken. Berättelsen kretsar kring huvudpersonen Jack som reser till planeten Shylock med en grupp andra människor som kolonisatörer. Jacks specialitet och tillgång för expeditionen är hans förmåga att manipulera DNA. Men medan de långsamt och mödosamt försöker skapa sig ett liv på planeten får Jack känslan av att något fattas honom. Så tillsammans med en mindre grupp av andra missnöjda kolonisatörer reser han hem de trettiotvå ljusåren igen för att reda ut vad det är som gnager i bakhuvudet.

Väl hemma grottar han ned sig i sina gamla minnen som ligger lagrade i externa behållare. Minnen som man helt enkelt inte längre bär med sig till vardags.

Mitt bland människorna (tidigt i historien) dyker även så kallade Multis upp. Formlösa, vagt humanoida varelser som påstår sig komma från andra universa. De talar telepatiskt med hjälp av kryptiska bilder och en av de tycks visa sig särskilt för Jack...

På ett sätt känns det fel att kategorisera boken som science fiction för jag tycker att den saknar ordentlig förankring i dagens vetenskap. Det är mycket "magiska" saker som sker. Bland annat sker resor i tid och rum utan mekaniska hjälpmedel. Jag skulle istället placera boken tillsammans med God's Debris av Scott Adams. Adams beskriver sin bok som ett tankeexperiment i romanformat. Jag tycker Googolplex är ganska mycket av ett tankeexperiment.

Det är en väldigt kort bok på drygt två hundra sidor samtidigt så känns den ganska seg att läsa. Det är som om boken hade kunnat skrivas som en novell men istället utökats för att fylla minimumkvoten för en roman. Språket känns stolpigt och jag har svårt att hitta en rytm i det när jag läser. Den är för det mesta skriven i korta, kantiga meningar och enkla konstateranden och har svårt att känna medkänsla med Jack och svårt att ordentligt gripas av historien, trots att grunden är intressant. Utöver det innehöll min bok (andra upplagan) ganska många slarvfel i texten. Ibland till den grad att hela ord kommit fel. T ex stod det "det" istället för "jag" vid ett tillfälle. Mindre grej, men känns ändå ganska onödigt.

Googolplex är en bok som jag potentiellt skulle älska. Den har verkligen nästan allt jag fascineras av. Den har en människa som blir fullkomligt besatt av något som äter upp hela verkligheten och slukar hela hans person och liv. Den innehåller mänskliga dilemman utifrån förutsättningar som är fullkomligt orealistiska i verkligheten idag (men som förhoppningsvis ändå engagerar som om det vore fullständigt trovärdigt). Den drar även in och inspireras av vetenskapens mest högflygande spekulationer som Multiversum-teori. Även stora tidsperspektiv finns där, om än lite torftigt utvecklade. Så trots detta så känner jag mig inte alls så inspirerad eller engagerad av historien. Troligen till stor del på grund av språket (och då menar jag inte svenskan i sig utan sättet den är skriven på).

Slutet är ändå tämligen oförutsägbart och knyter ihop boken på ett intressant sätt med mycket tankeväckande slutsatser men resan dit känns ofta ganska långrandig. Som sagt, så känns det mer som ett tankeexperiment. En bok jag kan tänka mig skulle kunna fungera som diskussionunderlag i någon gymnasieskola. Det skulle definitivt kunna bli rätt intressanta diskussioner dessutom.

Redemption Ark

Åter igen en bok av Alastair Reynolds alltså. Detta är bok nummer två i Revelation Space-serien och den följer i direkt kronologisk ordning från den första, så det finns mycket liten anledning att läsa denna om man inte läst den första boken med samma namn som serien. Av en slump hade jag läst novellsamlingen Galactic North före jag läste Redemption Ark vilket jag kan rekommendera om man vill ge sig in i serien. Många händelser som sker i Galactic North refereras till i Redemption Ark och flera av huvudkaraktärerna i Redemption Ark introduceras för första gången i Galactic North. Så när jag började läsa denna så kände jag redan flera av de nya karaktärerna.

Boken följer i huvudsak två spår. Nevil Clavain är en Conjoiner (den fraktion som kopplat ihop och utökat sina hjärnor med avancerade implantat och nanoteknik) och är något av en legend. Han har levt i flera hundra år räknat i världstid och han var med när Conjoiners var en utbrytargrupp isolerad på Mars (beskrivs i Galactic North). Eftersom han är så pass gammal, erfaren och har så gott rykte så vill den innersta, hemliga cirkeln av Conjoiners ledare ha med honom i sin grupp. Conjoiners står infor ett stort hot och tror att han kan hjälpa deras folk bättre om han hade tillgång till den innersta cirkelns hemligheter. Han går motvilligt med efter påtryckningar från sin nära vän Felka. Snart får han reda på rätt obehagliga sanningar som han tvingas agera på. 

Den andra tråden äger rumt på och ovanför planeten Resurgam som ligger i omloppsbana kring stjärnan Delta Pavonis. Där sitter Illia Volyova på skeppet Nostalgia for Infinity och har upptäckt ett stort hot mot planeten. Tillsammans med regeringens agent Ana Kouri och rebelledaren Thorn försöker dem komma på ett sätt att evakuera hela planeten.

Redemption Ark har ett tydligt domedagstema som tidigare böcker saknat och det hela känns ganska...fattigt. Jag har mycket svårt för den typen av upplägg rent generellt.
Det finns något i Alastairs böcker som jag inte gillar och efter varje bok jag läst har jag närmat mig och tillslut äntligen kommit på vad det är. Hans karaktärer överraskar aldrig. Ofta har historien tagit intressanta vändningar, men karaktärerna är precis dem du tror att de är. Clavain är den rättfärdiga riddaren som vill alla gott, men om han måste döda tio för att rädda hundra så gör han det. Och vad som än händer så är han alltid så förnuftig, logisk och "duktig". Det är nog Clavain som är allra värst i den bemärkelsen men ingenstans verkar någon karaktär förändra sig eller växa. En karaktär ska växa och förändras i takt med att historien utvecklar sig. Jag ser mycket litet av det i Alastairs Böcker och det känns fattigt. Sammanfattat känns karaktärerna ganska endimensionella helt enkelt.

En annan sak jag har oerhört svårt för och som jag äntligen har satt ord på är att dialogen väldigt ofta är så klämkäck. Så mycket "we'll get through this... TOGETHER" och annan sentimental smörja. Även dödliga fiender är så himla hövliga och respektfulla inför varandra. Och en mordisk hyperpig (människa och gris-DNA i samma kropp) som hatar människor och har utfört oerhörda dåd i sin karriär visar snabbt respekt och lojalitet till Clavain med ungefär attityden even though you ARE a human. Det är så det står en upp i halsen. I boken Terminal Worlds var detta också extremt påtagligt. Ännu värre än i Revelation Space och denna, Redemption Ark. Jag vill påstå att boken Chasm City inte alls var på detta sätt, och at den hade betydligt mer komplexa karaktärer men jag kan inte svära på att jag minns rätt och att jag egentligen kanske bara var mindre känslig för det när jag läste den för många år sedan.

Jag vet att jag sagt detta förut också, men desto mer jag läser av Alastairs Värld som han har byggt upp, desto mindre magisk och intressant känns den. Det blir förstås en mysig värld att återkomma till gång på gång och man känner igen sig. Men ingenting riktigt överraskar längre heller.

Slutet känns också tämligen förutsägbart i denna bok något som jag inte känt i hans tidigare böcker. Slutet förbereder också för uppföljaren, Absolution Gap som är sista boken i serien.

Första boken i serien som jag skrivit om tidigare tyckte jag om. Jag var inte överväldigad, men jag gillade den ändå. Redemption Ark tar tyvärr ytterligare ett steg nedåt på trappan. Samtidigt vill jag påstå att den aldrig blir tråkig. Men det som förstör mest är som sagt karaktärerna. 
Eftersom jag nu läst så mycket om Revelation Space-världen känns det omöjligt att inte också läsa den sista boken, Absolution Gap (som jag dessutom redan har hemma i bokhyllan) men jag är inte alls lika entusiastisk inför den. Men jag låter den vara ett tag medan jag läser lite annat i mellan.

Nova Swing

Detta är uppföljaren till Light som jag prisat och lovordat i mer än ett inlägg här så jag hade vissa förväntningar på den. Dock är den mer en uppföljare på det sätt att den tillhör samma värld som Light, men utöver några enstaka termer, detaljer och referenser till tidigare karaktärer som inte har någon större inverkan på berättelsen är boken fullkomligt fristående. Light hoppade mellan nutid och framtid, denna berättelse äger enbart rum i framtiden och långt efter händelserna i boken Light.

Boken inleds med tre citat varav en jag omedelbart känner igen. Det är taget ur bröderna Strugatskys Roadside Picnic. "The further into the zone, the nearer to Heaven". Roadside Picnic är en favoritbok så det om något höjde mina förväntningar ytterligare. Det visar sig också tidigt att Nova Swing äger rum kring en liknande "zon", (Saudade Event Site) av oförklarliga händelser och upp-och-nedvända naturlagar precis som i Roadside Picnic. Vic Seratonin tjänar sitt uppehälle genom att arbeta som olaglig "reseledare" in i denna förbjudna och livsfarliga zon åt klumpiga och dumdristigt nyfikna "turister" som vill se zonen med egna ögon. Precis i stil med Roadside Picnics Stalker.

Vics "hembas", där han oftast spenderar sin tid och oftast också hittar sina kunder är i Liv Hulas bar Black Cat White Cat.
Där sitter även ofta Fat Antoyne, en smått tragisk person som bara önskar få passa in. Han har någon slags ensidig vänrelation till Vic som Vic är dålig på att besvara.

Eftersom det är förbjudet att vistas i zonen finns också en avdelning hos polisen som ägnar sig åt att bevaka zon-relaterade aktiviteter. Två som jobbar med Site Crime är Aschemann, en man som ser ut som den åldrade Albert Einstein och hans assistent. Aschemann upptäcker någon slags läcka från zonen i en annan bar precis i utkanten av zonen och han misstänker snabbt att det måste ha med Vic Seratonin att göra.

Berättelsen tar fart när Vic får en ny kund som är ovanligt ivrig på att besöka zonen och som ganska snart spårar ur.
Precis som i Light så känns alla karaktärer väldigt utvecklade och egna i Nova Swing. Och precis som i Light så har alla sin egen tragiska historia. Aschemann plågas av minnen av sin döda hustru, Emil Bonaventure, en av Vics vänner, är totalt förstörd av för många resor in i zonen och ligger sjuklig och psykiskt härjad i sin säng hemma hos sin dotter. Dottern i sig, som tvingas ta hand om sin far, sitter fast i nostalgin för sitt tidigare och yngre liv som underhållare och artist. Bartendern Liv Hula ser sitt liv stagnera och dö ut bakom bardisken i sin håla som endast har några enstaka, otacksamma gäster.
Vic Seratonin är den karaktär som vi får följa mest, men det kanske också är den minst utvecklade av dem alla.


Light var en bok jag läste först för många år sedan, långt innan jag satt mig in i science fiction-genrern och som jag vid det tillfället inte alls förstod. När jag sedan läste om den så var jag fullkomligt förälskad och jag räknar den som en av mina absoluta favoritböcker. På något sätt känns det som att jag är i samma läge med Nova Swing. Det finns många mysterier även i Nova Swing, men de känns inte alls lika intressanta som i Light av någon anledning. Kanske missar jag något som jag skulle se om jag läste om den om ett par månader eller ett par år. Ytterst få, om några svar ges i boken och The Saudade Event Site är lika gåtfull i början av boken som i slutet. Någonstans misstänker jag att ledtrådarna finns där och att om man bara ger det en tanke så skulle man koppla ihop vad som egentligen händer, men av någon anledning kommer det aldrig för mig. Precis som när jag läste Light för första gången.
Känslan av att jag missat något understryks av det faktum att Nova Swing både vunnit och nominerats i en rad olika litteraturpriser. T ex vann den Arthur C. Clarke-priset samt Philip K. Dick-priset år 2007.

Som helhet är science fiction-elementen mindre viktiga i denna bok. Det hade lika gärna kunnat vara fantasy eller någon bisarr variant av verkligheten. Science Fiction-elementen känns inte betydelsefulla för berättelsen helt enkelt. Berättelsen är istället ganska noir i sin stil med detektiven som undersöker mystiska händelser kring zonen och Vic som egentligen gjort mycket litet för att klassas som brottsling som ändå får all uppmärksamhet av polisen.

Den science fiction som ändå finns där framgår endast i vaga och outforskade ledtrådar om hur livet ter sig på en främmande planet med teknologi som möjliggör evigt liv och i princip vilket utseende du än önskar. Engångs-kroppar med enorma, erigerade könsorgan används tillfälligt av slagsmålskämpar som slåss i blodiga gladiatorspel, den populäraste kvinnokroppen kallas The Mona och en liten flicka kan lika gärna varit född för femtio år sedan och som man.


I slutändan blir jag tyvärr ganska uttråkad av Nova Swing. Kanske ger jag den en chans till i framtiden, men nu är jag mer ivrig på att börja läsa Alastair Reynolds Redemption Ark.

Schismatrix Plus

Denna bok blev jag tipsad om i slutet av Alastair Reynolds novellsamling Galactic North. Han prisade Bruce Sterling till skyarna och erkände att han lånat flitigt ifrån hans Shaper/Mechanist-värld. Jag var därför helt enkelt tvungen att läsa den. Schismatrix säger författaren själv i förordet ska utalas skiz-mat'-rix. Alltså med ett kort 'a' (alltså mattriks inte meitriks).

Schismatrix Plus är en samling av allt Sterling producerat om det universum som alltså kallas Shaper/Mechanist (därav "plus"). Den består av en roman samt fem korta noveller. Det är förstås science fiction det handlar om och boken äger rum ett par hundra år in i framtiden. Romanen Schismatrix publicerades första gången 1985 och samlingen som jag läst släpptes 1996. Något äldre än det jag brukar läsa.

Det är romanen som inleder boken. Den följer Abelard Lindsays liv. Lindsay är uppvuxen på en artificiell värld i omloppsbana kring månen som en så kallad Shaper. Shapers föds inte, de odlas och det är nästan en förolämpning att kalla någon född. Shapers skapas med genetiskt kroppsliga förbättringar samt en sorts hjärntvätt som ger Lindsay vissa förmågor att tolka och lättare manipulera människor omkring sig. Det ges inga fullständiga svar på hur, men han är en utmärkt lögnare och kan ofta läsa av vad andra människor känner och förutse deras tankemönster. På motsatta sida finns Mechanists som kanske hörs på namnet är en gruppering som istället manipulerar och förbättrar sina kroppar genom mekaniska medel så som implantat i hjärnan eller mekaniska kroppsdelar osv.
Det finns många världar likt Lindsays runt om i solsystemet. Ytterst lite nämns i boken överhuvudtaget om planeten Jorden eller vad som hänt eller händer där. En sak är i alla fall säker, Jorden är ingen plats man längre bor och lever på och de flesta verkar hysa en viss avsky för den konstanta, kraftiga tyngdkraften som råder på en större planet. 

Det finns inte riktigt någon tydlig röd tråd igenom boken utan många konflikter avlöser varandra. Författaren själv nämner i förordet att hans verk är synnerligen fragmenterat. Det som dock alltid ligger där och som återkommer gång på gång är Lindsays konflikt med sin tidigare vän och allierad; Philip Constantine. Boken inleds med att deras gemensamma kärleksintresse begår självmord för deras politiska uppror. I samband med det utlöses även ett mordförsök iscensatt av just Constantine på Lindsay. Men istället drabbar det Lindsays farbror. Lindsay tvingas lämna sin värld för en annan och blir en så kallad sundog; en person i exil utan tydlig grupptillhörighet eller allians. Därefter följer vi Lindsays liv när han, med sin Shaper-träning, manipulerar sig upp i den nya sociala hierarki han hamnat i.

Historien är alltså synnerligen rörig med en kolossal mängd termer och namn att hålla reda på och det är inte helt lätt. Det tog ett tag för mig att komma in i berättelsen och i världen som Sterling byggt upp. Shapers och Mechanist är som sagt inte de enda grupperingarna som slåss om makten i Schismatrix. Schismatrix i sig är helt enkelt namnet på vårt solsystem där berättelsen äger rum. Det blir heller inte lättare av att flera karaktärer byter namn igenom berättelsen då de antingen tvingas byta identitet för att undgå sitt förflutna alternativt väljer att byta identitet för att bygga en mer spännande personlighet. Lindsays själv byter också namn flera gånger av liknande anledningar. Utöver Shapers och Mechanists finns ideologier och fraktioner som preservationister, post-humanister, wireheads och Superbrights. Inte nog med att mänskligheten förgrenar sig i alla möjliga riktningar, det finns också utomjordingar. Den första rasen mänskligheten stöter på kallas The Investors och är en ödleliknande ras med ekonomiska motiv (därav namnet). De tar stor plats i berättelsen men är långt ifrån avgörande. Schismatrix handlar inte om människor vs aliens.

De efterföljande novellerna följer bifigurer och händelser från romanen.

Swarm
Swarm handlar om en Shaper som reser till ett annat solsystem för att följa upp forskning av en annan, helt ensam person som lever på en asteroid tillsammans med The Swarm. En, vid det här laget, ganska uttjatad rymdvarelsetyp som består av en myr-liknande organism med hive-mind eller liknande. Den slutar ganska överraskande och intressant, kan jag åtminstone säga.

Spider Rose 
Spider Rose är en ensam frilansare/pirat. Hon möts av ett Inverstor-skepp och erbjuder dem en enormt värdefull och stor, sällsynt klump ädelsten hon hittat tidigare. The investors, giriga som de är, bara måste ha den till varje pris... Men ingenting de erbjuder lockar Spider Rose, men medan hon funderar på vad hon vill ha mot sitt byte så lämnar The Investors sitt husdjur i pant hos henne (och kanske blir hon så förälskad i den att hon vill behålla den i utbyte mot ädelstenen)...

Cicada Queen
Denna novell fördjupar sig i en händelse som bara nämns ytligt i bokens huvudroman. Den följer en ung kille i den kollapsande världen Czarina Kluster (C-K). I romanen får vi veta hur C-K bildas och blir till en spirande metropol. 

Sunken Gardens
Denna novell äger rum 200 år efter Cicada Queen och bygger vidare på händelserna som ägde rum där. Sunken Gardens är även kronologiskt sett den sista novellen då den äger rum flera hundra år efter romanen. Det blir svårt att säga något om handlingen i novellen utan att avslöja något från Cicada Queen eller romanen, men den följer en person från ytterligare en ny fraktion av mänsklighetens utvecklingar när denne deltar i ett slags storslaget gladiatorspel på Mars med en 8km bred krater som spelplan. Designade djur och organismer används som vapen i ett försök att med sitt eget ekosystem vinna över de andras ekosystem och därmed dominera kratern och i förlängningen vinna friheten från ett liv i exil på planetens yta.


Twenty Evocations
Twenty Evocations är någon slags roman i punkform. Det är både som ett utkast till en oskriven roman och ett experiment i kort, ihoptryckt prosa. Det är tjugo minikapitel på ett par rader och följer Nikolai Lengs liv från skapelse till död. Varje stycke är som en liten, liten kort inblick i en händelse i Lengs liv.


Ett stort tema som sträcker sig över hela boken, inklusive novellerna tycks vara förändring. I synnerhet mänsklighetens förändring och det är de långa tidsperspektiven som gör det möjligt att följa dessa förändringar. Förändringen diskuteras också flitigt av bokens karaktärer. Somliga välkomnar förändringen som en nödvändighet och en framgång för mänskligheten. Andra önskar helst att vi behåller vår ursprungliga mänsklighet. Vissa förändrar sig mer än andra. De förändringar och förbättringar som Shapers och Mechanist tillämpar är blygsamma i jämförelse med t ex de som låtit sig permanent integreras med avancerade rymddräkter och bytt ut sina naturliga organ mot direkta kopplingar till sensorer på dräktens yttre. Dessa "människor" trivs bäst i rymdens öppna vakum. Samtidigt som mänskligheten mer och mer dras åt olika och mer extrema håll så fördömmer de betydligt äldre rymdvarelserna vår utveckling som självdestruktiv. Även novellerna är starkt inriktade på förändring och inte bara mänskligheten utan även den enskilda människan. Det påminner mig om Ovids Metamorfoser där varje berättelse slutar med att en människa förändrats till något helt annat, så som ett träd eller ett djur. Inte helt olikt Schismatrix, i synnerhet i novellen Spider Rose..

Boken sträcker sig över flera sekel. Männskligheten har många olika metoder för att förlänga sina liv. Till en början mindre sofistikerade, där ålderstecken som åderbrock kan synas samtidigt som ungdomlig acne. Ibland är det lite svårt att hänga med i vad som händer då varje kapitel ibland hoppar fem, tio år framåt i tiden.

Så åter igen ger science fiction och Space Opera mig dessa underbara tankar och perspektiv av tid. En annan sak jag ofta börjar tänka på i och med dessa typer av berättelser är hur samhället skulle fungera om det blev verklighet att mänskligheten sprider ut sig på flera olika världar där det kan ta flera årtionden eller mer att resa i mellan. Vad skulle hända med den tekniska utvecklingen? Denna fråga är egentligen mer aktuell i Alastairs böcker då de flesta världarna i Schismatrix ändå håller sig inom vårt eget solsystem. I Alastairs böcker kan rymdskepp vandra omkring i rymden i flera hundra år utan teknologiska uppdateringar. Hur kan ett sådant rymdskepp konkurrera med hur långt teknologin hinner utvecklas på den tiden den färdas mellan planeter eller solsystem? Att resa mellan planeter måste bli som att resa i tiden om resan i sig tar så lång tid. Man lämnar en värld bakom sig med en kultur och en viss teknologisk förmåga men vad möter man vid nästa värld? Eller skulle samhällena spegla detta nya tidsperspektiv med långsammare förändringar? Når vi kanske en topp i hur långt vi kan utveckla vår tekniska och medicinska färdigheter? Kanske stannar vi självmant upp av lathet eller bekvämlighet eller för att vi helt enkelt är tvungna?

Det är just tankarna den väcker som gör boken intressant och det är nog oftast det jag är ute efter när jag väljer vad jag läser. Likt så mycket annan science fiction jag läst spekulerar den i hur mänskligheten kan se ut och utvecklas långt in i framtiden. Vad som kan hända om vi släpper våra inskränkta, konservativa värderingar om vad en människa är och bör vara och vad som är möjligt för oss med mer kunskap om oss själva och Universum. Betydligt mindre handlar det, för mig, om att identifiera sig med karaktärerna eller att känna sig tagen av deras öden. Det kan jag också göra på ett sätt (det kommer liksom med litteraturen rent generellt), i och med att jag föreställa smig att leva i en sådan värld, med sådana tidsperspektiv men det är inte just Lindsays öde i sig jag gråter för, skrattar med, lider med, eller vad det nu kan vara.
Det finns förstås undantag så som boken Light av M John Harrison. Den har verkligen allt.

Det känns som en mer komplex värld som Sterling byggt upp i jämförelse med just Alastair som lånat mycket av Schismatrix. Inte nödvändigtvis en bättre eller mer intressant värld dock. Schismatrix känns mindre rotad i vetenskap och mer i fantasin, på gott och ont. Färre teknologier och händelser förklaras explicit i vetenskapliga termer, något som Alastair gärna gör och något som jag gillar. 


Vad jag däremot inte gillar så värst är rymdvarelserna som befolkar Sterlings Universum. The Investors känns kliché i sitt utseende och det mesta i deras språk och kroppsspråk har någon form av motsvarighet i mänskligt tal, vilket känns högst osannolikt hos en främmande, intelligent varelse från en annan planet.
Som påpekats av bättre bildade vetare så är det bara ungefär 1% skillnad mellan oss och chimpanserna och se vad den procenten gett oss. Den procenten gör det också omöjligt att hålla en konversation med en chimpans. Att en intelligent varelse från en annan planet skulle vara så pass lika oss att de skulle kunna kommunicera med (eller vara intresserade av det alls) känns extremt osannolikt. Dessutom är de mer eller mindre humanoida i sitt utseende. En mer intressant men betydligt mer sällan förekommande varelse i berättelsen är de så kallade gasbags som är i princip enorma, intelligenta påsar av gas.

Häromdagen såg jag lite youtube-klipp med Kevin Warwick som är professor i cybernik (cybernetics). Han talar för och experimenterar oerhört mycket med sådant som är vardag i dessa böcker. Det kan vara värt att kolla upp om man är intresserad av sådana ämnen.

Slutligen vill jag säga att Schismatrix Plus är en finurlig bok och det finns oerhört mycket att diskutera som jag inte tog med i detta inlägg men när allt kommer omkring så föredrar jag nog betydligt mer Alastair Reynolds.

Kraken

Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.

Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.

London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.

Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.

I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...

Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.

Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.

Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.

Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.

Galactic North

Nu råkar denna blog innehålla väldigt mycket böcker skrivna av Reynolds, men det kan inte hjälpas just nu.
Galactic North är Reynolds första, publicerade novellsamling. Den innehåller enbart noveller tillhörande Revelation Space-världen.
Kanske har jag blivit avtrubbad av Reynolds sätt att skriva och hans berättelser men jag blir inte alls lika exalterad av denna bok som av novellsamlingen Zima Blue (som liksom denna släpptes år 2006). Jag börjar också irritera mig ibland på hans karaktärer, vad han låter dem säga, vad han låter dem tänka. Boken Terminal World av Reynolds var nog allra värst i den bemärkelsen. I den tycks alla karaktärer vara så överhurtiga i sin "kom igen, det här klarar vi!"-attityd. Vid minsta konflikt, känns alla karaktärer hyperdiplomatiska och alltigenom rationella och eftertänksamma. De hatiska, fördömmande karaktärerna medger snabbt att de nog ändå tänkt fel och inser att "you're all right after all". Men detta inlägg handlar trots allt inte om Terminal World. I tidigare inlägg om Reynolds böcker har jag skrivit att Reynolds inte ger något gratis åt läsare. Jag vet inte riktigt om jag förstod själv vad jag menade med det, för det är snarare att han ibland är övertydlig. Inte så ofta med begrepp och termer han använder (det var kanske det jag syftade på), men med vad karaktärerna säger och vad som händer i handlingen. Ofta upprepar karaktärerna vad som hänt flera gånger. Eller, väldigt tydligt, i dialog binder ihop trådar som känns enbart i förmån för läsaren trots att läsaren ändå sedan länge förstått vad som försigår. I novellen Glacial (en klassisk detektivhistoria, i science fiction-format) blir det nästan komiskt/pinsamt hur huvudkaraktären återberättar skurkens motiv i slutet. So you got it all figured out, do you!? Samtidigt överraskar ändå Reynolds fortfarande med sina idéer och fantasi på det sätt som ifrågasätter det mänskliga, vardagliga perspektivet. Det som jag gillar så mycket. Glacial innehåller förövrigt just en sådan spännande sak. Just när jag trodde att han inte kunde överraska mig mer.

Är man inte alls insatt i Revelation Space-serien så blir nog denna samling antingen mer spännande eller kanske rent av mindre spännande. Jag som läst en del (men inte allt) i just den serien känner ofta igen mig. Jag känner igen platser och karaktärer som nämns. Jag vet vad en Hamadryad är för slags djur redan innan den beskrivits i novellen Grafenwalder's Beastiary. Det är en konsekvent värld han byggt upp och den blir mer och mer detaljerad ju mer man läser. Mer av mänsklighetens historia sedan vi lämnat Jorden avslöjas, om än endast mellan raderna. Men det gör det också mindre och mindre intressant. Det blir liksom mindre och mindre nytt att upptäcka. Mindre och mindre saker som känns mystiska och outforskade.

Galactic North är upplagd kronologiskt i Revelation Space-världen. Den börjar nästan i början av vår tids historia med The Great Wall of Mars som utspelar sig några hundra år fram i tiden från vår egen verklighet. En liten grupp Conjoiners har isolerats på Mars och hotas av ett krig de aldrig någonsin skulle komma levande ur. Diplomaten Clavain skickas in för att förhandla med deras ledare Sandra Voi. Den följs direkt upp av Glacial med samma karaktärer. I dessa och fler följande noveller får man veta mer om fraktionerna Demarchists och Conjoiners som i romanerna oftast bara nämns vid namn med mycket lite information, likt bortglömda reliker eller myter.
Detta låter mer spännande än det känns för mig personligen. Jag kanske helt enkelt tröttnat på Relvation Space. Zima Blue innehöll ingen novell som ägde rum i Revelation Space och den gillade jag betydligt mer. Även Terminal World (som jag inte skrivit om på bloggen än) var också oerhört intressant (förutom karaktärerna då, som sagt) och också den var en fristående roman. Kanske har Reynolds helt enkelt hållt på för länge med Revelation Space att det kännas lite mossigt.
Det är just de magiska avslöjandena och de spännande koncepten som ändå upprätthåller novellernas läsvärde. Reynolds fortsätter alltså att underhålla mig med koncept och idéer som fortfarande tycks mer eller mindre outforskade i media så som böcker, film och datorspel.

Näst sista novellen Nightingalegör mig dock riktigt engagerad och indragen i spänningen. Ett team av avskrivna specialister från ett nyligen utkämpat krig anlitas för att ta till fånga en krigsbrottsling ombord ett rymdskepp som alla i teamet trott varit sedan länge var förstört. Det är lite klassisk rymdskräck över stämningen och jag påminns om Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama. Åtminstone i själva utforskandet av ett övergivet rymdskepp.

Novellen som ger namn åt hela samlingen sträcker sig över flera tusen år. När jag börjar läsa denna så har jag nästan tröttnat och vill helst påbörja en annan bok. Så jag hastar igenom den utan att riktigt låta mig dras in ordentligt. Jag tappar fokus på detaljerna. Men det är just det att den sträcker sig över så lång tid som åter igen fascinerar mig. I en scen sitter de två protagonisterna vid ett bord mitt emot varandra på ett rymdskepp. Deras huvuden är fullpackade av nanomaskiner som reglerar deras övermänskliga, kroppsliga funktioner. De bestämmer sig för att de inte kan fatta ett beslut innan en längre tid har passerat så de låter maskinerna i sig stänga ner deras kroppar och stänga av all cellaktivitet så att de kan låta flera hundra år passera utan att deras kroppar känner av det. Så sitter de "sovandes" mitt emot varandra och när tiden är rätt väcks de åter till liv som om de bara nickat till några sekunder. Förlåt, men jag älskar sådant. Men utöver det så känns berättelsen lite fattig och onyanserad med sitt apokalyptiska tema.

Det är en godkänd samling noveller men den är nog inget jag kommer läsa om inom någon snar framtid.

Deathbird Stories

Ett kort inlägg om novellsamlingen av Harlan Ellison. Detta är den första och enda bok jag läst av författaren och jag vet ingenting om honom annat än att jag ibland sett hans namn på andra böckers omslag. Jag läste samlingen för ganska länge sedan nu och därför blir det bara en kort notis. Boken gjorde egentligen inget bestående intryck. Jag kände mig inte särskilt upprymd av att läsa den. Den gav mig personligen inte så mycket, trots att jag älskar temat gud och gudar och gudaväsen av diverse slag. Jag tänker att den, likt boken Light i tidigare inlägg, kan vara en bok för mig att läsa om och se om jag kanske får ut mer av den nu.

Deathbird Stories är en samling berättelser om olika typer av gudar. Från väldigt konkreta gudar med tydlig "funktion" som t ex smärtguden och maskinguden, till mer obskyra, svårgreppade gudar. Det är inte alltid någon gud framstår alls, annat än att någonting extraordinärt sker. Ibland följer berättelserna vanliga människor och ibland gudarna själva.

Här är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God och det är nog också det utdraget som gjorde störst intryck.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Såhär kommenterade jag utdraget efter att jag nyligen läst boken.
Detta var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. På något sätt vill jag fortsätta skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.