Light

Light av M. John Harrison har jag läst en gång tidigare, omkring år 2007. Den gången var jag inte alls lika invigd i science fiction och jag var oerhört förvirrad raka vägen igenom denna bok. När sista sidan vänts var det som att jag aldrig hade läst boken överhuvudtaget. Den var bara så himla konstig och obegriplig.
Nu är jag mer van vid genren och, ja, konstigheter i allmänhet och plötsligt ser jag storheten med den!

Light följer flera huvudpersoner samtidigt och i huvudsak två olika tidslinjer. Den ena tar plats i vår nutid, år 2000. Den andra tidslinjen äger rum omkring år 2400. År 2000 lever forskaren massmördaren Michael Kearney och år 2400 följer vi Seria Mau Genlicher och parallellt med henne; Ed Chianese (ja, stavningen är korrekt).

Det är svårt att avgöra hur eller i vilken grad t ex Kearney är psykiskt störd eller om vad han upplever faktiskt är sant. Helt klart är han inte världens mest stabila, välanpassade och lyckliga individ. Han tycks aldrig riktigt se världen framför sina ögon utan alltid vara försjunken i sina egna tankar och sin egen skräck. Av den anledningen framstår han också som känslokall. Inte nödvändigtvis i hur han agerar utan bara av att han inte fullt ut lever i nuet. Hans trasiga ex-fru Anna försöker både hitta ett nytt liv och samtidigt klamra sig fast vid Kearney. Hon tigger ofta sex av honom och han ger henne orgasm efter orgasm utan att själv visa det minsta intresse. Anna lider av anorexi och av extremt dåligt självförtroende och självbild. Vid ett läge finner Kearney henne på en hotellsäng gråtandes. Hon frågar om hon är för tjock ("I'm too fat, aren't I?") och efter en stunds tystnad säger Kearney med frånvarande röst "cheer up". I ett desperat försök att få Kearney att stanna hos sig, hävdar Anna att han minsann behöver henne och att hon är hans enda hopp. Man undrar lite själv utifrån vad som hänt, hur det egentligen ligger till. Vem som egentligen behöver vem och vem som egentligen klamrar sig fast vid vem. Både Annas egna problem och Kearneys känslokyla bidrar till en väldigt obehaglig och surrealistisk atmosfär.

Kearney bär alltid med sig ett par tärningar med obegripliga symboler som han säger sig ha stulit från någon eller något han kallar "The Shrander". Tärningarna kastar han likt någon skulle lägga tarotkort, för att spå i framtiden och för att få vägledning. Ibland kastar han dem lugnt och sansat före ett tydligt val, ibland kastar han dem med skakande händer i frenetisk panik över känslan av att ständigt och obegripligt jagas av The Shrander. Han medger öppet att hans system för att tolka symbolerna är totalt godtyckligt. The Shrander är någon form av entitet man inte riktigt får något grepp om. Kearney försöker beskriva den för Anna en gång och säger att den ser ut som en hästskalle med köttflikar som hänger ned på sidorna. Men då Kearney möter den upplever han den oftast som en skugga i ögonvrån eller ett mönster i vågsvallet på en strand.

Kearney arbetar på ett forskningsprojekt tillsammans med Brian Tate för att försöka utveckla kvantdatorn eller kvanttekniken rent generellt. Det krävs kanske inte någon direkt kunskap i ämnet men man får nog mer ut av romanen om man är en gnutta insatt i vad t ex Heisenbergs osäkerhetsprincip innebär och andra partikelfysiska termer då sådant refereras till flitigt i boken och, skulle jag vilja påstå, ligger som grund och gemensamt tema över hela berättelsen.

Seria Mau lever i sitt rymdskepp år 2400. En gång i tiden lät hon sig smälta samman med ett så kallat K-ship i tidig ålder och det som finns kvar av hennes kropp ligger i en tank i skeppet. Hon flyger omkring som pirat och legosoldat samtidigt som hon jagas den organisation som satte henne i skeppet till att börja med.
Å ena sidan ser hon sig själv som långt överlägsen mänsklighet och den mänskliga kroppen som hon lämnat bakom sig å andra sidan önskar hon att hon kunde få tillbaka vad hon lämnat bakom sig. Hon drömmer ofta om sin barndom och ser både äcklat och med åtrå på människorna som inte tycks göra annat än att äta, skita och knulla. Just drömmar är något som också är ganska genomgående i hela romanen. Man får veta mycket om karaktärerna genom deras drömmar.

Ed Chianese lever större delen av sitt liv i en virituell värld. Han väcks ur sitt liv med Rita Robinson i ett 40-talets Amerika av två systrar som hävdar att han är skyldig dem pengar. Ed är en rastlös och smått förvirrad person som jag själv tycker är den minst intressanta av de tre huvudkaraktärerna.

Dessa olika tider, platser och personer hör förstås samman på ett eller annat vis. Det finns många ledtrådar igenom berättelserna. Somliga tydligare än andra. En av de mer grunda och enkla kopplingarna är t ex att år 2400 använder man sig av "Tate-Kearney transformation" när man reser i rymden med somliga rymdskepp. Men det beskrivs aldrig vad detta innebär. På en planet, i en sunkig utställning i anknytning till en cirkus visas "Tate and Kearney in front of monitor, 1999". Två katter, en svart och en vit, syns också till i flera olika sammanhang igenom hela berättelsen. Dessa kopplingar och andra får en väldigt spännande känsla av tidsförhållandet mellan år 2000 och 2400. Nutiden, i år 2000 känns både som antik, bortglömd historia och direkt närvarande på samma gång. Ett annat, smått relaterat grepp som används ibland igenom boken är upprepningar. Upprepningar av händelser och repliker i alla olika parallella berättelser. Det får en väldigt stor känslomässig effekt, åtminstone på mig, när samma ord yttras av en karaktär år 2000 som av en år 2400. Utan att ens minnas att det kom från denna bok så har jag länge haft repliken "Sparks. Sparks in everything" i minnet.

Light är också en blandning av det kalla, omänskliga och det mest basalt, djuriskt mänskliga. Ogästvänliga, vidriga miljöer och händelseförlopp som beskrivs genom flera sidor men visar sig sedan räknas i nanosekunder, utdöda rymdvarelser, levande kod, matematik och klonade människor å ena sidan. Sex, manisk onani och fåfänga i de mest bisarra situationer å den andra. Dessutom präglas boken av psykiskt instabila, trasiga och deprimerade karaktärer. Både huvudpersonerna och många av bifigurerna tycks lida av många inre demoner. De flesta karaktärer är rikt detaljerade och utvecklade. Det finns inga ärkefigurer och ingen tydlig moral. Kanske med något undantag...

Jag har lite svårt att bestämma mig för om Light är hård, kall science fiction eller om det finns ett element av fantasy. Ibland tycks helt verklighetsfrånvända händelser äga rum, men samtidigt undrar jag om det bara är sättet det beskrivs på som gör det overkligt och osannolikt utifrån vad man normalt är van vid med fysikens lagar, eller om det helt enkelt är tänkt att vara ren flummig fantasy. Som att man som läsare helt enkelt inte får se hela bilden av vad som egentligen händer och därmed drar slutsatsen att det är overkligt. Ja, overkligt utifrån de givna reglerna i boken förstås. Overkligt på det sätt som magi är overkligt. Självklart påminns jag om Arthur C. Clarkes utsaga: "Tillräckligt avancerad teknik är oskiljbar från magi" och det tål också att tas med i beräkningen.

Det är en oerhört givande roman. Ingenting ges gratis åt läsaren. Svaren finns ibland där i texten om man är uppmärksam, men ingenting målas upp stort och uppenbart. Det kräver mycket av läsaren och det kan nog vara den typen av bok man kan återkomma till och hitta detaljer och samband man missat tidigare. Dessutom känner man sig himla smart när man listar ut något utifrån ledtrådarna i texten!



Fantastiskt intressant, aldrig tråkig, aldrig förutsägbar, fascinerande kryptisk men fortfarande sammanhängande. Svaren finns där i texten, men det gäller att vara uppmärksam. Det kändes ofta som att jag missat något eller inte riktigt förstått allting. I slutet ges ändå svaren på de största frågorna, men långt ifrån alla detaljer i boken får någon explicit förklaring vad det är eller hur det egentligen hänger ihop. Jag gillar't.

Wise Man's Fear (och Name of the Wind)

Wise Man's Fear är uppföljaren till The Name of the Wind och är bok nummer två i vad som ska bli en trilogi. Nu är det kanske dumt att börja skriva om en bok mitt i serien, men jag ska inte avslöja något viktigt och vad som gäller för denna gäller i princip för första boken också. Det blir egentligen lite av ett inlägg om båda böckerna.

Först en del basfakta. Wikipedia kallar genrern för "heroic fantasy" och det låter som en ganska talande etikett som jag tycker passar bra. Det är alla fall helt renodlad fantasy utan några som helst omvägar. Det är väldigt länge sedan jag läste något sådant och jag brukar oftast föredra något i stil med "magisk realism" eller så kallad "low fantasy". Lite i stil med Narnia eller Tad Williams War of the Flowers eller Neil Gaiman's American Gods, där fantasy blandas in i vår egen verklighet.

Jag hade förväntat mig att denna bok skulle vara i ungefär samma storlek som den första. En någorlunda tjock bok men helt överkomlig. När jag fick Wise Man's Fear på posten var det nog nästan den största pocketbok jag någonsin sett. Jag kan knappt hålla den stadig i en hand. Den är enorm och strax under tusen sidor.
När jag började läsa denna bok så var det nog mer än ett år sedan jag läste första boken. Det är ett mindre problem men det kändes lite irriterande i början. Det ges inga direkta återblickar till förra boken vilket nog uppskattas av de som läser böckerna direkt i följd. Efter ett tag har jag dock vant mig och jag tar mitt minne av första boken för vad det är och blir tvungen att låta detaljerna vara. Jag kanske ska påpeka att jag fullkomligen älskade den första boken och det är en av mina absoluta favoriter, i synnerhet i fantasy-genrern.

Båda böckerna utgår ifrån samma grund. Huvudpersonen Kote berättar om sitt liv för sin lärjunge Bast samt en skribent som tecknar ned hans berättelse för eftervärlden. Kote heter egentligen Kvothe och Kote är endast en täckmantel som han använt för att kunna dra sig undan och starta ett stillsamt värdshus i en liten håla mitt i ingenstans. Han har alltså bestämt sig för att ge sin berättelse en gång för alla och reda ut alla legender, myter och lögner som uppstått kring hans liv. Det är berättelsen om Kvothe som tar allra störst plats och det är bara med små avbrott som vi får veta mer om vad som händer i värdshuset som är bokens "nutid" och karaktärerna som Kote berättar sin historia för. Denna berättelse är dock viktig i sig. Bast, Kotes unga hjälreda och lärjunge på värdshuset, beundrar Kote enormt och har länge vetat om vem han egentligen är eller en gång varit. Bast önskar inget hellre än att Kote släpper sitt dåsiga, händelselösa liv och minns vem han egentligen är.

Kvothe är en underbar karaktär att läsa om. Första boken börjar från början i Kvothes liv. Kvothe växer upp ensam efter att hans föräldrar mördats framför hans ögon i tidig ålder. Stora delar av första boken ägnas åt Kvothes ensama liv på Tarbeans gator som hemlös, fattig och hungrig. Till sin hjälp har han sin oerhörda kvickhet och sina utvecklade skådespelartalanger som han lärt sig under sin tidiga barndom som resande teatersällskap.
Kvothe tillhör folket Edema Ruh och det är svårt att inte dra slutsatsen att Rothfuss lånat mycket från fördomar om romer och hur de ofta har behandlats och fortsätter att bli behandlade idag. Edema Ruh är ett vandrande folk som sägs kunna alla berättelser som finns. De är ofta bra på att spela musik och teater men de ses också som tjuvaktiga, oärliga och allmänt smutsiga och oönskade i finare kretsar. Att man är Edema Ruh är något man inte helst berättar för vem som helst i rädsla för fördomar eller något ännu värre. Kvothe är dock stolt över sitt ursprung och försöker ofta att vända bilden människor har av Edema Ruh.

Kvothe är som sagt en underhållande karaktär. Men om man lugnar ner sig en aningen och granskar honom lite extra så känns Kvothe ganska endimensionell. Han gör liksom aldrig fel i läsarens ögon. Så även om han haffas av lag och rätt lite då och då för sina missdåd så är det nästan alltid genom att, så att säga, stjäla från de rika och ge till de fattiga. Han ger sig inte på någon som inte förtjänar det. Aldrig känner man sig som läsare att Kvothe är en särskilt mångfacetterad karaktär. Han gör liksom alltid rätt i någon mening, till och med när han gör något som är mindre rationellt och snuddar på moraliskt vidrigt. Den enda gången min bild av Kvothe förändras eller nyanseras en aningen är i slutet av den andra boken. Detta i samband med den flicka han förälskat sig i (utan sin egen vetskap) genom båda böckerna. När han är med henne så är han en annan person och det är inte förrän i slutet av Wise man's fear som jag får upp ögonen för detta. Det är också slutet av bok nummer två som Kvothe rent generellt börjar visa tecken på förändring (förutom en väldigt stor förändring någonstans i mitten av boken).

På ett sätt innehåller böckerna alla typiska ingredienser för en fantasy-berättelse. Det finns magi, det finns en sorts "ond" och förbjuden magi, det finns mystiska varelser, det finns nya språk, mytiska svärd och visa gubbar. Det blir däremot aldrig, aldrig tråkigt eller ointressant. Jag blir oerhört engagerad i berättelsen och den är väldigt detaljerad. Det finns mycket att sätta sig in i, mycket som ger världen liv.

En annan sak, utöver Edema Ruh, som också känns starkt inspirerat eller lånat från verkligheten är folkslaget Ademre som tycks vara en blandning av asiatiska tanketraditioner som Zen och Tao och de utövar Ketan som oundvikligen jämför sig med qigong. Rothfuss lånar också från antika Rom då Ademre anser att alla som inte tillhör deras folk är per definition barbarer. De är dessutom ytterst restriktiva med sina ord vilket knyter an med ett av bokens teman ord som mer än bara ord.

Magin i Kvothes värld är jag också väldigt förtjust i. Rothfuss ger läsaren en väldigt utarbetad och genomtänkt system för hur magin i denna värld fungerar. Det kallas inte riktigt magi heller. Som vi vet kan inte energi förintas utan endast omvandlas. Detta gäller även i böckerna. En typ av magi kallas "sympathy" (man utvecklar en sympati för materia) och när man lärt sig kontrollera sitt sinne på rätt sätt kan man ta energi från en plats och omvandla den eller förflytta den någon annanstans. T ex kan man dra värme ur sin egen kropp för att tända ett ljus. Det är väldigt fint beskrivet igenom böckerna hur allt detta fungerar (samt de andra magi-typerna). En av mina favoritavsnitt är i första boken när Kvothe får lära sig hur man ska dela upp sina tankar i flera delar och gömma saker från sig själv i sitt eget huvud osv. Allt för att lära sig hantera sitt Jag för att kunna manipulera de olika energiformerna i sin omgivning.
Den finaste magin kallas "naming" och likt mycket annan fantasy och även mycket av verklighetens tanketradition bygger det på att kunskapen om saker och tings "sanna" namn ger dig makt över det. Därav titeln på första boken The Name of the Wind.

Å andra sidan är berättelsen, likt Kvothe, också ganska enkel. Den är väldigt kronologisk utan några längre sidospår eller komplexa samband som förgrenas och knyts ihop. Inga större frågor som länge lämnas obesvarade. Man kanske helt enkelt inte ska läsa böckerna om man söker någon större intellektuell utmaning. Det är istället oerhört engagerande och uppslukande. Det går inte en ointressant sida. Vad gäller språket kan jag inte säga mycket varken för eller emot, men jag gillar sättet som Kvothe ofta beskriver sina känslor i rätt så fina metaforer.

En annan sak jag heller inte är så förtjust i är den övertrevliga, gulligullstämning som ibland kan infinna sig vid berättelsens pauser när vi får följa människorna i värdshuset. Som när Kote och Bast medvetet saboterar sitt eget staket för att en fattig snickare i byn ska få arbete och därmed lön. De vill nämligen bespara honom hans heder för, som de säger, desto fattigare man blir desto mindre vill man be om hjälp. Allt beskrivet med hurtiga blinkningar åt varandra hit och dit. Kote framstår överlag som en ärkeduktig och genomgående äckelhederlig karl. Detsamma gäller som sagt, fast på en mindre hurtig nivå, unga Kvothe som liksom alltid tycks göra rätt och trots hetsigt temprament och missdåd ändå är hederlig och god. Det kanske kommer en poäng med detta i tredje boken. Kanske förvrängs han på ett sätt som får allt i tidigare böcker att framstå som den oskyldiga, barnsliga ungdomen... Som sagt så kändes det lite som att en vändning i Kvothes liv var på väg att komma i slutet av Wise man's fear. Så det återstår att se.
En gnutta av de tendenserna syns visserligen också i Kvothe. Det är lite "don't make me angry, you wouldn't like me when I'm angry!" över det hela. För även om det sällan går vägen för Kvothe så tycks han ibland kännas lite övermäktig med sina övermänskliga mentala krafter, skådespelartalanger och kvicka tunga som tycks rädda honom i de flesta lägen. Samtidigt är det också lite det som är poängen med Kvothes berättelse. Nämligen att han haft en instinktiv känsla för hur han ska bygga upp en mytisk bild av sig själv genom väl valda ord trots att sanningen ofta inte varit lika glänsande.

Det finns som sagt mycket detaljer i böckerna och det vävs in i berättelsen på ett sinnerikt sätt som verkligen ger allting en djup trovärdighet. Kvothes bitterljuva relation till Denna, Ademernas gestikuleringsspråk som ersätter ansiktsuttryck, eller sättet överklassen vid ett visst hov kallar på varandra med ringar av järn, silver eller guld beroende på status i förhållande till den andra. Det är så mycket sådant som inte bara används som lull-lull utan vävs in och får betydande konsekvenser för berättelsen. Det finns också en mängd mytologi, sagor i sagan, sånger och dikter i böckerna. Bland dessa finns t ex den barnsligt överdådiga men omåttligt populära Taborlin the Great (som på många sätt speglar Kvothes egen historia).

I slutändan är det en enkel men oerhört underhållande och engagerande bokserie som, om inte utmanar intellektuellt, göder ens Fantasy-begär. Självklart avslutas Wise man's fear med ett oväntat avslöjande och irriterande cliffhanger. Väntan på sista boken kommer att bli olidlig.

Chasm City

Chasm City är en fristående uppföljare till boken Revelation Space. De kan läsas oberoende av varandra men de tillhör samma universum.

Likt Revelation Space innehåller även Chasm City parallella berättelser. Den ena följer till stor del en man vid namn Tanner Mirabel som var "säkerhetsexpert" åt en ganska brutal man. När boken börjar så har den mannen precis mördats av Reivich som Tanner nu jagar av några slags lojalitetsprinciper som inte riktigt Tanner själv begriper.

Den andra berättelsen utspelar sig långt tillbaka i tiden och beskriver den långa resan från Jorden till denna nya stjärna och den planet där Tanner i nutid befinner sig. Man har skickat iväg fem enorma skepp vars besättningar lever ut flera generationer på resan mot sitt mål. Med på skeppen bär de också en mängd nedfrysta "nybyggare" som ska kolonisera den nya världen när de väl kommit fram.

Boken utspelar sig alltså långt ifrån Jorden och åtminstone en av planeterna som berättelsen utspelar sig på ligger i omloppsbana runt stjärnan 61 Cygni A som mycket riktigt är en stjärna även i verkligheten. Åter igen kan jag berätta att Reynolds är utbildad astronom och har arbetat på ESA, European Space Agency. Så detta ger ju hans böcker ett extra skimmer av trovärdighet.

Chasm City, där större delen av boken utspelar sig, är en enorm stad som befinner sig under en omslutande bubbla som reglerar atmosfären och miljön på insidan. Nere på marken finner man den ruttna, smutsiga slummen. Långt, långt ovanför finns The Canopy där den rika eliten bor och där de flesta är mer eller mindre odödliga genom genterapi. Likt Revelation Space är även denna bok fullproppad av detaljer över hur denna värld fungerar och varför folk gör som de gör och varför det ser ut som det gör.
Här finns också många trovärdiga uppfinningar som t ex rymdhissen. Den saknar däremot både laservapen och minimalistiskt polerade vita ytor. Världen känns ytterst "manuell". I staden Chasm City finns t ex farkoster som tar sig fram bland skyskraporna genom att klänga i linor spända över hustaken och mellan huskropparna.
Det är en ganska vidrig och smutsig värld, varesig man befinner sig på botten eller på toppen. Vi må ha lyckats skicka människor till att kolonisera andra planeter, men sedan var det som om det gick åt helvete. Reynolds bygger upp en riktig cyberpunk-miljö med krig, smutsiga hjärnimplantat och konstruerade virus med syftet att ingjuta gudstro i de människor det infekterar och annat som hör till.
Det är sådär underbart vidrigt så man önskar man kunde se det på riktigt.

Tanners jakt på Reivich ter sig till en början smått endimensionellt men detta är förstås inte hela historien. Läser man på baksidan av boken står det på klassiskt manér, "But the stakes are raised when his search brings him face to face with a centuries-old atrocity that history would rather forget." Vad detta innebär kan man ju spekulera i!

Likt tidigare böcker jag läst av Alastair Reynolds används Chekov's gun flitigt. Det vill säga saker och ting planteras tidigt i boken utan större förklaring och utan att man tänker på det. Sedan långt senare används detta för att på något vis förändra historien på oväntade sätt. När man tror att man vet vad som ska hända sker något totalt oväntat och tidigare oförklarliga pusselbitar faller på plats, samband knyts ihop och helheten blir tillslut svindlande klar.

I det stora hela är det en underbart intressant bok på många sätt. Det kommer dock en punkt i berättelsen då jag nästan rycker till för att den tar ett sådant hopp i trovärdigheten och går in på ren sci-fi-klassiska teman som känns lite väl främmande mot resten av boken. Men i slutändan fungerar det ändå och det hade inte riktigt blivit detsamma utan det. Chasm City håller sig annars mer "jornära" (ho ho, JORDnära) än Revalation Space som på många sätt behandlade mycket mer högflygande och större perspektiv. Den innehåller inte samma fascinerande lek med tidsperspektivet som t ex Revelation Space och som jag är oerhört förtjust i. Chasm City är en detektivhistoria i och omkring staden i sig i motsats till Revelation Space som rörde sig bland rymdskepp och diverse kosmiska fenomen. Undantaget är den parallella berättelsen om resan från Jorden då.

Jag vet inte om det spelar så stor roll i vilken ordning man läser böckerna. Jag gillade nog Revelation Space bättre än Chasm City, men Chasm City är oerhört läsvärd ändå. Gillar man science fiction kan jag inte tänka mig att det blir så mycket bättre än Alastair Reynolds.

I am a strange loop

I Am a Strange Loop är en facklitterär bok i medvetandefilosofi. För något år sedan försökte jag läsa en tidigare bok av samma författare med samma tema vid namn Gödel, Escher, Bach (som vann Pulitzerpriset 1980) och i introduktionen till I Am a Strange Loop skriver författaren att den nya boken är ett försök att ytterligare och bättre förklara de koncept som togs upp i GEB då många tycks, trots det överväldigat positiva mottagandet, ha missförstått hans slutsatser. Jag lyckades aldrig läsa klart GEB eftersom jag inte förstod den. Kanske var jag för ung (rent intellektuellt) kanske var jag bara inte i rätt sinnesstämning för att koncentrera mig nog för att greppa den. Hur som helst, jag har inte haft det problemet med I Am a Strange Loop (som också är kanske hälften så tjock som GEB).

Douglas Hofstadter, professor och lärare i kognitionsvetenskap på Universitetet i Indiana, försöker besvara frågan varifrån vårt "Jag" kommer. Hur och var och när det uppkommer. Hur det kan komma sig att vår materiellt bundna hjärna kan ge upphov till något som verkar så immateriellt och transcendentalt som vårat Jag. Han använder flera likställda ord för detta fenomen. Jaget, själen, vårt inre ljus etc. Hofstadter diskuterar även frågor som vad det egentligen är som knuffar runt vad i vår hjärna. Är det våra neuroner (eller till och med våra atomer?) i vår hjärna som bestämmer vad som händer i vårt Jag eller är det vårt Jag som knuffar runt och bestämmer vad våra neuroner ska göra?

Tidigt i boken introducerar han ett sätt att tänka som han anser är väldigt hjälpsamt när man vill utforska vårt medvetande. Det handlar om att vi kan välja olika perspektiv att se på världen. Han påpekar att om man endast studerar hjärnans struktur på för låg nivå, neuronernas nivå, så kommer man inte att hitta något Jag, någon själ utan endast elektroniska impulser hit och dit. Därför måste man ta ett steg upp för att se en större helhet i frågan.
Lita på att Hofstadter ger en oändligt mycket mer talande och innehållsrik förklaring för detta, men bara för att ge ett exempel.

I första delen av boken har jag inte mycket att säga till om. Jag försöker bara följa med i Hofstadters resonemang och greppa vad det egentligen är han är ute efter. Han varvar metaforer och diskussioner med små biografiska inslag, mininoveller och mycket komik som allt ska bidra till att förklara begreppen. Tillslut, efter att ha fått i princip samma sak förklarat för mig på en mängd olika sätt börjar jag greppa vad han menar. Stundvis känner jag mig väldigt upplyst och upprymd men sen när jag blir tvungen att lägga boken ifrån mig så går det inte lång tid innan jag börjar fundera "nej vänta nu, hur var det han menade egentligen?". Det är som att kunskapen är en hal tvål i min hand som jag får kämpa för att hålla fast och inte tappa på ner på golvet. Detta troligen för att det som sägs är oerhört främmande mot hur vi normalt sett ser och upplever vårt eget Jag. Normalt sett tänker vi att det är det enda obestridliga faktum i vår omgivning. Något som inte går att betvivla. Jag menar, Descarte sade det ju själv; jag tänker alltså finns jag.
Men det är just det. Att ny kunskap och nya upptäckter alltid ska verka rimliga utifrån vad vi är vana vid är inte längre gångbart. Enda sedan kvantmekanikens intåg har man mer och mer fått inse att den verklighet vi ser och upplever med våra sinnen är långt ifrån vardagen för resten av Universum. Man kan inte längre lita på att något måste följa vår egen mänskliga logik. Vår kropp och våra sinnen är skapade för att överleva på Afrikas savann, inte för att begripa Universums fundamentala beståndsdelar eller hur vårt inre Jag fungerar. Därför kan vi heller inte förkasta kunskap som till en början verkar främmande eller frånstötande. Detta är också bland annat Hofstadters slutliga budskap.

Så hur går det till då? Vad är Hofstadters svar? Vad är Jaget? Vårt Jag är en illusion, en hallucination enligt Hofstadter. En "strange loop". Med loop menas alltså på svenska en rundgång, en sluten cirkel av händelser. Något leder till en sak som leder till en annan som leder till den första saken osv.

Vad en STRANGE loop nu innebär är just det begrepp författaren ägnar större delen av boken att förklara genom att använda ett rikt antal metaforer, analogier och liknelser. Han börjar på enkel nivå med att diskutera kring koncept som optisk rundgång, akustisk rundgång, självreglerande toaletter och dominobrickor bland annat. Sedan klättrar han i komplexitet. Dock finns ett par avsnitt där han helt och hållet hänvisar till matematik för att beskriva de begrepp han försöker belysa. Detta blev för mig riktigt tungt då jag visserligen har ett intresse för matematik men nära nog helt saknar en känsla för det. Men så länge man fokuserar och koncentrerar sig och med vilja tar sig tiden att läsa så går det att förstå även för en sådan som jag. Grejen är dock att dessa resonemang endast är till för att ytterligare ge en vinkel på det fenomen han försöker beskriva, det vill säga denna "strange loop". Det är bara en del av helheten. Ett sätt att ytterligare belysa. För även om man inte förstår hans poäng eller hans begrepp omedelbart så får man en chans till och en till och en till.

Det är krångligt men samtidigt (när förståelsen börjar växa fram) väldigt enkelt egentligen. Det som gör det så svårt är som sagt att det är så främmande vad vi normalt sett tänker. I den senare delen av boken kommer ett avsnitt där Hofstadter låter två personer föra en diskussion om ämnet där den ena är en förespråkare för Hofstadters tankar och den andre en die-hard-skeptiker. I denna långa diskussion börjar jag mer och mer att koppla ihop det hela och börja förstå helheten.
I slutändan kommer förstås de båda överens om att Hofstadter ändå har rätt och att det ligger något i hans idéer. Men han är inte helt klar med skeptikern där. Skeptikern vill gärna påstå att vårt Jag är separat från vår kropp. Att Jaget är något nära nog magiskt. Hofstadters vill befästa vårt Jag i fysikaliska processer i vår hjärna. Hofstadter är en vetenskapsman i grunden och han hävdar med bestämdhet att det inte finns någonting som tyder på att vårt Jag skulle vara något trancendentalt, något fristående det materiella. Bokens sista avsnitt ägnar han åt att just ta kål på den "heliga ko" som är vår (västerländska) kulturellt inbyggda tro att själen är något fristående det fysiska. Även icke-troende, vill han påstå, har något slags sentimentalt grepp kring den idén även om det inte är något alla, likt religiösa, blodtörstigt tror på.

Men det finns dock en del jag inte riktigt ser logiken av. Där jag inte riktigt håller med. Där det mest låter som flum. I det avsnittet diskuterar Hofstadter sina tankar om hur vårt Jag interagerar med andras Jag och hur de i sin tur interagerar med vårt. Detta känns lite överflödigt för bokens grundtes så även om jag inte fullt köper hans resonemang i det läget så är det inget som påverkar grundidén.

Boken är så full av välgrundade idéer, kopplingar och perspektiv att detta inlägg känns som en extremt fattig sammanfattning av allt som diskuteras och med det sagt vill jag förstås säga att alla som har ett intresse för detta bör läsa boken.

Jag vet inte hur andra skulle reagera på de slutsatser som dras i boken men för mig så passar det mycket bra in i min egen världsuppfattning. Det är sådant jag själv tänkt på utan att riktigt inse vad det är jag funderat på. Eller rättare sagt, mycket av det passar redan in i min egen begreppsvärld. Som att jag har haft pusselbit nummer ett och fjorton och denna bok har fyllt i resterande luckor. För många kan det säkert vara något som omöjligt går att integrera i sin begreppsvärld. Hofstadter säger själv att kanske går det inte att övertyga någon med den typen av tankebanor som skeptikern har. Den som alltid kommer ställa frågan "ja men var kommer själva JAGET in i bilden? Var finns JAG i alla dessa loopar och konstigheter?" utan att se svaret som ges om och om igen.

Slutsatsen är på många sätt skrämmande och som sagt främmande och det är något jag finner oerhört givande. Det är mycket att ta till sig och att smälta. Författaren själv har i princip ägnat hela sitt liv åt frågan. Det betyder att jag fått nya tankar och ny kunskap och nya perspektiv. Det betyder att jag växt på ett eller annat sätt. Troligen kommer denna bok att hamna i den kategorin böcker som format min syn, min inställning och min uppfattning av verkligheten och av mig själv för all framtid.

Revelation Space

Revelation Space är Alastairs debutroman och det är också den första boken i en serie av flera fristående böcker som utspelar sig i samma universum. Jag har tidigare läst Chasm City från denna serie böcker (innan jag visste att det fanns fler). Det kommer ett inlägg om den också, förr eller senare.

Det hela börjar med tre parallella historier som en bit in i boken går ihop men utan att släppa varje karaktärs individuella perspektiv. Dan Sylveste leder en arkeologisk utgrävning av en utdöd civilisation på planeten Resurgam. Kouri jobbar som professionell lönnmördare i ett spel i staden Chasm City där mordoffret (rik och dekadent) själv betalar för att få en mördare efter sig. Detta kommer sig av att de rika, mer eller mindre odödliga (tack vare långlevnadsbehandlingar och genmodifikation) söker något sätt känna att de faktiskt lever. De vill ha spänning helt enkelt.
Ilia Volyova, tillsammans med den andra besättningen på skeppet Nostalgia for Infinity reser runt i galaxen och jagar ett botemedel åt sin nedfrusna, skenlevande kapten som är mer maskin än människa och fått ett maskinvirus som sakteligen ätit sig in i hans mekaniska, cybernetiska kropp och lever som en parasitsvamp på honom.

Det är till en början väldigt mycket att hålla reda på. Namnen är knepiga att urskilja och man vet inte riktigt vilken karaktär eller vilka händelser man ska lägga på minnet. Det är också väldigt många trådar att hålla reda på. Många komplexa samband mellan karaktärer hit och dit. Gång på gång släpper författaren på mer information och ibland tillåts man den sista pusselbiten i något mindre mysterium som är en del av bokens stora hela. Detta görs dock ibland ganska frustrerande. En karaktär kan föra ett resonemang som som läsaren oerhört gärna vill ta del av men så bryts det precis före avslöjandet när karaktären liksom stannar upp och, osynligt för läsaren, kopplar ihop ledtrådarna själv och nästan utbrister: ".. just det!" Men vi läsare vet ju inte vad det handlar om utan får vänta ytterligare kapitel innan det sista äntligen fylls i. Detta sker lite väl ofta kan jag tycka och tillslut tappar det på något sätt sin effekt.

Även känslan av svindlande men trovärdig teknik tappar sin magi efter ett tag då tiden och den civilisation som boken utspelar sig i tycks besitta en nästan outtömlig källa avancerad teknik. De kan inte knäppa med fingrarna så stjärnor tänds eller släcks, men det är väldigt ofta det känns som t ex skeppet Infinity har lite väl mycket magisk teknik. Skeppet kan i princip fabricera vad som helst ur sin väldiga reserv av materia och ritningar. Skeppet kan dessutom reparera sig själv på alla möjliga sätt, ändra hela sin yttre form över tid, svara Volyova med nästa mänsklig intelligens osv.

Det finns också en rymddräkt de använder väldigt flitigt. Den kan ändra form för att passa situationen. Den kan framkalla alla möjliga vapen och i princip leva sitt eget liv utan att bäraren behöver ingripa särskilt mycket. Den har sin egen artificiella intelligens, raketer som kan skjuta upp sig till rymden från en planets yta, stå emot vapeneld av alla möjliga slag, försätta bäraren i koma när det passar, frambringa information rakt in i bärarens synnerv osv osv. Trots fina förklaringar på många andra saker så förklaras aldrig var en sådan dräkt/rustning får sin kraftförsörjning ifrån, eller hur den kan skapa så mycket lyftkraft att den kan ta sig till rymden från en planets yta men ändå inte vara större än en människa. Dessutom är dräkten inget man klär på sig utan den liksom "öppnar" sig själv och organiskt omsluter bäraren.

Jag har egentligen inga problem att föreställa mig att detta är fullt möjligt för en så avancerad civilisation men på något sätt har Reynolds inte riktigt lyckats förmedla magin i det hela som jag tycker han mycket bättre gjorde i Zima Blue (se tidigare inlägg). Eftersom denna teknik dessutom är så tydlig och synlig precis överallt får man liksom ingen kontrast mot "det vanliga". Eller så är jag helt enkelt avtrubbad redan... Samtidigt är han ju trots allt duktig på att väva in verklig vetenskaplig fakta och likt Zima Blue undviker han rent magiska saker som warpdrives, kraftfält och sköldar och alla sådana science fiction-klyshor.

Det det goda överväger ändå det tveksamma. Ett väldigt sinnrikt inslag i boken är underrubriken till varje kapitel där plats och tid utskrivs. Någonstans halvvägs in i boken förstod jag hur det hela hängde ihop. Kanske var jag långsam i det, jag vet inte. Hur som helst, det hela handlar alla fall om tidens relativitet i samband med gravitation och hastighet. Dett är en av många smarta detaljer i denna bok. En annan favorit är en liten detalj som beskrivs i en bröllopsceremoni om hur personerna som ska giftas formellt, bland annat, ska berätta hur gamla de är och... ja, jag vill inte riktigt avslöja det för det hänger så tätt ihop med en stor del av en av huvudkaraktärerna. Klurigt är det alla fall och det är mycket som tål tänkas på angående identitet.

Det finns oerhört mycket att berätta om handlingen för den är som sagt packad av sidospår, fantasifulla samband, ögonlyftande avslöjanden, häftiga idéer och artificiella dilemman som är fascinerande att fundera på. Framförallt sådant kopplat till just identitet, tid och mänsklighet. Jag fann nog Dan Sylveste att vara den mest intressanta karaktären och det som gör honom så intressant, hans identitet, varifrån han kommer och vem han är beskrivs nästan som en eftertanke, som en mindre detalj. Jag hade gärna sett en utveckling av det. Det skulle kunna vara en egen bok i sig. Eller åtminstone en novell. Saknar en personligare bild av honom helt enkelt.

Hur som helst, jag gillar ändå boken trots allt men jag är inte lika överväldigad som jag blev av Zima Blue. Kanske är det för att detta trots allt var hans debutroman eller kanske ligger det något i novellformatet, vad vet jag. Jag kommer alla fall fortsätta att läsa resten av böckerna i serien. Revelation Space och Chasm City är de två första.

Nästa bok jag läser heter dock I am a strange loop av Douglas Hofstadter och är inte en roman.

The Epic of Gilgamesh

Lite kort historik först. The Epic of Gilgamesh, Gilgamesheposet, He who saw the deep eller Surpassing all other kings är en av de allra äldsta bevarade nedskrivna berättelserna som hittats. T ex betydligt mycket äldre än Homeros Illiaden och Odysséen. Historien som vi kan läsa den idag är en samling lertavlor som hittats i olika områden i forna Mesopotamien (dagens Mellanöstern). Det är alltså inte så att man hittat en fullständig version rakt av utan man har fått pussla ihop delar från många olika utspridda platser och tider. Det finns också flera olika versioner beroende på dess tidsålder och fyndplats. Boken jag läste inleddes med vad som kallas för "standardversionen" följt av flera korta urklipp och stycken som skiljer sig från standardversionen. Det intressanta med detta är att historien inte heller är helt komplett. Ibland är det långa avbrott i texten (som markerats i översättningen) eller så saknas meningar och ord som inte gått att läsa eller att tolka utifrån sammanhanget. Utgåvan jag läste är pepprad av fotnoter om olika tolkningar av tecken och sammanhang utifrån vad man vet om kulturen och mytologin av andra texter. Av den anledningen är det svårt att egentligen läsa berättelsen som annat än för ett historiskt perspektiv och inte så mycket som vilken roman som helst. Tanken att detta är en historia som är omkring tre tusen år gammal och som på något sätt befinner sig i mina händer efter all den tiden är hur som helst helt otrolig!

Jag tänkte beskriva i stora drag hela berättelsen för det är inget som förstör på något sätt. Faktum är att översättaren själv nästan från sida ett i introduktionen avslöjade hela handligen.

Berättelsen i sig är väldigt kort. Inte alls så lång och utvecklad som t ex Illiaden. Det handlar alltså om den grymma tyrannen, konungen Gilgamesh och hans följeslagare Enkidu. Enkidu är en "vilde" som växt upp i djungeln bland djuren och som med viss gudahjälp blir till Gilgamesh nära vän och rådgivare. Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på jakt efter odödlighet. Först i form av att försöka skapa sig ett namn genom att jaga och döda det väldiga monstret Humbaba i cederskogen men det övergår senare till att Gilgamesh söker bokstavlig odödlighet genom att söka upp Utanapishtim, den enda odödliga människan som lever bortom den kända världen. I slutändan måste Gilgamesh finna sig i att alla människor är dödliga, även han själv. Med den insikten återvänder han hem för att rättvist och gott styra sitt land som människa och kung.

Språket är som man kan föreställa sig, yxigt och konstlat. Ibland kommer långa upprepningar med bara något ord som skiljer sig över flera stycken. Allt i linje med hur och varför man skrev ner sina historier på den tiden förstås. Jag tycker personligen oerhört mycket om sådant men sett i jämförelse med modern litteratur så blir det väldigt svårt att känna någonting alls med karaktärerna. Det blir helt enkelt som att läsa en historiebok mer än en roman. Men det är okej. Det är så det ska vara och det är oerhört fascinerande.

Nu är det kanske dags att påpeka kanske det allra mest intressanta med denna bok. Syndaflodsmyten i Bibeln är nära nog plagierad rakt ur Gilgamesh. Allt från Noaks ark (det är Utanapisthim som är motsvarigheten till Noa) till fågeln som Noa skickar iväg för att hitta land. Detta är förstås sedan länge känt, men det är väldigt spännande att själv läsa och se sammanhanget och sambandet.
En annan likhet med Bibeln och den kristna tron är att siffran 7 förekommer väldigt ofta. Någon djupare analys än så har jag inte riktigt annat än att just den siffran tycktes väldigt framträdande. Något som också slår mig är hur lika människorna då ändå var oss idag. Det må handla om en fiktiv, mytologisk berättelse, men det som beskrivs är ändå tankar, öden, känslor och önskningar som vem som helst kan känna igen sig i idag, tretusen år senare. Det må vara en uppenbar självklarhet egentligen, men jag tycker ändå det är smått svindlande när jag tänker på det.

Det blev att jag läste denna på engelska men det tror jag ändå var bra eftersom det inte var en översättning av en översättning som det kan tendera att bli annars. Jag läste alltså en förstahandsöversättning där författaren jobbat direkt med lertavlorna. Ibland med originalen och ibland från foton av tavlorna. Den översättning jag läste innehöll dessutom mycket analyser och diskussioner kring tema och stil samt en del fascinerande fakta, historia och lite inblickar i översättningsteknik och sådant.

Jag tycker väldigt mycket om detta om så bara för det historiska värdet men i motsats till just Illiaden så känns den ganska blek. Det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på mängden år mellan Illiaden och Gilgamesh men Illiaden är fantastisk som både roman och historiskt objekt. Gilgamesh är mest fantastisk eftersom den är så gammal och så udda.

Zima Blue

Zima Blue av Alastair Reynolds






Zima Blue är en novellsamling i genren science fiction/rymdopera. Rymdopera har förstås ingenting med opera att göra utan är namnet för stora bombastiska rymdäventyr. Star Trek är lite åt rymdopera-hållet t ex. Jag är ingen jätteinbiten läsare av den genren (än) men berättelserna tar oftast plats flera tusen, hundra tusen eller ännu mer år fram i tiden och inte sällan också långt ifrån Jorden. Just Reynolds skriver på ett väldigt trovärdigt sätt och han har jobbat som astronom på ESA (European Spage Agency), vilket förstås också ger hans berättelser lite extra trovärdighet.
Kort sagt är detta frukstansvärt bra.

Jag läser ofta och gärna populärvetenskapliga böcker om astrofysik och kosmologi och det är i böcker som Zima Blue som den kunskapen kommer till användning. Jag hänger med i hur Reynolds tänker och varför saker och ting ser ut som de gör i novellerna utan att det ges någon explicit förklaring. Det tror jag gör att jag får ut så mycket mer ur novellerna än om jag inte alls var lika påläst. Med det är inte sagt att det annars skulle vara obegripligt eller ointressant.

Författaren väver in fakta och spekulativ framtid i sina berättelser. Han tar den vetenskap vi har idag och extrapolerar dess implikationer och gör det till verklighet som han sedan placerar sina karaktärer i. Det är fantastiskt hur han kopplar ihop fakta och fiktion. Ja, det som är själva definitionen av -science- -fiction- helt enkelt. Reynolds dumförklarar heller ingen genom att ge svar på vad precis varenda begrepp han använder innebär utan oftast blir man tvungen att läsa ut betydelsen av sammanhanget alternativt får man svaret längre fram i berättelsen. Det kan t ex vara namnet på ett skepp, ett smeknamn för en teknisk pryl, en omstörtande händelse eller liknanade.

Berättelserna är uppbygda på ett sätt som jag verkligen uppskattar. I början av en ny novell är jag ganska förvirrad av den anledning jag precis nämnde. Massvis av oförklarade begrepp och karaktärer introduceras och man vet inte genast var man befinner sig. På Jorden, på Mars, i ett rymdskepp, i ett laboratorium, i vår verklighet, i en annan, vilket år? Sedan börjar man få grepp om hur saker och ting hänger ihop och historien i sig blir väldigt spännande. Men sedan när klimax kommer så sätts tidigare givna men kryptiska pusselbitar ihop och avslöjar en totalt oförutsägbar slutsats som visar sig vara så mycket större än man först trott.

Man får helt klart andra perspektiv av Reynolds berättelser. De rör ofta mer än enbart enstaka människors liv. Reynolds sätter ofta in mänskligheten i ett enormt mycket större perspektiv. Ett perspektiv som jag själv anser är mycket närmre verkligheten än vad man normalt känner i vardagen. Detta uppskattar jag enormt och eftersom det ofta rör sig om rymden och rymdresor med enorma avstånd så ges man också ett annat perspektiv på tid. Att resa mellan stjärnorna kan ta flera tusen år och i flera av berättelserna lever också människorna med sådana tidsperspektiv och livslängder. Detta genom att använda den för science fiction klassiska infrysningen för att klara av långa resor. En människa som reser nedfryst nära ljusets hastighet upplever en helt annan tid än de människor som lever ut sina liv nere på en planet. Det innebär också att man i Reynolds världar ofta använder flera olika tidsräkningar. Ship time, subjective time, absolute time osv.
I övrigt håller han sig långt borta från allt vad warp speed och liknande orimliga uppfinningar heter. Att resa snabbare än ljuset är precis som i verkligheten också omöjligt i Reynolds berättelser.

Mina absoluta favoriter i boken är tre fristående men sammanhängande noveller om mannen Merlin. De är nog också de mest högflygande och extravaganta av novellerna. Den serien innehåller inga som helst rymdvarelser utöver människan. Men eftersom tidsperspektivet är flera hundratusen år eller mer så har mänskligheten hunnit kolonisera flera delar av galaxen men samtidigt också hunnit tappa kontakten med andra kolonier och vissa planeter har hunnuit utplåna sig själva samt tappa minnet av att mänskligheten någonsin levt på andra planeter överhuvudtaget. I novellen Minla's Flowers kommer Merlin till en planet där han finner människor levandes i en slags blandad järnålder.
Merlin själv bevandrar galaxen med sin egen agenda och besitter en oerhört gammal men högteknologisk farkost. Med sitt elektroniska arkiv av mänsklig kunskap tillgänglig på sitt rymdskepp hjälper han människorna att nå en högre teknologisk kapcaitet. Han ger människorna förutsättningarna för att lyckas och sedan fryser Merlin ned sig i sitt skepp med 10-20års mellanrum för att sedan vakna och titta till hur det går och för att hjälpa människorna att ta nästa steg.
Det är underbart att försöka föreställa sig ett sådant perspektiv. Merlin lär känna ett litet barn (Minla) och sedan med vad Merlin upplever som ett ögonblick har hon åldrats 10 år och sedan 20 år, 30 år till osv.
Varför Merlin gör detta och vad det hela egentligen handlar om tänker jag inte gå in på. Fantastiskt svindlande och oförutsägbart på allra bästa sätt är det dock.

En annan favorit handlar om världens sista levande människa (levandes på en annars död koloni på Mars) som i sin ensamhet försöker lära sig allt som går att veta om tid och rum. Han börjar med att läsa de böcker som finns på basen för att uppdatera sig till gränsen av mänsklighetens vetande (och här beskriver Reynolds i princip hur huvudkaraktären går igenom det vi tror oss veta idag i verkligheten).
Sedan, med viss hjälp (hint hint), på allt mer bisarra sätt släpper han taget om sin mänsklighet för att kunna uppnå kapaciteten till att överhuvudtaget kunna förstå hur allting i Universum hänger ihop. Det blir mer och mer bisarrt och extremt (en av de få berättelser som nästan helt släpper allt var trovärdighet heter) och flera miljoner år passerar medan han gräver djupare och djupare och avslöjar mer och mer av verklighetens beståndsdelar (samtidigt som han lämnar mer och mer av sin mänsklighet bakom sig). Låt säga att det hela urartar en aningen men är fortfarande väldigt fascinerande hela vägen igenom. Reynolds skapar här och rent generellt i alla noveller, mänskliga dilemman och öden som känns oerhört gripande och intressanta trots att de aldrig kan vara verkliga för oss (åtminstone än, idag).

Som en kort notis vill jag också säga att vissa noveller utspelar sig enbart på Jorden och flera är endast science fiction som bakgrund eller kuriosa där fokus ligger på rena mänskliga öden (men som vanligt med ovanliga perspektiv och dilemman). Bara för att påpeka bredden av samlingen.

De flesta noveller innehåller för mig väldigt originella idéer och tankar. I synnerhet hur Reynolds använder sig av vetenskapliga begrepp på fantasifulla sätt i väldigt många "tänk om"-scenarier.

Jag ska nu plöja allt Reynolds skrivit och tur nog har han hunnit skriva ganska mycket.

Introduktioner

Hej!

Det här är och kommer att bli en bokblogg. Den kommer att fokusera på det jag tycker om att läsa vilket i allra största utsträckning är science fiction, fantasy och alla möjliga blandningar och subgenrer därav; t ex så kallad "weird fiction", cyberpunk, steampunk, space opera osv. Det kan också dyka upp ren facklitteratur som troligen oftast kommer att cirkulera kring rymden, kosmologi, vetande och ovetande med kanske någon inflik på gudsbegreppet. Även mindre självklara kategorier som gränsar mellan ren fiktion och facklitteratur kan säkert dyka upp. Språket på böckerna kommer oftast att vara på engelska. Det är inget särskilt val jag gjort utan de böcker jag dras till är oftast på engelska eller på ett språk jag inte kan (och därmed blir det också engelska eftersom de sällan översatts till svenska).

Inläggen innehåller mina reflektioner kring vad jag läst. Det kan handla om diskussioner kring tydliga teman som beskrivs i boken, eventuella intressanta observationer om berättelsens vändningar, begrepp, karaktärer etc. samt möjliga kopplingar till andra verk eller historier jag kommer att tänka på. Helt enkelt generella tankar om innehållet samt förstås enkla omdömen om jag gillade boken eller inte, även om jag inte egentligen tänker på det som recensioner.

Jag som skriver är en man född 86 och har ett grafiskt kreativt arbete vid datorn. Jag fascineras enormt mycket av rymden, astrofysik, kosmologi, medvetandet och var det kommer ifrån, gudsbegreppet (frånskilt religion), mytologi, drömmar och alla möjliga blandningar av dessa ämnen. För att hålla koll på min bokhylla och vad jag läst för jag ett excelark över alla mina lästa böcker med korta kommentarer och ett betyg mätt i stjärnor.

Efter att ha haft denna blogg ett par år är det tydligt att jag läser ca 1 bok per månad. Jag skriver ca 1 inlägg per månad helt enkelt! I några enstaka fall har jag inte skrivit här om vissa böcker jag läst. Det är oftast beroende på att det var en bok som jag tyckte föll alldeles för långt utanför ramarna för de teman jag valt för bloggen.

Uppdaterat: 2016-06-02